Åke Englund

Jag skrev ett blogginlägg på julaftonskvällen om mina julklappar som blev stulna. Även om det som hände var tråkigt så valde jag att inte lägga någon energi på det, det var inte värt att förstöra julen över. När jag skrev inlägget så såg jag det mer som en övning i retorik, tog inspiration och uttryckssätt från hur jag kunde tänka mig att en amerikansk presidentkandidat hade uttryckt sig. Det var mest på skoj men av någon anledning fick jag för mig att skicka in texten till Borås Tidning, räknade inte med att de skulle ta in det och det var mest en ögonblicket ingivelse. Men så idag när jag slog upp tidningen så fanns min text med under rubriken "Någon stal min julglädje". En oväntad och roande avslutning på årets medverkan i massmedia.

Årets sista dagar är här och jag har funderat en del på året som gått. Det har varit ett händelserikt år och det känns som att jag vuxit en hel del som människa under det gångna året. Under året som gått har jag varit en månad i Thailand, tre veckor i New York och varit sjukskriven fyra veckor på grund av att jag bröt handleden. Tiden när jag var sjukskriven för handleden tvingade mig att ta en paus från arbetet vilket i sin tur fick mig att förvalta gamla relationer. Jag har åkt ambulans och varit på akuten på grund av mina bröstsmärtor vilket i sin tur fått mig att fundera en hel del över hur jag lever mitt liv. Jag har gått kursen Självkänsla Nu som fått mig att förändra min relation till mig själv men även min relation till människor i min omgivning, jag har slutat umgås med en del och återupptagit kontakten med andra. Jag har satt ord på, insett och erkänt negativa upplevelser för mig själv om min barndom, samtidigt som jag börjat se min uppväxt i ett annat ljus och mer valt att se hur jag kan dra nytta av det som varit jobbigt för mig under min uppväxt. På det hela taget känns det som att jag levt ett mer positivt och spännande liv under det gångna året, om nästa år fortsätter i samma spår så ser jag med spänning fram mot det. Och framtiden ligger i mina egna händer så jag ska göra mitt bästa för att fortsätta att utvecklas, har redan nu börjat fundera och planera resor och kurser som ska hjälpa mig att nå uppsatta mål.

Jag har alltid haft förmågan att lyssna. Från början uppstod min förmåga att lyssna som en överlevnadsstrategi på grund av min uppväxtmiljö, och på grund av tvånget att dölja min homosexualitet. Ibland kan mitt lyssnande bli en börda för mig men som regel upplever jag lyssnandet som något positivt. För mig innebär att lyssna så mycket mer än att bara höra orden. Att lyssna innebär för mig att höra orden, att lyssna på tonfallet, att se personens kroppsspråk, att se personens ansiktsuttryck och allra viktigast att se personen i ögonen. Att se personen i ögonen innebär dels att personen känner sig sedd men det innebär även att jag kan se personens känslotillstånd. Ögonen är själens spegel, ögonen ljuger aldrig.

För mig innebär att lyssna även att notera de små detaljerna. Kärleken, men också ondskan, sitter i de små detaljerna. Jag har otroligt svårt för att komma ihåg namn men de små sakerna som många inte själva kommer ihåg att de sagt, de sakerna lägger jag på minnet. Att verkligen kunna lyssna och komma ihåg de små detaljerna är till stor hjälp för mig i arbetet. Men det innebär även att saker som folk säger till mig sätter sig och jag bär med mig dessa ord och dess påverkan kan för mig vara enorm.

Häromdagen skämtade jag om att ingen lyssnade på mig och en arbetskamrat sa då att "alla lyssnar på mig och att jag har stor makt". Hans ord satte sig hos mig och jag grunnar dagligen på vad han sa. Idag var en tidigare arbetskompis, som idag bor och arbetar i London, inne och hälsade på. Vi pratade lite allmänt om vad som hänt sedan senast och jag berättade om företaget jag ska starta. Han sa då att jag gjorde helt rätt i att starta eget företag då han alltid tyckt att jag var överkvalificerad för att "bara" sitta i kassan på ICA. Även hans ord satte sig någonstans inom mig och jag har inte kunnat låta bli att tänka på vad han sa. Jag bär med mig deras ord och de krafsar och klöser på mig likt en orolig ande. Deras ord pockar på det som för mig är otroligt viktigt nämligen Mål, Syfte och Mening.

