Åke Englund

Gick en promenad med hundarna efter jobbet. Gick en lite längre promenad då jag ville få den nya hunden trött innan de värsta fyrverkerierna börjar skjutas. Jag kunde se att han var rädd redan av de sporadiska fyrverkerierna som smällde i den kalla nyårsaftonsnatten av nyårsfirare som var alltför ivriga för att invänta tolvslaget. Funderade på fyrverkerier och att jag inte varit så förtjust att skjuta fyrverkerier på nyårsafton, har alltid varit mer för att skjuta fyrverkerier på valborgsmässoafton när jag växte upp. Tror det beror på att jag aldrig tyckt om vinter och kyla och valborgsmässoafton är ju närmare den varma årstiden.
Kom att tänka på en valborgsmässoafton som måste ha ägt rum innan jag fyllde tio för min pappa var en viktig del av minnet och pappa dog ju strax efter att jag fyllt tio år. Jag hade gått med pappa till det lokala valborgsmässoaftonsfirandet och vi hade med oss smällare av olika modeller och storlekar. Min pappa arbetade med vapen och kunde därför mycket om vapen men också om smällare och fyrverkerier, det hörde på något sätt ihop med hans intresse för vapen och sådant som smällde. Han bar smällarna i en vanlig plastkasse och när jag tände på en smällare så råkade jag, fråga mig inte hur, tappa ner smällaren i plastkassen så att den blev till trasor och det låg smällare över hela marken omkring oss. Jag blev naturligtvis rädd men pappa blev aldrig arg utan istället så såg han det som att ingen hade blivit skadad och alla mina vänner fick plocka av smällarna och använda dem så länge de var under min pappas synhåll. Jag kan än idag komma ihåg hur pappa gjorde något positivt av ett misstag och hur stolt jag var över min pappa då alla tyckte att han var så häftig med alla smällare av olika sorter och att alla fick vara med. Jag kan än idag vila i känslan av den trygghet som min pappa alltid utstrålade och en stolthet som jag kände över honom. Kändes som ett bra och värdigt minne på årets sista kväll.

En kille ställde sig i min kö trots att det var längre kö i min kassa. Han var rätt söt så jag funderade inte så mycket på att han valde kassan med längre kö utan var mest nöjd med att han handlade av mig. När det blev hans tur så undrade han om jag hade kondomer i min kassa. Jag hade inga kondomer i min kassa så jag sa att han fick fråga tjejen i andra kassan och det var först efter att han fått kondomerna, lämnat butiken och min arbetskompis upplyst mig om att han antagligen ville handla dem av mig för att jag var kille och inte av henne för att hon var tjej. Kände mig rätt trög då jag förstod att hon hade rätt och jag hade varit rätt osmidig, jag kunde ha insett att han ville vara diskret och helst ville handla av en kille. Tror inte att det hjälpte att jag flörtade med honom då han köpte kondomer…

Juldagarna är över och mellandagarna är här. Mellandagarna, denna tid i väntan på det nya året. Denna tid av sammanfattning, en tid att summera året som gått. Fem dagar att sammanfatta året som gått, fem dagar att summera sina handlingar och lägga dessa till det förflutnas arkiv. Utan att bli alltför sentimental eller ångerfull tar jag tillfället i akt att tänka över den tid som gått. Jag funderar över de saker som jag är tacksam för under året som gått, de saker jag lärt mig och de saker som påverkat mig som människa. Det blir nästan som en form av meditation över året som gått.

Under en stor del av mitt liv har jag levt med det förflutna som följeslagare. Med det förflutna ständigt närvarande som ständigt kämpar med nuet om uppmärksamhet har det varit svårt att leva i nuet. Med tiden har jag dock tyckt mig bli bättre på att leva i nuet och det förflutna har blivit allt mindre närvarande. Men så kommer det ögonblick då man verkligen lyckas leva i nuet, lyckas leva i ögonblicket. Som idag när jag var ute och gick med hundarna och helt plötsligt tycktes alla ljud omkring oss försvinna och det var som om tiden stod stilla. Hundarna stannade upp och tittade omkring sig som om de blivit förvånade över tystnaden och lugnet. Man kunde höra snön falla från grenarna när en stilla vind rörde vid dem och jag tog djupa andetag och slappnade av samtidigt som jag insöp ögonblicket.

