Åke Englund

Kvinnan köpte ett sexpack av öl istället för att som i vanliga fall köpa en öl i taget. Kvinnan är väldigt förtjust i mig och vi brukar småprata lite när hon är nykter nog och hon såg nykter nog ut att kunna prata med mig så jag frågade glatt hur det kom sig att hon köpte ett sexpack isteället för att som i vanliga fall köpa bara en öl. –Jag horade mig inatt och fick 300 kronor så jag har råd att köpa ett sexpack idag.

Mannen gick ostadigt och det var tydligt att han var full. När han såg min blick utbrast han. –Fan, är ju fullare är va jag var när jag åkte in i fyllecellen, jävla snutar!

Varje gång som dörrarna till butiken gick upp kunde jag höra kvinnans gnälliga, hesa röst när hon tiggde pengar av kunder som gick in och ut ur butiken. Efter att en arbetskompis pratat med henne och förklarat för henne att hon inte fick störa andra kunder kom hon slutligen in och gjorde ett sista försök att få köpa cigaretter på krita. Efter att ha fått ett slutgiltigt nej av mig lämnade hon butiken.

Jag möter alkoholister dagligen i mitt arbete och jag kan inte låta bli att påverkas av dem. Funderar på hur det kommit sig att de hamnat i den situation som de är i. Känner mig utsatt av dem när de är hotfulla. Blir arg när de snattar. Blir glad när vi ”bryter” igen den mur som är mellan oss. Känner mig tacksam över mitt liv. Känner mig sorgsen när jag ser hur de verkar befinna sig i en slags dimma. Ibland kan jag känna mig som ett öppet sår på jobbet som ständigt är utsatt för ”infektioner” i form av min känslighet inför de som jag möter och deras livssituation. Om kvällarna kan infektionen ta över och tröttheten slår ut mig och enda sättet att läka blir att sova.

Under flera års tid har jag blivit uppmuntrad att skriva en bok om min uppväxt. Speciellt efter att jag var sommarpratare i lokalradion. Och i höstas bestämde jag mig för att det var dags att skriva ner min historia så jag satt nästan dagligen och gjorde anteckningar på olika caféer när jag var i Seattle. Och när jag kom hem så började jag berätta för vänner och bekanta om att jag börjat skriva på boken. Jag lät några provläsa första utkastet till första kapitlet. Jag började be vänner att fråga mig regelbundet om hur det går med skrivandet för att öka pressen på mig. Ser i synnerhet en vän som min egen musa, min inspiration till mitt skrivande och han får regelbundet uppdateringar om hur skrivandet går och han får läsa bitar av det jag skrivit. Med tiden har jag blivit allt öppnare om mitt projekt och de senaste dagarna har det gått upp för mig att jag satt mig i den positionen som jag visserligen avsåg. Genom att berätta om mitt projekt så skulle jag känna mig peppad och positivt tvingad att få projektet genomfört. Det känns bra men ärligt talat så är jag lite rädd. Inte för att det inte ska bli gjort, eller för att jag skulle ge upp. För nu har jag kommit så långt med skrivandet, jag har en plan för början, mitten och slut på boken. Och jag ser att det kommer att hålla. Och jag tycker att det både kul och intressant att skriva. Men idag så blev det verkligt på ett sätt som det inte varit tidigare. Och det kändes lite skrämmande.

Säljer saker på loppmarknad, skänker böcker och kläder till Röda korset, ger bort saker som förlorat sitt värde för mig men som kan bli till värde för någon annan, slänger saker, lämnar saker till återvinning. Har jag inte använt det på ett år eller om det inte är något viktigt så gör jag mig av med det på något sätt. Släpper taget om det som inte är viktigt för mig, släpper all onödig tyngd. Känner att det som är viktigt för mig är det som jag upplever och har inom mig. Känner att de viktiga sakerna i livet faktiskt inte är saker. Förbereder jag mig på att lätta? Gör jag mig redo att ge mig av? Är jag på väg till något annat? Jag vet inte själv, men jag vet att livet blir lättare för varje sak som jag gör mig av med. På något sätt så blir det lättare att andas. Boken jag skriver får mig också att känna som att jag gör mig av med ett förflutet som tyngt ner mina axlar. Under allt som tyngt ner, under allt som tagit plats. Därunder finner jag vingar som jag vecklar ut. Kan det vara dags att flyga?

Killen som handlade av mig skulle betala med kort men hans kort fungerade inte i kortterminalen. När den gett ifrån sig ett flertal varningssignaler såg jag vad som var fel och eftersom det inte var fel på hans kort så sa jag rent spontant:
-Det är inte du det är jag! Snabbt insåg jag att det lät konstigt men min mun bara fortsatte:
-Oj, nu lät det som att jag gjorde slut med dig men det är ingen fara, jag fixar det här! Inombords svor jag samtidigt som min mun bara fortsatte av ren nervositet:
-Så, nu borde det fungera, stoppa in den igen. Ja, kortet alltså! Vid det här laget såg killen rätt nervös ut men han lyckades genomföra sin betalning. Kunden efteråt såg desto mer road ut och hejade glatt på mig när det blev hans tur.

Sitter nästan dagligen och skriver på mitt bokprojekt, när jag inte skriver så tänker jag på texten och den finns med mig i tankar hela tiden. Texten känns som en levande organism som växer åt olika håll hela tiden och den förändras och jag förändras med den. Ett stycke som beskriver hur jag flyr från en alkoholiserad släktings nycker och gömmer mig vid ett vattenfall har fått mig att omvärdera min syn på hur jag hanterade den utsatthet jag upplevde. Jag var säkert 12-13 år när detta hände men nu när jag skriver om, och beskriver situationen, så kan jag istället för att se det som att jag flyr från något jobbigt och smärtsamt istället tar mig till något som räddar mig och ger mig säkerhet. Jag tog mig till vattenfallet som inte bara dränkte skriken men också dämpade ångesten. Jag fann ett sätt att rädda mig själv genom att ta mig till en plats där jag fann trygghet och lugn.