Jag haft den stora förmånen att varje jul sedan jag blev singel, bli inbjuden att fira julafton hos vänner och arbetskamrater. Vissa år har jag accepterat någon av inbjudningarna, andra år har jag avböjt, men jag har alltid varit nöjd med mina jular de senaste åren. Även om det inte är detsamma som när jag var ihop med Fredrik. Hans familj var min familj liksom men vi hörs av mycket fortfarande vilket jag uppskattar otroligt mycket, jag kan inte i ord beskriva hur mycket jag uppskattar Fredriks mammas samtal på julaftonen.

Något som jag märkt efter att i år ha gjort det gemensamma valet med en arbetskompis att fira jul tillsammans, att fira jul utifrån våra egna val, är att julen kan vara riktigt trevlig. Bara köpa den julmat vi vill ha, köra julklappsspelet istället för att köpa hysteriskt dyra presenter, spela spel och umgås med vänner som fyller på under kvällen lopp. En stämningsfull jul utan krav, som det borde vara.

Efter att jag hade arbetat på julaftonen skulle jag fira jul med en arbetskompis. När jag väntade på henne gick jag längs Allégatan med mina hundar i väntan på att min arbetskompis skulle hämta mig. Jag hade en papperskasse med saker jag skulle ha med till julfirandet, för att slippa bära på kassen ställde jag den utanför min trappuppgång och gick med hundarna längs gatan och gick över övergångsstället och gick tillbaka längs Allégatan på motsatta sidan. Jag gick aldrig längre från kassen än 50 meter, men jag litade på mina medmänniskors samtidigt som gatan nästan var tom på människor. Men jag höll inte ögonen på kassen varje sekund och under några få sekunder när jag vände bort blicken tog någon tillfället i akt och stal kassen. Kassen innehöll de julklappar jag skulle ha med mig till julfirandet, kassen innehöll tuggben som mina hundar skulle få för att även de skulle vara delaktiga i julfirandet och slutligen innehöll kassen några cd-skivor med julmusik. Någon stal de gåvor jag köpt för pengar jag arbetat ihop, någon stal de gåvor jag slagit in med glädje över att få ge bort dem. Någon stal de tuggben jag köpt för pengar jag arbetat ihop, någon stal det jag köpt till mina hundar. Någon stal skivor jag köpt för pengar jag arbetat ihop, någon stal musik som jag skulle ha för att få stämning på mitt och mina vänners julfirande. I denna tid av stämningsfyllda tid av gåvor och glädje stal någon de gåvor jag skulle ge bort, någon stal stämningen och någon stal glädjen jag skulle skänka mina hundar. Julen denna tid av gåvor, stämning och glädje...

Jag fick en julstjärna i julklapp av en kund idag. Jag läste för ett tag sedan att i julstjärnans hemland Mexico kallas den för "Flores de Noche Buena" - den heliga nattens blomma. Ett passande namn då julstjärnans högblad vid tiden för jul ändrar färg och då den står i full blom. Och nu står alltså denna present på mitt matsalsbord denna natt före julafton. Lyssnar på julmusik och dricker glögg, äter lite pepparkakor och clementiner. Har inte haft så mycket julstämning än så länge i år och om sex timmar ska jag öppna dörrarna till butiken för sjunde julen i rad. Tiden går snabbt och jag måste gå till sängs så att jag får sova några timmar innan julaftons morgon är här.

Börjar känna mig lite slutkörd på jobbet nu. Är inte ledig förrän på annandagen och när en arbetskompis frågade mig om jag kunde jobba åt henne på annandagen och jag på ren automatik svarade ja så kände jag direkt efteråt att jag inte ville jobba även den dagen. Som tur var så verkade hon känna på sig att jag inte orkade för hon frågade mig igen, om jag verkligen ville ta hennes tid. Och jag passade då på att ångra mig när tillfälle gavs. Läste en rolig skämtteckning häromdagen där tomtefar och tomtemor satt vid frukostbordet när tomtemor surt frågade tomtefar om han skulle jobba på julafton i år igen. När jag blir ihop med någon ska jag inte jobba julafton något mer utan äta julaftonsfrukost med honom och vi ska öppna varsitt paket i lugn och ro.