I vanlig ordning så köpte jag mig en tomtemössa till arbetspasset på julafton, något som kommit att bli tradition. De senaste nio julaftnarna har jag arbetat och nästan varje julafton har jag köpt mig en ny tomteluva, alla av olika utföranden. Årets luva köpte jag i sista minuten och det fanns inga luvor att prova så jag råkade köpa en luva som var på tok för stor för mitt huvud vilket gav mig två alternativ. Antingen fick jag låta den liksom ligga på öronen vilket gjorde att den stannade kvar på en bra höjd men bieffekten blev då att öronen liksom stod ut vilket skapade en oönskad effekt av utstående öron. Inte allt för vackert om jag får säga det själv. Det andra alternativet var att låta den åka ner över öronen och dra upp den när den kom i vägen för mitt synfält. Låter kanske inte alltför jobbigt men det blir lätt komplicerat när jag sköter flera uppgifter samtidigt och luvan naturligtvis åker ner till näsan när jag blir som mest stressad. En rolig och uppskattad effekt för alla närvarande visserligen men lite jobbigt i längden. Jag rådgjorde med mina arbetskompisar men alla tyckte att det var lika gulligt vilket som, utstående öron eller att luvan halkade ner på näsan. Jag har inget mot att uppfattas som gullig, jag är ärlig i min fåfänga, men gränsen mellan gullig och dvärgen ”Toker” är hårfin…

Julafton närmar sig med stormsteg och idag har jag sagt God Jul till fler kunder än jag kan räkna till. Och blivit önskad God Jul av fler kunder än jag kan komma ihåg. Mot slutet av arbetspasset var det en kund som handlade i en kassa en bit ifrån mig men han pratade med mig över tre köer med kunder och önskade mig en God Jul, uppenbart en aning överförfriskad av glöggfesten som han berättade att han varit på. Uppenbarligen så kände han att det inte var nog att önska mig en God Jul på avstånd så han gick runt kassadiskar och kunder mot mig för att önska mig en God Jul och jag kunde se på hans kroppsspråk att han tänkte krama mig. Vi känner varandra bara genom att han handlar hos mig och jag kände inte för en kram, även om den var ett bevis på uppskattning och en önskan om en God Jul, så jag sträckte fram högerhanden och hoppades att han skulle nöja sig med en handskakning. Men så var inte fallet och han gick in mellan kassadiskarna för att ge mig en kram och jag ville verkligen inte samtidigt som jag gjorde någon slags manöver för att krama honom på ett naturligt sätt samtidigt som min kropp instinktivt kröp ihop inför kramen som väntade. Resultatet blev att jag, fråga mig inte hur, lyckades köra in mitt huvud mitt i hans bröstkorg och effekten blev nästan att jag tycktes krypa upp längs hans bröstkorg när jag försökte ta mig ur kramen. Generat insåg jag att det såg ut som att jag liksom gosade in mig i hans öppna jacka och jag blev högröd i ansiktet. Min medarbetare som satt i kassan mittemot mig började fnissa och kunde till slut inte hålla sig från ett högljutt skratt då jag blev rödare för varje minut som gick då jag försökte fixa till mitt rufsiga hår och återuppta mitt arbete efter min ”gosiga” God Jul-kram.

Att må bättre tycks för mig ofta hända när jag inte tänker på det och det kan ofta vara först långt senare som jag inser att symptomen är borta. När jag snöt mig under kvällen så insåg jag att jag inte längre blöder när jag snyter mig, något som jag gjort under flera års tid. För ett tag sedan så kände jag smärtan jag haft i bröstkorgen under flera års tid och jag insåg att jag inte känt smärtan i bröstkorgen på ett halvår. Lustigt att man inte känner när man mår bättre men alltid känner när man mår sämre.

Under mitt morgonpass var det en alkis som handlade i min kassa. Han pratade på ett barnsligt sätt och hela hans kroppsspråk signalerade något infantilt. Det var som om han handlade för första gången i sitt liv men han var säkert 45-50 år, han fick gå tillbaka gång på gång för att han glömt något eller för att han handlat fel varor. Doften av alkohol och hans barnsliga sätt tog tag i mig och jag rycktes tillbaka till min barndom och de stunder då morfars fylla var enklare att hantera, de ögonblick som hans fylla tog sig formen av att han blev som ett barn. Liksom mannen som nu stod framför mig så hanterade jag morfar likt ett barn när han hade dessa fyllor, jag var bestämd men vänlig. Det var en lustig känsla att känna sig som den 11 eller 12-åring jag en gång var, att åter känna sig som barnet som var tvungen att uppträda som en vuxen i de ögonblick då morfar inte klarade uppgiften att vara vuxen.

