Åke Englund

För något år sedan hade vi en a-lagare som, förutom att hon snattade, var våldsam och aggressiv mot kunder och personal. Även om hon var aggressiv och försökte slå eller sparka mig vid flera tillfällen så var det mest tragiskt. Att hon dessutom var så liten att det räckte med att jag höll i hennes axel när hon försökte sparka eller slå på mig för att hon inte skulle kunna träffa mig gjorde det än mer tragiskt. Efter att jag tagit henne för snatteri och hon lyckats få in en träff på mitt smalben så blev det slutligen rättegång och jag har inte sett henne på ett bra tag sedan dess. Men så nu har hon börjat handla i butiken igen den senaste veckan. Jag har inte sett henne ta något än så länge men hon fick ett av sina berömda utbrott på kunder och personal häromdagen och hon kallade oss för horor, kukar och fittor. De flesta blir rätt tagna av hennes utbrott men jag känner mig rätt oberörd av utbrotten. Igår innan jag skulle börja morgonens arbetspass så gick jag en promenad med hundarna uppe vid min lokala kyrka och där låg hon och sov på en parkbänk i den kyliga och dimmiga gryningen. Att se henne ligga där och sova, hemlös och ensam, det berörde mig mycket mer än utbrotten. När jag blev kallad för jävel, kuk och fick höra att jag skulle minsann dö under kvällens arbetspass så kunde jag inte låta bli att känna för henne och undra hur hon varit innan och vilken resa hon genomgått.

Som regel trivs jag bra, väldigt bra på mitt arbete. Men ibland trivs jag så bra och har så trevligt att jag nästan skäms. Ikväll har varit en sådan kväll. Jag hade flyt överlag, arbetet gick bra och det var ett bra team som jag jobbade med. Jag hamnade i den där känslan att allt flyter, det engelska yttrycket flow känns som en bra beskrivning. Det var i början av dagens pass och jag pratade med en vän som var inne och handlade och vi skrattade gott när han lämnade butiken. Men istället för att göra som de flesta verkar göra så släpper jag inte leendet utan behåller det och låter det följa med till mötet med nästa kund. Och den kunden i sin tur blev så glad över vårt möte i kassan och att jag var så glad att hon bestämde sig för att köpa en trisslott. Tänkte för mig själv att jag har det skamligt bra på jobbet. En turist tyckte att jag var lik en känd skådespelare. Jag förstod henne inte men det var smickrande. Tänkte för mig själv att jag har det snuskigt trevligt på jobbet. Lite senare kom en kille som jag brukar flörta med, oväntat jag vet, in för att köpa en glass. Jag kunde se att han hade varit och klippt håret så jag berömde hans frisyr. Han log lite generat men glatt när han tackade för mitt beröm. Sedan log han och sa att han bara hade gått in och handlat av mig för att göra min dag. Häpen log jagför mig själv när han lämnade butiken. Mitt pass hade bara börjat, mitt flow höll i sig och det fortsatte hela arbetspasset. Jag har det skamligt bra.

