När skratten tystnar
Jag har alltid skämtat om allt, jag ser humor som ett sätt att göra vardagen lättare och ett sätt att hantera livets svåra frågor. Samtidigt har humorn också varit min sköld mot det jobbiga i livet, humorn har varit min mask för att dölja min bristande självkänsla. Idag på arbetet så skämtade jag med en arbetskompis och i rena farten blev poängen på ett av mina skämt att jag var korkad. Min arbetskompis blev då allvarlig och sa att skämtet inte var roligt för att det var nedlåtande mot mig. Skämtet var ett standardskämt som ingår i min repertoar och jag har inte funderat så mycket över innebörden i skämtet men nu insåg jag vad jag gör. Tack vare min arbetskompis insåg jag att när jag skämtar nedlåtande på det här sättet om mig, själv så gör jag det till min egen sanning. Och det jag säger till mig själv blir ju min egen sanning och min egen sanning kan aldrig få vara att jag skulle vara värd mindre.
Starkt av din arbetskamrat att våga säga
vad hon/han tycker i det läget det tyder på ärlighet och mod. Var och handlade sent igår och det som slog mig var skillnaden på ljud i butiken. Det låg ett slags lugn över allt, stressen var plötsligen borta.
Hej Benny!
Håller med dig om att det var ärligt och modigt av henne att säga vad hon tyckte, det kändes verkligen som att hon sa det av omtanke om mig. Känns bra att ha sådana arbetskompisar :)
/Å