Den senaste tiden har arbetsdagarna varit många och långa. Trött efter en lång dag öppnar jag dörren till trappen som leder upp till min lägenhet och möts av en kvinna som bor i huset. Jag hade börjat stänga ner mentalt efter arbetsdagen och kände mig inte särskilt social men tog på mig ett leende och stärkte mig med tanken att hon var en av de trevligare grannarna i mitt hus. Och det visade sig att hon hade bakat kakor och bullar och hon ville ge mig lite nybakt så jag fick bullar och två sorters kakor. Så oväntat men så uppskattat, mina tankar av tacksamhet kommer att gå till denna kvinna ikväll.

Jag är rätt flörtig av mig men samtidigt så är jag lite feg och flörtar mest med tjejer, kvinnor, tanter och heterosexuella män. Att flörta med homosexuella killar är jag däremot oförmögen till, att flörta med någon som jag är intresserad av, och som dessutom skulle kunna vara intresserad av mig, är jag om möjligt ännu sämre på. Men så idag var jag var med vän för att titta på mössor och när vi stod och prövade olika mössor och allmänt flamsade oss så höll jag, iklädd en mössa som var aningen stor vilket gjorde att jag inte kunde se något, på att gå på en kille. Det visade sig vara en kille som jag känner sedan tidigare och efter att ha presenterat mina vänner för varandra så började jag småflörta och innan jag själv förstått det så kunde jag känna att det inte var som i vanliga fall när jag flörtade. Det var som en annan sammansättning i luften omkring oss och jag insåg att killen flörtade tillbaka. Min vän som jag prövade mössor med blev märkbart generad och när jag själv insåg vad som var på gång så blev jag så paff att jag också blev generad och jag föreslog killen som jag flörtat med att vi måste ta en fika någon dag. Vi hummade generat till varandra att vi skulle höras och drog oss sedan till olika avdelningar i butiken. Min mössprovarvän stammade generat fram ett ”Wow” och jag nickade bara till svar.

Trots att jag var trött efter att ha jobbat mycket sista tiden så gick jag på bio efter jobbet. Jag gick på biografen Röda Kvarn där de visade en fransk film. Väl där så var filmen inte vad jag förväntat mig och filmens tempo och min trötthet fick mig att nicka till ett flertal gånger under filmens gång och jag vaknade till av mina egna snarkningar. I ett försök att hålla mig vaken så satte med fötterna mot sätet framför mig och drog knäna upp mot hakan. Och helt plötsligt hördes ett högt och ljudligt ritsch från mina jeans som börjat bli lite slitna. En stor reva hade öppnat sin längs ena benet på mina jeans och enda fördelen var att irritationen och chocken över att byxorna sprack höll mig vaken genom filmen.

Stod och pratade med en kund under kvällens pass. Hon är väldigt förtjust i mig och tycker att jag har mer i mig och hon uttrycker ofta att jag måste utveckla andra sidor av mig. Hon tog min arm i ett fast grepp och sa att jag måste komma igång med mitt skrivande, försöka med att regissera film och fotografera. Lustigt nog så är det exakt de tre saker jag har på min drömlista och jag har börjat fönstershoppa efter en kamera för att kunna fånga de bilder som jag har inom mig. Hon satte fingret på det skapande som jag drömmer om i olika former.

En mamma och hennes dotter handlade i min kassa under dagen. Jag var mitt vanliga jag och var mitt i ett positivt flöde med glada kunder där jag fick bra kontakt med flera på rad, och jag kände att det var något extra med kvinnans blick när våra ögon möttes. När hon fick sin växel tillbaka så blinkade hon åt mig och jag log och blinkade tillbaka. När de gick mot utgången hörde jag brottsstycken ur deras konversation.

Dottern till mamman: va gör du?

Mamman leendes till dottern: Inget, va menar du?

Dottern till mamman: Men jag såg ju hur du stötte på killen i kassan!