Kunden som stod framför mig undrade varför en viss vara alltid var slut när han ville handla den. Jag svarade att jag inte visste men att jag skulle prata med den som var ansvarig för avdelningen. Jag pekade mot huvudet, log och sa att jag gör en mental anteckning. Lite senare såg jag en skylt som var gammal och utgången men jag hann inte ta ner den, hade varken papper eller penna i närheten och jag hade bråttom så jag tänkte för mig själv att jag gör en mental anteckning. En vara som en kund ville köpa var inte inlagd i datorn, så jag fick hitta på ett pris men jag gjorde en mental anteckning om att säga till ansvarig. Gick utanför butiken för att ta in några kundkorgar som hade lyckats ta sig hela vägen ut ur butiken och såg att två lampor som var utanför butiken hade gått sönder, tänkte för mig själv att jag gör en mental anteckning om att de behövde bytas. Började fundera på uttrycket ”mental anteckning” och om det fanns någon gräns hur många anteckningar som rymdes på det mentala anteckningsblocket eller om det var bläcket i den mentala pennan som avgjorde hur mycket som gick att anteckna. Väl inne visade det sig att priset på en vara inte stämde överens med priset som vi annonserade om. Gjorde återigen en mental anteckning och funderade för mig själv om vilken som var dagens första mentala anteckning? Det kändes som att det handlade om en vara men jag kände mig osäker. En arbetskompis anmälde sig sjuk och jag gjorde en mental anteckning om att jag måste ersätta hans tid när jag fick tillfälle men kön hade växt så jag fick öppna en ny kassa. Gick igenom mina mentala anteckningar och insåg att jag inte hade antecknat vilken vara det var som inte gick in i datorn. Det mentala anteckningsblocket hade sina brister tänkte jag för mig själv. Ytterligare en kund ville veta varför just den varan som hon alltid köpt inte längre fanns i sortimentet, jag svarade att jag inte visste men att jag gärna pratade med den som var ansvarig för avdelningen. Telefonen ringde och det var en kund som glömt sitt paraply när hon handlade för några dagar sedan. Samtidigt som jag letade efter hennes paraply så hade jag kunder i min ordinarie kassa, hjälpte kunder i självscanningskassan och hyrde ut en film. Så insåg jag att jag inte kom ihåg vilken vara det var som kunden alltid hade kunnat köpa men inte längre kunde köpa. Det stod helt stilla och jag önskade att mina mentala anteckningar varit antecknade på riktigt papper istället för då hade jag kunnat göra en boll av pappret och kasta den i väggen eller stampa på den för att avreagera mig. Fast, om jag hade gjort mina anteckningar på papper så hade jag ju kommit ihåg allt inte blivit lika frustrerad. Ska nog hålla mig till anteckningar på papper i fortsättningen…

Klockan var strax efter två på eftermiddagen när jag satte mig för att äta frukost på ett café. På bordet framför mig stod en caffe latte, en scones med tillbehör och slutligen en bok som jag bara hade något kapitel kvar, precis lagom för mig att läsa innan jag skulle iväg till jobbet för kvällens arbetspass. Jag delade på sconesen och bredde på ett tjockt lager med crème cheese och skulle precis bre på marmelad när en gammal arbetskompis kom fram till mig. Han frågade om det var min frukost samtidigt som han skrattade men det lät mer som ett konstaterande och med ett leende la han till att han kände mig alltför väl. Jag log mot honom och försökte mig på en ursäkt till varför jag åt frukost vid denna tid på dagen när han tittade mig i ögonen samtidigt som han skrattade, fast det var mer ett skrockande och han sa att jag verkligen hade det bra, att jag verkligen njöt av mitt liv. Och då slog det mig att det var så här jag ville ha det. En frukost när det var morgon enligt min kroppsrytm, en frukost ute på ett stamcafé där jag var bekant med personalen som visste vad jag ville ha, en bok vid min sida och vänner att prata med. Att det skulle behövas att någon annan sa till mig att jag har det bra, att jag inte själv kommit till den insikten.

När jag klev in i spårvagnen låg det kartongbitar över hela golvet och på sidorna satt det 6 killar som såg ut att vara 16-17 år gamla. De höll allihopa i resterna av de skyltar som gjorde reklam för olika företag, resten av de skyltar som de höll i var de kartongbitar som låg på golvet. Jag gjorde som alla andra och klev över kartongbitarna och tittade inte på killarna. Jag satte mig en bit bort och funderade på varför jag var lika feg som alla andra och inte sa åt killarna att de förstörde allmän egendom. När killarna såg att jag kollade på dem så tittade de tillbaka med hotfulla blickar och efter en stund vek jag undan blicken och lät dem vinna blickarnas krig. En tjej klev på spårvagnen och satte sig framför killarna med ryggen mot dem och det dröjde inte många sekunder förrän de började försöka att rycka i tjejens hår. Instinktivt ville jag gå fram och gå emellan. Jag började fundera på vad som skulle kunna hända, om jag skulle få något stöd från de andra passagerarna. Den kraftigaste killen som också såg ut att vara ledaren i gänget vände sig om och våra blickar möttes. Jag hade inga tvivel om att han skulle kunna slå ner mig på några sekunder med tanke på hur stor han var men jag kunde samtidigt inte bara sitta och se på. Han flinade mot mig och jag mådde illa av ilskan jag kände över vad de höll på med samtidigt som jag insåg att det skulle bli sex mot en om jag skulle lägga mig i. Trots min rädsla så reste jag på mig samtidigt som våra ögon var låsta på varandra. När jag hade ställt mig upp så saktade spårvagnen ner och dörrarna öppnades och killarna sprang ut från vagnen. Våra blickar var låsta på varandra under hela tiden som det tog killen och hans gäng att gå ut och först när spårvagnen körde vidare och slutligen svängde runt ett hör så slutade vi titta på varandra. Utmattad och svettig satte jag mig ner och spårvagnen fortsatte sin färd.