När jag kom hem från arbetet så gick jag ut med hundarna på min vanliga runda. När jag går ut genom porten möter jag en man jobbar i kinarestaurangen som ligger på gatuplanet i det huset jag bor i. Han säger hej och ler ovanligt mycket, att han ler är inget konstigt då han jobbar i samma hus som jag bor i och ofta handlar hos mig, men han ler ovanligt mycket. Att någon ler ovanligt mycket är inget att hänga upp sig på tänker jag för mig själv och går vidare med hundarna. Folk är inte glada i den utsträckning som de skulle kunna vara tänker jag för mig själv och går vidare. När jag gått ytterligare några meter möter jag två unga tjejer som verkade lätt alkoholpåverkade och av deras klädsel att döma så hade de haft en utekväll. När jag gått förbi dem hör jag hur de skrattar och den ena tjejen misslyckas med att viska till den andra vilket gör att jag hör henne säga till den andra tjejen att jag är söt. Jag brukar skämta och säga att med smicker kommer man hur långt som helst, i alla fall om man smickrar mig, det är mest ett skämt men visst blev jag smickrad över tjejens kommentar. Samtidigt så känns det konstigt för jag känner mig sliten och trött efter att ha varit på jobbet i nästan 12 timmar och upplever inte mig själv som det minsta söt. När jag gått runt huset som jag bor i möter jag en stamkund som brukar handla hos mig på jobbet. Han är inte en person som drar på smilbanden i onödan, men nu ler han stort och hejar glatt på mig. Nu börjar jag känna mig lite orolig, ett glatt leende är okej men glada leenden, tjejer som kallar mig söt och nu sist en man som jag aldrig sett le tidigare ler ett av de största leenden jag sett. Började fundera på om jag hade något i ansiktet eller om jag hade toapapper som fastnat i byxorna. Jag är trött och orakad och när jag går gatan framåt så för jag min hand mot huvudet för att dra handen genom håret när jag känner den, tomteluvan, jag går omkring på stan klockan 22:30 med en tomteluva på mig. Inte undra på att folk ler och kallar mig för söt. Jag behöll tomteluvan på och gick hemåt, leendes för mig själv.

Jag har alltid skämtat om allt, jag ser humor som ett sätt att göra vardagen lättare och ett sätt att hantera livets svåra frågor. Samtidigt har humorn också varit min sköld mot det jobbiga i livet, humorn har varit min mask för att dölja min bristande självkänsla. Idag på arbetet så skämtade jag med en arbetskompis och i rena farten blev poängen på ett av mina skämt att jag var korkad. Min arbetskompis blev då allvarlig och sa att skämtet inte var roligt för att det var nedlåtande mot mig. Skämtet var ett standardskämt som ingår i min repertoar och jag har inte funderat så mycket över innebörden i skämtet men nu insåg jag vad jag gör. Tack vare min arbetskompis insåg jag att när jag skämtar nedlåtande på det här sättet om mig, själv så gör jag det till min egen sanning. Och det jag säger till mig själv blir ju min egen sanning och min egen sanning kan aldrig få vara att jag skulle vara värd mindre.

Jag har under lång tid funderat på ansvar, att ta ansvar för sina tankar, handlingar och ord.

Att ta ansvar har alltför ofta blivit till en floskel, oftast använd av människor som vill skuta över ansvaret på andra människor

Själv har jag under lång tid undvikit att ta ansvar för så mycket. Kanske för att jag så tidigt i livet fick ansvara för saker jag inte var mogen att ta ansvar för. När jag inte tagit ansvar för mina handlingar har det inneburit att jag känt mig falsk. Jag har själv inte sett sambandet förrän jag bestämde mig för att aktivt ta ansvar för mina egna handlingar. Att ta ansvar kan vara jobbigt i ögonblicket men det stärker en i det långa loppet.