Mamman leendes till dottern: Jag var ju bara trevlig!

Dottern till mamman: Men lägg av mamma, jag såg hur du stötte på honom! Dessutom har han varit på min skola
och berättat om hur det är att vara bög! Fattar du morsan, han är bög, han gillar killar, inte gamla tanter!

Mamman leendes till dottern: Men då kvittar det ju om en gammal tant som jag stöter på honom.

Dottern surt till mamman: Gud vad du är pinsam!

Generellt så har jag inga minnen från tiden före det att jag fyllde 10 år, tiden innan pappa dog. Men ibland kan de mest udda saker väcka minnen till liv. Som idag på arbetet när vi fått in mjukisdjur av olika sorter som del i en kampanj för ICA-kortet. Ett av djuren var en apa som i sin tur höll en mindre apa i handen och när jag stod och pratade med en arbetskompis om hur otroligt söta mjukisdjuren var så kom minnesbilder från när jag var 9 eller 10 år gammal. Det var synen av hur mjukisdjuren höll varandra i handen som fick minnesbilderna att välla fram. Bilder av hur jag leker apa med en kompis som jag hade när jag var liten, inte spelar apa som jag så ofta gör idag utan leker apa. Jag ville nämligen alltid leka att jag var en apa och att min kompis var Tarzan. Vi hade nämligen sett Tarzan och i filmen höll Tarzan alltid apan Cheeta i handen och jag ville så gärna hålla min kompis i handen, ännu lyckligare blev jag då han klädde sig i bara ett tygstycke för att likna Tarzan. Jag förstod aldrig varför jag gillade den leken så mycket, visste bara att jag kände mig varm och levande när jag var med honom. Den dagen hans familj flyttade till en annan stad var en av de sorgligaste dagarna under min uppväxt och saknaden var enorm, tror nog inte att jag riktigt kom över att han försvann ur mitt på många år. Förstod aldrig vad det var som jag kände för honom på den tiden, det var först i vuxen ålder som jag insåg att jag varit förälskad i honom.

Då jag förstod att jag var homosexuell i 10-11 årsåldern tog jag som strategi att inte umgås killar som ett sätt att inte riskera att någon skulle upptäcka att jag var homosexuell. Jag drog mig undan allt som hade med idrott att göra, lagidrotter i synnerhet. Jag tänkte att ju mindre jag umgicks med killar desto mindre var risken att bli avslöjad eller ens misstänkt. Att bli avslöjad som homosexuell blev min största skräck. Genom att leva med denna strategi så känner jag ibland att jag tappat en del av det sätt som killar umgås och relaterar till varandra. Inga stora saker men ibland blir jag påmind. Som idag när jag hjälpt en vän och han gjorde en high-five. Denna gest som två personer, oftast killar, gör för att uttrycka framgång genom att slå ihop sina handflator med fingrarna uppåt. Och när jag sträcker upp min hand i luften för att möta hans hand så är jag både glad och exalterad samtidigt som jag är lite nervös att för att göra fel så jag kan se hela förloppet i slow motion. Och naturligtvis håller jag på att missa hans hand och det blir mer en smekning av sidan på hans hand. Fokuserade på att inte låtsas om vad som hänt och hoppades på att han inte tänkte på det. Det sociala språket är inte alltid lätt.

Jag har gjort intervjuer med tv, tidningar och radio vid fler tillfällen än vad jag kan komma ihåg, oftast med anledning av mitt arbete för homosexuellas rättigheter, så att bli intervjuad är inget som jag är ovan vid. Och nu är det aktuellt med en till intervju, men till skillnad mot i vanlig fall så har jag fått frågorna via mail och ska även författa mina svar och skicka dem via mail. Detta innebär att jag får full konroll över de publicerade svaren, vilket inte tillhör vanligheterna då man oftast aldrig riktigt kan veta hur journaslisten lyckas formulera det man sagt. En av frågorna var vad jag vill att man ska komma ihåg mig för om 100 år och jag har fastnat i mina egna formuleringar. Det blir lätt högtravande och allmängiltigt. Samtidigt är det en fråga som tål att tänkas på, kanske inte en fråga som man bär med sig när jobbar ett kvällspass i kassan på ICA. Samtidigt så kanske det är just en fråga man bör bära med sig när man jobbar ett kvällspass i kassan på ICA.