För några år sedan gick jag en kurs där jag bland annat arbetade med att skriva ner mina drömmar i en bok, en drömbok. Det var inte en bok om de drömmar som jag drömmer om nätterna utan en bok där jag skrev ner de drömmar jag hade i livet. Den kallades för en drömbok för att den inte bara handlade om de mål man hade i livet utan för att man skrev upp allt man drömde om att göra i livet. Och drömmar är ett vidare begrepp än mål som lätt begränsas av att mål upplevs som något som måste kunna mätas eller bevisas. Men som så mycket annat så försvann min drömbok i den allmänna röran. Tills för några dagar sedan då jag insåg att jag inte lever det liv jag vill leva, att jag inte var i kontakt med mina drömmar. Och så idag när jag hittade min drömbok och började läsa mina anteckningar så insåg jag att jag uppfyllt många av de drömmar som jag skrivit ner. En del av punkterna handlade om att åka till London, att se musikalen ”9-5” i New York och åka till San Fransisco. Allt detta var saker jag gjort. En punkt som jag inte gjort var att pröva på att jobba på en biograf men när jag läste den punkten i drömboken så kom jag ihåg att det bara var några dagar sedan jag pratade med en som arbetar just på en biograf om hur man skulle gå tillväga för att få provjobba på en biograf. Det verkar nästan som att det jag skriver ner i drömboken blir till handling så jag skrev ner en ny dröm i drömboken. Att se New York från Empire State Building i mörkret om kvällen, kanske kan den drömmen uppfyllas redan i oktober.

När jag var liten så hade jag en väldigt outvecklad och oanvänd fantasi. Som vuxen har jag däremot en desto livligare fantasi. Detta tycks mig lite lustigt då det verkar som att en bieffekt av att bli vuxen tycks vara att man använder sig allt mindre av sin fantasi. En tankelek som jag brukar göra är att jag i fantasin förstärker drag på människor jag möter och jag kan få fram roliga, spännande och skrämmande resultat. Oftast så gör jag den här leken när jag är uttråkad eller när jag möter någon som har särskilt markerade drag, men ibland så kan jag plötsligt se sidor och drag hos människor som jag träffat eller känt länge. Och idag hände det när en vän till mig var inne och handlade av mig när jag jobbade. Vi har känt varandra under några år men det var först nu jag insåg att han såg ut som en vampyr. En sexig vampyr med vackra förtrollande ögon, hans ljusa hy var skir likt en vampyrs och jag kunde nästan ana hur blodet pulserade genom hans ytligt liggande vener. Han tillhör de kunder som ser ut att vara medveten om sin omgivning, som ser vad som händer och flyter med i livets strömmar. Han känns följsam och jag kunde föreställa mig att hans följsamhet i själva verket berodde på att han lyssnade av sin omgivnings puls och jag föreställde mig att han likt en vampyr lyssnade av och kände in min puls och valde min kö utifrån hur blodet pumpade fram genom mina vener. För ett ögonblick lekte jag med tanken på att berätta för honom om min fantasi men jag visste inte hur han skulle reagera på mina fantasilekar även om det från min synvinkel var något positivt så valde att inte säg något. Men från detta ögonblick kommer han alltid av vara en vampyr för mig.