Samtidigt så möter jag dagligen två typer av människor, de som vill ta ansvar och de som inte vill ta ansvar. Tyvärr så tycks majoriteten vara personer som inte vill ta ansvar, men jag konstaterar då mest bara att de inte vill ta ansvar och går vidare. De som är intressanta för mig är de som söker ansvar, de som motiveras av ansvar och de som vill ta ansvar. Det kanske är så att allt kommer tillbaka till en själv och eftersom jag själv arbetar på att ta ansvar så dras jag till människor som vill ta ansvar. Lika söker lika

Det som påverkat mig mest under året är att jag bröt handleden och kursen Självkänsla Nu. Något som kursen och min brutna handled har gemensamt är att det fått mig att aktivt umgås med människor som jag vill umgås med och verkligen välja att umgås med de som berikar mitt liv. Jag har tidigare umgåtts lite med många och umgåtts med människor som snarare tär på mig än berikar mig. När jag bröt handleden och fick tid över på ett sätt jag inte har i vanliga fall började jag att aktivt söka upp personer jag känt att jag försakat. Jag upplevde då att detta umgänge gav mig så mycket att jag tog mig tid att umgås med dessa människor även när jag återvände till jobbet när min handled läkt. När jag gick kursen Självkänsla Nu tog jag ytterligare ett steg och bestämde mig för att aktivt fokusera på det positiva och följaktligen fokusera mitt umgänge på de vänner som berikade mitt liv. Jag gjorde inget aktivt val att välja bort de människor som tärde på mig utan valde att fokusera på det positiva och då föll de i mitt umgänge som påverkar mig negativt helt enkelt bort. Ikväll, denna söndagen den tredje advent, har jag umgåtts med en av de vänner som jag aktivt valt att umgås med för att han berikar mitt liv och när vi skildes åt var jag fylld av en känsla av att livet är ganska gott.

Julen närmar sig snabbt men den där rätta julkänslan saknas fortfarande. Den där magin och spänningen som man hade som barn upplever jag inte som vuxen, i synnerhet inte som singel utan familj. Något som jag som jag först som vuxen har insett att är att jag har haft den otroliga förmånen att uppleva fantastiska och magiska jular som barn, trots min uppväxt en familj som på många sätt var dysfunktionell, att dessutom leva som anhörig till en alkoholist har dessutom satt sina spår på min uppväxts julfirande.
Under många år som vuxen har jag bara kunnat se det negativa med min uppväxts julfirande och inte insett hur mycket magi och stämning det trots allt funnits kring att fira jul. Att fira jul hos min mormor och morfar har inneburit ett överflöd av stämning och magi. Riktig gran som jag fick följa med och hugga ner. Ett matbord som dignade av mat i överflöd. Snö och sparkåkning. Att titta på Trolltyg i tomteskogen varje anndag jul på övervåningen i det över 100 år gamla huset. På övervåningen bodde mormors bror och hans fru och där fick man alltid knäck och ännu mer mat.
Dagarna mellan jul och nyår tillbringade man i något av husets alla rum. Huset hade flera sovrum, sal och bibliotek, ett stort kök där man fick hämta mat när man än ville ur de stora kylskåpen som gick från golv till tak. Huset hade två öppna spisar och som det största barnbarnet fick jag alltid ansvara för eldandet i öppna spisen. Då huset var stort och hade många rum fanns det möjlighet att komma undan och få vara ifred med den bok man fått i julklapp.
När mormor var färdig med disken efter maten fanns det inget bättre än att gå en lång promenad med hundarna i den knarrande snön genom mörka skogar och längs den frusna Storsjöns stränder. Mormor och jag hade en speciell relation och vi kunde prata hur mycket som helst samtidigt som många av våra långa hundpromenader skedde i tystnad och ett tankarnas samförstånd. Julafton hade mycket magi som jag under flera år glömt bort men som jag nu börjar komma ihåg då jag tillåter mig själv att se förbi det jobbiga och negativa i min uppväxt, det negativa finns fortfarande kvar men jag tillåter mig även att se allt det positiva, magiska och spännande som fanns under min uppväxts julfirande.