En kille som handlade i min kassa under kvällens arbetspass frågade mig om jag arbetade varje lördag? Jag svarade att det blir en del lördagar och då sa han att han tänkt på det för han handlade samma sak varje lördag, och varje lördag så stod jag i kassan och arbetade. Samtidigt som jag kände mig lite smickrad över att han lagt märke till att jag arbetar nästan varje lördag (han var rätt snygg…) så kastade jag ett öga på vad han köpt då han sagt att han handlade samma sak varje lördag. Han hade köpt olika drinkmixer så detta i kombination med att han var uppklädd och det var lördagskväll fick mig att dra slutsatsen att han skull gå ut och festa. Och eftersom han köpte samma sak varje lördag så antog jag att han också gick ut och festade varje lördag. Och jag arbetade varje lördag. Vilket fick mig att känna mig lite tråkig.

Det sägs att den utan tvivel inte är riktigt klok. Själv har jag en tendens att fastna i tvivlets kvicksand. I synnerhet när det gäller mina föreläsningar och ju mörkare årstiden blir och desto längre bort säsongen med föreläsningar ligger, desto större blir mitt tvivel på om jag ska fortsätta föreläsa. Men så möter jag någon som varit på en av mina föreläsningar och tvivlets mark upphör att vara kvicksand och blir istället till fast mark, kanske inte asfalt men ändå fast mark. Under kvällens arbetspass var en kille och en tjej inne och handlade, killen brukar alltid välja min kassa när han handlar så jag kände igen honom. Vi brukar inte prata något utöver det vanliga hej/var det bra så?/det blir…/hej då men nu fick vi lite mer tid över då det inte var några andra kunder som skulle betala. Och efter att ha småpratat en stund så visade sig att jag hade varit och föreläst i hans klass och han tyckte att jag var ”jättebra”. Han frågade om jag fortfarande föreläste och uppmuntrade mig att fortsätta då han tyckte att jag var den bästa föreläsare han hört. Hans uppskattning och uppmuntran minskade på mitt tvivel inför att fortsätta med föreläsningar och han gjorde definitivt min dag.

Efter att ha arbetat för mycket, ännu en gång, tog jag tåget till Göteborg för att komma iväg från vardagen och finna lite distraktion. Trots att det fortfarande var eftermiddag så gick solen ner under tågets färd mot Göteborg och fullmånen sken ett klart och kallt sken. När tåget passerade en sjö så var den del av sjön som skuggades av granar svart likt utspilld olja, den del av sjön som var upplyst av månens sken tycktes silverfärgad.
På en väg i den svarta skogen åkte en bil. Det var en Jeep från första världskriget, vid ratten satt en man iklädd militäruniform. Trots att bilens strålkastare nästan bländade mig och han var en bit bort så kunde jag se att han var kraftigt byggd och hade rakat huvud. Helt plötsligt såg mannen mig och började omedelbart backa bort från mig längs vägen som ledde mot mig. Jag kände mig sviken trots att jag inte visste vem han var, jag kände paniken stiga och skulle precis ropa åt mannen att stanna och vänta på mig, när jag vaknade. Tåget hade stannat på stationen i Göteborg och det var mörkt i kupén. Paniken jag känt i drömmen när mannen kört ifrån mig väcktes inom mig då jag insåg att jag var själv kvar i tåget, tänk om tåget var låst eller om det skulle åka vidare någonstans. Jag tog på mig jackan och såg till att jag inte glömt något och tog mig sedan snabbt ut genom dörren, som tack och lov inte var låst.

Då det var första advent igår och den 1:a december är i morgon så bestämde jag mig för att köpa en burk med Apotekets senap, den säljs bara till jul och jag brukar köpa mig en burk varje år. Väl hemma så gjorde jag mig en tallrik med inlagd sill, gravad lax och gravlaxsås, kokt potatis, julskinka, ägghalvor med majonnäs och rom. Till detta hade jag julmust och julknäckebröd och som avslutning drack jag glögg och åt pepparkakor och en lussekatt. Allt var gott men när jag ätit mig mätt så kändes det ändå som något saknats. Och då insåg jag att senapsburken som varit grunden och inspirationen till mitt julmatsfrossande fortfarande stod kvar på köksbordet.