Jag tvingade mig upp vid 11-tiden för en kort promenad med hundarna och ramlade bokstavligen ner i sängen efter att ha tagit några smärtstillande. Sömnen slöt mig i sitt grepp och jag slogs mot mardrömmarnas demoner. Vaknade till liv av mardrömmar, eller av att jag svettades. Tvingades motvillig att erkänna smärtan i munnen, den beska smaken av förruttnelse från hålet där tanden suttit. Erkände mig besegrad av sömnen gång på gång. Det fanns ögonblick då jag väcktes av ett hårt regn och jag insåg att jag var tvungen att ta steget från sängen till balkongen för att stänga balkongdörren så att det inte skulle regna in. Men då jag var alltför utslagen av smärtan och osäker på om jag verkligen var vaken så valde jag istället att sluta ögonen och fly undan smärtan. Vaknade till efter en stund osäker på om hur länge jag sovit, osäker på en det verkligen regnat eller om det blott varit en dröm. Tog en ny dos smärtstillande och somnade om. Vid sjutiden på kvällen tvingade jag mig åter igen ut med hundarna och insåg att det gått nästan 20 timmar sedan smärtan tog över min mun och mitt liv och att jag sovit större delen av dessa 20 timmar.
Drack en kopp te och gav hundarna mat innan jag gick och la mig igen samtidigt som jag erkände för mig själv att om jag fortfarande hade ont när jag vaknade nästa morgon så måste jag ringa tandläkaren. Nästa morgon var smärtan mindre men jag valde ändå att kontakta tandläkaren och det visade sig att hålet efter den dragna tanden hade inflammerats så jag fick ytterligare behandling och recept på smärtstillande. Lustigt nog så kan jag i efterhand se det senaste dygnet som ett sätt att koppla bort världen, att totalt fokusera på smärtan och släppa taget om allt annat i mitt liv. Nästan som en meditation i smärta.

Under dagar när luften står stilla, när värmen är tryckande och tålamodet tryter så känns det som att jag är nära att spricka. Jag vill fräsa åt kunder som ger mig skrynkliga sedlar och fråga dem om de fick sedlarna när de jobbade nattskiftet på den lokala strippklubben. Jag vill ta stryptag om kunder som inte tar på sig sina glasögon och därför inte kan slå sin egen kod när de ska betala med kort, jag vill fråga dem om de kör bil utan glasögon också men de kanske inte skiter i andra när de kör bil på samma sätt som de gör med mig när de inte kan slå sin kod eller ens dra sitt kort utan istället blir arg på betalterminalen eller mig. Eller folk som står och gnäller på att det tar tid i kön men när det väl blir deras tur så tar det en evighet att lägga upp sina varor på bandet, hitta pengar flytta sin röv så att andra kommer fram, vad jag vill göra med dem ska jag inte ens gå in på.
Men allt detta står jag ut med i vanliga fall, något som varit allt svårare de senaste dagarna då värmen på min arbetsplats varit i det närmaste tropisk och mitt tålamod har sjunkit i takt med att temperaturen närmat sig 30 grader. Tack och lov så har jag min fantasi att ta till som så ofta. Och idag när jag stod framför ytterligare en person som lyckats kombinera det mesta i sin repertoar. Hon började med att gnälla ljudligt om hur långsamt kön gick och om det var någon som jobbade i kassan. Det var ju ganska givet att det var en pensionär för de har alltid bråttom hela vägen fram tills det är deras tur, då stannar världen upp. Hon klarade givetvis inte av att dra sitt kundkort vilket i slutändan blev mitt fel trots att jag själv installerat nya betalterminaler för mindre än en vecka sedan. Sedan var det skrynkliga sedlar i en portmonnä och mynt från en annan portmonnä. För att inte få ett spel på henne i värmen så började jag fantisera om vad jag skulle vilja göra. Och jag kom att tänka på Sopp-nazisten i ”Seinfeld” och hur han bestämde allt från hur folk skulle stå i kö till att de skulle ha jämna kontanter när de betalade. Alla som inte följde hans regler fick lämna butiken och fick inte heller köpa hans utsökta soppa. För mitt inre såg jag hur jag skaffade en likadan mustasch som Sopp-nazisten och skällde på folk som inte uppförde sig. Men jag skulle inte se bra ut i mustasch… det var en rolig fantasi dock och den hjälpte mig genom den tropiskt varma dagen.

Kvällens hetta var kvävande trots att klockan nästan var 11 på kvällen och vi, hundarna och jag, var nästan hemma efter vår promenad. När vi skulle gå över Kungsleden väntade vi tills det blivit grönt ljus för oss trots att det inte fanns några bilar inom synhåll. Kungsleden har under de senaste nätterna fått ny asfalt och än så länge saknas alla vita markeringar i asfalten då man inte målat dit dessa, så det kändes som gatan var en svart flod av död som jag skulle korsa. Kom att tänka på floden Styx i den grekiska mytologin och hur den symboliserar övergången mellan livet och dödens rike. Om Kungsleden var floden Styx, var då gatuljusen färjkarlen Charons signal till mig att det var ok att passera efter att jag betalat det mynt som man vanligtvis lägger under tungan på den döde fast i formen av en knapptryckning och att jag inväntat min tur för att korsa övergången. Frågan var om jag gick över till dödens rike eller om jag lämnade dödens rike bakom mig?

