Åke Englund

Eldslågan tycks flamma upp från ingenstans när jag tänder en tändsticka i det mörka rummet. I det svaga skenet från den brinnande tändstickan ser jag konturer av möbler, mattor och tavlor. Jag kan urskönja konturerna av fönster längs väggen men det är mörkt ute så fönstrens reflekterande yta smälter samman med väggarna. Doften av bensin är stickande och jag släpper den brinnande tändstickan som långsamt faller genom lyften nästan som om den vore tyngdlös innan den slutligen landar på det bensindränkta golvet. Den blanka vätskan tar eld och en flamma växer sig snabbt framåt i rummet med en styrka som är skrämmande. I samma ögonblick som eldens lågor börjar slicka på möblerna får jag en känsla av att det är något bekant med rummet som jag är i.
Elden tar sig och från att ha slickat på möblerna så övergår eldslågorna till att ta rejäla tuggor som om elden vore ett monster som fått mersmak på blod. Monstret av eld ryter allt högre och jag tittar ner på mina fötter och ser att jag är liten, att jag bara är en pojke. Rummet jag är i blir tydligare för mig ju mer ljus som sprids av den växande elden desto mer bekant känns rummet för mig men jag kan fortfarande inte komma på varför rummet är så välbekant. Eldens rytande blir allt högre och från att ha bringat ljus och fått mig att allt mer känna att det är något välbekant med rummet så är det som att tiden för att komma ihåg nu har runnit ut och istället för att hjälpa till att sprida ljus över ett minne som jag inte kunde komma ihåg så slukade elden allt mer av de detaljer i rummet som kunde hjälpa mig att komma ihåg.
Jag tittar åter på mina fötter för att se om jag själv tagit eld men elden brinner som en ring runt mig i rummet och jag tycks vara skyddad från elden som jag själv startat. Jag lyfter blicken från mina fötter och tittar mot ett av rummets fönster där jag ser min egen spegelbild. I spegelbilden är jag en pojke omgiven av eldslågor som nästan tagit över rummet helt och hållet, ju mer möbler, mattor och tavlor som faller offer för eldens rov desto mindre kan jag komma ihåg av det som gör rummet så välbekant för mig. Ljudet från eldens lågor växer i styrka och det är som att elden tar formen av ett rytande monster som är besviket över att jag inte kommer ihåg rummet som jag befinner mig i och därför vrålar ut sin ilska. Med ett ryck väcks jag av vrålet från eldsmonstret och jag sätter mig rakt upp i sängen med svetten rinnandes från bröstkorg, armar och händer. Efter ett tag återfår jag min normala andning och jag öppnar balkongdörren och ställer mig framför den öppna dörren och låter nattens svala vindar torka min kropp.