Jag intervjuades av Radio Sjuhärad för några veckor sedan, intervjun skulle handla om homosexuella och blodgivning men kom att handla om mycket annat, däribland om hur det är att prata på skolor om homosexualitet. Att prata på skolor om homosexualitet är ju något som jag verkligen brinner för och det visade sig att Radio Sjuhärad använde sig av det jag pratade om kring skolinformationer istället för samtalet om blodgivning. Intervjun sändes i Radio Sjuhärad häromdagen. Samma dag som intervjun sändes handlade en kvinna i min kassa och hon frågade om det inte var dags för mig att medverka i tidningen igen. Hon läser alla mina debattartiklar, insändare och de artiklar jag är med i med stort intresse och hon uppmuntrar mig alltid att vara stark och stå för den jag är. Jag sa att jag inte hade någon medverkan i tidningen planerad för tillfället, men att jag varit med i radion och talat om hur det är att prata om homosexualitet med skolelever. Hon skulle gå ut på nätet och lyssna på intervjun så fort hon kom hem sa hon. Själv har jag precis lyssnat på intervjun och jag känner mig riktigt nöjd med min insats. Även om det känns lite konstigt att höra sin egen röst, efter alla dessa år har jag fortfarande inte vant mig vid att höra mig själv i radio eller tv.

Häromdagen var det en äldre man som ropade på mig när jag tog hand om kundkorgarna. Jag kände igen honom som en krävande kund som oftast har en brysk attityd när han handlar. Mannen stod mitt i kön när han ropade på mig och ville att jag skulle komma och möta honom när han var färdig med sina varor. Jag såg hur alla reagerade på att han ropade bestämt åt mig att komma och möta honom och jag stålsatte mig lite inför vad som komma skulle medans jag gjorde färdigt med kundkorgarna. Som regel har mannen något att anmärka på så jag började automatiskt förbereda mig på att hantera hans klagomål, något han verkar tycka att jag är bra på för han vänder sig oftast till mig om han upplever att något inte fungerar i butiken och han verkar som regel nöjd med min insats.

När jag kommer fram till honom efter att jag har avslutat arbetet med korgarna och han har betalt sina varor ser jag honom i ögonen och stänger av allt omkring oss. Istället för att tycka att klagomål är jobbiga och börja önska att jag vore någon annanstans så lägger jag istället allt fokus på att vara närvarande i ögonblicket. Jag brukar försöka att se det som att klagomålen ger mig en möjlighet att bli bättre på någonting och att det som regel är jobbigt för kunden att ta framföra klagomålet. Om jag visar att jag lyssnar och tar kunden på allvar så brukar kunderna lugna sig snabbt för att de känner att någon verkligen lyssnar på dem och tar deras klagomål på allvar. Det är inte alltid jag lyckas och orkar men som regel fungerar det väldigt bra.
När vi börjar prata visar det sig att han inte har något klagomål utan han ville berätta att hans fru har dött. Kände mig lite ställd av det han berättade och av att han hade ett behov att prata med mig om att hans fru hade dött. Men vi pratade en stund om vad som hänt och hur länge de hade varit gifta. Jag stängde av alla ljud omkring oss och lyssnade på hans berättelse, kände hur mina ögon började tåras när vi pratade men jag höll tillbaka tårarna. Jag lade min hand på hans axel och tackade för att han berättat för mig om vad som hänt. Han tackade för att jag alltid lyssnade på honom och gick sedan. Kände mig tagen av hans berättelse och som ett snabbt ökande regn kom alla butikens ljud mot mig och jag återgick till mitt arbete. Mina arbetskompisar frågade vad mannen ville och jag visste inte vad jag skulle svara, visste inte varför han valde att prata med mig och orkade inte riktigt förklara så jag svarade något undvikande. Gång på gång fascineras jag över alla möten jag får i mitt arbete.

En av mina stamkunder har läst en del som jag skrivit och tycker att jag ska satsa mer på skrivandet. Hon handlar av mig varje gång hon är inne i butiken och jag jobbar. Och varje gång frågar hon mig hur det går med skrivandet. Hon brukar också ta med sig böcker som jag får låna och läsa, vi brukar diskutera olika former av texter och vikten av att komma igång med skrivandet. För det är ju något jag vill, skriva alltså. Mitt bloggande, mina insändare och mina debattartiklar är allt en del av min vilja och önskan att sätta ord på mina tankar och känslor. Häromdagen frågade hon mig hur det går med skrivandet och jag berättade att nu har jag köpt mig en laptop så nu finns det inga ursäkter längre. Så för att göra slag i saken så tänkte jag ta med mig laptoppen och sätta mig på ett café nu på lördag när jag äntligen ska vara ledig efter att ha jobbat 14 dagar i sträck.