Plötsligt så stod han där framför mig i kassan på ICA, vännen som jag inte sett på så lång tid. Jag hade lovat att hälsa på honom i London men som så ofta så kom jag mig inte för och åren har gått sedan vi träffades senast. Han tillhör de där få som jag alltid känner mig trygg med och uppskattad av när vi träffas. Han har en otrolig förmåga att alltid vara vänlig, intresserad och uppskattande och han inspirerar mig till att bli den jag vill vara. Han uppmanade mig att går runt kassadisken och ge honom en kram och vi kramades rejält och innerligt. Som alltid när jag är i hans sällskap så blev jag fylld av kraft och inspiration, ville bara äta en lång middag med honom och prata om livet, vad som hänt sedan senast, nutiden och framtiden. Innan vi skildes åt så bestämde vi att vi måste träffas snart och prata men när han gått så blev det uppenbart för mig att jag inte hade något sätt att nå honom, inget mobilnummer, ingen mail och ingen Facebook där jag kunde få tag på honom. Instinktivt så vill jag jobba varje dag så jag kan träffa honom snart igen men jag får vänta tills vi möts igen i kassan på ICA.

-Vart har ni disktrasor ropade den äldre damen över huvudet på alla kunder som stod före henne i kön.

-I gång nummer sex svarade jag

-Kan du gå och hämta en förpackning till mig, jag har ont i benen ropade hon tillbaka över huvudet på de som stod före henne i kön.

Jag tittade tillbaka på henne, på telefonluren jag hade i handen och de två köer som jag hade, en bakom mig med SjälvScanningskunder och en kö framför mig med vanliga kunder. Funderade ett tag på om hon menade allvar men insåg snabbt att hon menade allvar och svarade med min allra vänaste röst att jag var lite upptagen och därför inte kunde hämta disktrasor åt henne.

Hon tittade missnöjt på mig och undrade om det var lång till gång nummer sex. Jag svarade, åter med min allra vänaste röst, att butiken inte är så stor och att disktrasorna fann sex gångar från var vi stod. Hon har handlat i butiken under de tio år jag jobbat där så hon borde veta om det var långt till gång nummer sex, men jag log och låtsades att allt var normalt. Jag fortsatte med de kunder som jag hade i mina två köer men damen var uppenbarligen inte nöjd.

-Vart ligger gång nummer sex?

Nu började det kännas smått löjligt och jag fick le ett allt falskare leende mot damen samtidigt som jag svarade att gång nummer sex låg efter gång nummer fem. Vid det här laget så hade de flesta kunderna i båda mina köer tystnat och de tittade fascinerat på damen. Slutligen gick damen sin väg för att söka upp sina disktrasor i gång nummer sex. Jag skrattade åt det hela lite för mig själv och i nästa ögonblick var det en kvinna som böjde sig fram mot mig och viskade: Jag hade aldrig stått ut med ditt arbete, jag ville bara strypa kärringen med hennes rävboa!

Under kvällspromenaden efter arbetet så uppstod ett konstigt grått ljus när solen var på väg ner och jag kom att tänka på en sen sommarkväll när jag var 21-22 år gammal. Det skulle komma att vara den första och enda gången som jag skulle vara intim med en tjej. Men att det var just den kvällen kändes mest som en detalj i det minne som jag nu upplevde. Det minne som väcktes till liv inom mig var just känslan av den lätt kyliga sommarkvällen, det gråa skenet som låg över landskapet. Den taggiga känslan i handflatan när jag smekte vassen med mina händer samtidigt som hon och jag nakna gick ner i det svalkande vattnet. I det gråa ljuset kunde man bara uttyda konturerna av våra kroppar innan vi dök ner i vattnet. När vi åter kom upp till ytan frustade vi båda av den oväntade kylan i vattnet och våra skratt ljöd genom den sena sommarkvällen och förvandlades till ett eko som försvann i vågor längre och längre bort över sjöns yta innan det slukades av skogen på andra sidan sjön. Jag väcktes ur minnet av en kall hundnos mot mitt ben då en av hundarna tröttnat på att jag stod och tittade mot den gråa himlen och förlorade mig i minnen från ett annat liv, en annan tid.