Jag diskuterade livskriser med en arbetskompis och vi kom in på en av livets tyngre kriser, 30-årskrisen. Jag svarade som jag alltid brukar göra, att jag trodde att jag skulle få en rejäl kris när jag skulle fylla 30 för jag har alltid haft ångest inför att bli äldre. Men min 30-årskris uteblev för det hände så mycket i mitt liv i samma veva som jag skulle fylla 30. Jag bröt upp från en långvarig relation, jag flyttade och började på en ny arbetsplats. Allt detta gjorde att jag aldrig hade tid att ha någon 30-årskris, så brukar jag säga och så har jag också sett det, men idag när jag radade upp de saker som distraherat mig från att hamna i någon 30-årskris så insåg jag plötsligt att alla sakerna som jag radade upp också är vanliga tecken på en kris. Jag har aldrig tänkt på det på det sättet men idag när jag sa det högt så hörde jag hur lätt det måste kunna tolkas av andra som en uppenbar 30-årskris. Tänk om jag gjort allt detta på grund av en ålderskris, brutit upp från ett förhållande, flyttat till en annan stad och skaffat ett nytt arbete... Nu vet jag att det inte är så men det som överraskar mig är att jag inte gjort den tolkningen förrän nu, 6 år senare. Ibland tar det tid att se saker.

Söndagen den andra advent, tack vare hjälp från Tobias är jag åter online. Är numera en stolt ägare av en laptop så nu ska det bli skriva av, såväl här på bloggen som i mitt övriga skrivande. Är inte riktigt vän med tangentbordet ännu men det kommer nog med lite användning. Timmen är sen så jag skriver inte så mycket ikväll utan njuter mest av känslan att åter vara online. Ett stort tack till alla er som frågat om när jag ska börja blogga igen. Från och med nu kommer det att vara regelbundna inlägg om stort och smått från min värld.

Jag brukar som regel bara arbeta morgon en dag om året, julaftonsmorgonen, då jag både öppnar stänger butiken eftersom det är enda dagen på året som vi stänger tidigare. Men idag, den första advent, öppnade jag butiken för ovanlighetens skull. Även om jag inte är någon morgonmänniska så var det riktigt trevligt. När jag låste upp dörrarna till butiken var det fortfarande mörkt ute och i julgranen, som står på Hötorget mittemot butiken, var belysningen tänd. Även julbelysningen i träden längs gatan var tända. Jag tände ett par marschaller och satte utanför butiken för att ge lite mer stämning och göra butiken mer inbjudande. I skolan var det alltid lite magiskt till advent när man fick ta med sig ett ljus till skolan för att tända varje fredag veckorna innan jul. Som vuxen och singel blir julen inte samma sak även om jag har någon slags hatkärlek till julen. Jag älskar stämningen omkring det hela samtidigt som man påminns om de mer jobbiga bitarna av ens uppväxt och jag påminns i synnerhet om mina funktionsnedsatta familjeförhållanden...

Marschallerna utanför butiken gjorde dock sitt till för att göra första advent lite mer magiskt och flera kunder påtalade hur mysigt det var med marschallerna så överlag var det trevligt att arbeta morgon mer än en gång om året.

En kund, som i vanliga fall är väldigt tyst och försynt, önskade mig en trevlig lilla julafton. Jag, som inte visste vad uttrycket lilla julafton innebar, frågade henne om uttrycket. Hon förklarade att traditionen att fira lilla julafton är en tradition bland finlands-svenskar, att fira en slags julfirande kvällen före första advent. Hon sa vidare att julen är godhetens och generositetens tid, och att hon alltid blir så glad när hon handlar i min kassa, för att jag alltid ger under hela året. Det värmde lite extra då jag lagt märke till henne tidigare men aldrig hört henne prata, hon är en av de där som jag alltid hejar glatt på och som ser mig i ögonen men inte säger något tillbaka. När hon önskade mig en trevlig lilla julafton visade hon mig även att mitt hejande och leende även till dem som inte svarar eller verkar se mig, har betydelse. Så som min kompis Tobias alltid säger: man lär sig något varje dag.
Och idag kvällen före före första advent, även kallad lilla julafton, ska jag dricka ett glas glögg i tacksamhet till kunden som visade mig att varje hälsning, varje leende och varje möte har betydelse.