När jag gick in på arbetsplatsen var det som att gå in i en bastu. Varenda maskin som kunde krånglade och det kändes som att röra sig i varm sirap. Kläderna klistrade sig mot min svettiga kropp och det värkte i axlar och nacke, min ständiga inflammation i bröstkorgen gjorde sig påmind med enstaka hugg av smärta. Hittade några Alvedon som jag svalde och efter en stund släppte smärtan även om jag kände mig som en flygvärdinna på droger, trevlig men med en önskan att bita huvudet av folk som retade mig. När jag fick hjälpa en man som svimmat av värmen i butiken så tittade jag upp mot taket där den nyinstallerade men ännu inte fungerande luftkonditioneringen tycktes hånle mot mig. Till slut var så kvällen slut och väl hemma satte jag mig ner vid matbordet och tittade rakt ut i tomheten men väcktes ur mina tankar av ett sms. när jag skulle svara på sms:et så lyckades jag trycka bort det nästan färdigskrivna sms:et. Jag svor för mig själv och började om med sms:et från början, och lyckades trycka bort sms:et igen. Svor ännu mer och kände hur tålamodet började rinna ut. Började på samma sms för tredje gången och när jag var nästan färdig så lyckades jag trycka bort sms:et ännu en gång. Med en dunk lät jag mitt huvud falla ner i bordet och jag grät. Chockad över min egen reaktion torkade jag mina tårar av avslutade sms:et.

Eldslågan tycks flamma upp från ingenstans när jag tänder en tändsticka i det mörka rummet. I det svaga skenet från den brinnande tändstickan ser jag konturer av möbler, mattor och tavlor. Jag kan urskönja konturerna av fönster längs väggen men det är mörkt ute så fönstrens reflekterande yta smälter samman med väggarna. Doften av bensin är stickande och jag släpper den brinnande tändstickan som långsamt faller genom lyften nästan som om den vore tyngdlös innan den slutligen landar på det bensindränkta golvet. Den blanka vätskan tar eld och en flamma växer sig snabbt framåt i rummet med en styrka som är skrämmande. I samma ögonblick som eldens lågor börjar slicka på möblerna får jag en känsla av att det är något bekant med rummet som jag är i.
Elden tar sig och från att ha slickat på möblerna så övergår eldslågorna till att ta rejäla tuggor som om elden vore ett monster som fått mersmak på blod. Monstret av eld ryter allt högre och jag tittar ner på mina fötter och ser att jag är liten, att jag bara är en pojke. Rummet jag är i blir tydligare för mig ju mer ljus som sprids av den växande elden desto mer bekant känns rummet för mig men jag kan fortfarande inte komma på varför rummet är så välbekant. Eldens rytande blir allt högre och från att ha bringat ljus och fått mig att allt mer känna att det är något välbekant med rummet så är det som att tiden för att komma ihåg nu har runnit ut och istället för att hjälpa till att sprida ljus över ett minne som jag inte kunde komma ihåg så slukade elden allt mer av de detaljer i rummet som kunde hjälpa mig att komma ihåg.
Jag tittar åter på mina fötter för att se om jag själv tagit eld men elden brinner som en ring runt mig i rummet och jag tycks vara skyddad från elden som jag själv startat. Jag lyfter blicken från mina fötter och tittar mot ett av rummets fönster där jag ser min egen spegelbild. I spegelbilden är jag en pojke omgiven av eldslågor som nästan tagit över rummet helt och hållet, ju mer möbler, mattor och tavlor som faller offer för eldens rov desto mindre kan jag komma ihåg av det som gör rummet så välbekant för mig. Ljudet från eldens lågor växer i styrka och det är som att elden tar formen av ett rytande monster som är besviket över att jag inte kommer ihåg rummet som jag befinner mig i och därför vrålar ut sin ilska. Med ett ryck väcks jag av vrålet från eldsmonstret och jag sätter mig rakt upp i sängen med svetten rinnandes från bröstkorg, armar och händer. Efter ett tag återfår jag min normala andning och jag öppnar balkongdörren och ställer mig framför den öppna dörren och låter nattens svala vindar torka min kropp.