Jag såg honom så fort vi kom in i lokalen. Jag tittade generat ner i golvet samtidigt som jag följde min vän som gick mot baren. Han kom upp från nedervåningen och för varje trappsteg han tog så såg jag mer av honom när han uppenbarade sig. För om det var något han var så var det en uppenbarelse. Han var vacker bortom beskrivning med sin långa gängliga kropp, solbränd och en frisyr som han fixade till genom att dra handen genom håret. Jag har mött honom ett antal gånger på mitt arbete och jag hade i vanlig ordning blivit så till mig att en blind och döv hade fattat vad jag känner. Men nu när vi möttes här utanför jobbet, utan tryggheten i att kunna skylla på att jag arbetar med service så blev jag generad, orolig för att han under alkoholens påverkan skulle bli arg om jag tittade på honom. Så jag tittade bort och hoppades på att han inte skulle se mig. Men, när han kommit upp för trappan såg han mig och ropade på mig. mitt hjärta slog snabbare av nervositet men också av förväntan. Han kom fram till mig och frågade hur et var med mig? Jag svarade att det bara var bra med mig. Och då frågar han om han inte kan få en kram? Förbluffad och glad svarar jag glatt ja och vi kramas. Och han håller om mig samtidigt som han lägger sin kind mot min kind. Han kramar mig verkligen och vi står en lång stund och bara håller om varandra innan vi släpper taget. Han fortsätter att prata om hur glad han alltid blir när han handlar av mig. Och hur stort intryck min föreläsning hade gjort på honom.
I samma ögonblick kommer jag ihåg den föreläsningen som jag hade haft på en mässa om mänskliga rättigheter. Jag hade varit så nervös inför att föreläsa från en stor scen och mitt under föreläsningen så hade jag sett honom, tagen av hans vackra ansikte hade jag nästan tappat tråden i min föreläsning och intensiteten i hans ögon fanns där även ikväll. Det visade sig att min föreläsning var det som gjort störst intryck på honom under hela hans gymnasietid. Trots att han själv inte är homosexuell la han till. Men han sa det inte på det där nervösa sättet som för att skydda sig som så många nervöst gör. Återigen ville han krama mig och vi höll om varandra, jag la mitt huvud på hans axel och la händerna på hans rygg. Vi stod så en stund innan vi släppte taget. – Vi ses sa han och log mot mig när han gick vidare. Jag tittade på hans ryggtavla, tagen av känslan från kramen, tills han slutligen svaldes av folkmassan och försvann.

När min föreläsning var färdig lämnade jag över till klassföreståndaren och klassens blickar flyttades från mig till honom. Klassföreståndaren och jag hade småpratat en stund innan min föreläsning så jag visste att det var hans sista termin innan han gick i pension. Och det var tydligt att han hade en mer strikt relation med eleverna än de andra yngre lärarna som jag träffat de senaste dagarna. Inget fel i det, de hade olika sätt att relatera till eleverna bara. Och det var inget tvivel om att han brydde sig om eleverna och de verkade gilla honom också. Men nu när min föreläsning var färdig så vände de blicken mot honom och det kändes som att de frågade honom om något utan att säga något högt. Lika ordlöst besvarade han deras fråga med att nicka och klassen vände åter sina blickar mot mig och applåderade åt mig. Det hela hade bara tagit några sekunder men jag kunde inte släppa tankarna på vad som hänt och funderade på det under tiden som klassföreståndaren avslutade lektionen och eleverna lämnade klassrummet. När eleverna lämnat salen och det bara var jag och han kvar så var det som att han kunde se att jag funderade över vad som hänt och han log mot mig och sa:
-Jag tycker inte om att man applåderar i ett klassrum men din föreläsning var något extra och de tyckte uppenbarligen också det så därför lät jag dem applådera.
Trots att jag som regel får applåder efter mina föreläsningar så kändes den här klassens applåder och hans förklaring lite extra.

Allt kvinnan köpte var ett paket cigaretter men det tog sin tid att betala så jag kunde i lugn och ro titta på henne. Det var svårt att uppskatta hennes ålder men hennes hy var grå, de långa krokiga naglarna skiftade i grått och brunt. Hon hade svårt att röra sig och hon verkade inte se mycket. Jag funderade för mig själv på vad som skulle hända om jag petade på henne. Jag fantiserade om att hon skulle pulveriseras och förvandlas till en hög av aska som skulle blåsa iväg av vinddraget som uppstod när dörrarna öppnades. Tänkte på killen som jag träffat en stund tidigare, han som jag varit förälskad i under fler år än jag vill erkänna. Undrade vad som hänt om han petat på mig på samma sätt som jag funderade på att peta på den gamla kvinnan. Jag hade nog förvandlats till en pöl av vatten. Tur att man inte petar på folk.

Det finns en bok av Stephen King som handlar om en man som efter en olycka har förmågan att se vad som hänt en person genom att känna på något som tillhört han eller henne. Med sin förmåga kan han hjälpa människor att få klarhet i vad som hänt vid brott. Men hans förmåga har en baksida, för varje gång han använder sin förmåga så tär det på honom och han blir allt svagare och han drar sig undan människor för att han ska orka leva. Vissa dagar kan jag känna samhörighet med honom, i synnerhet under de dagar som jag haft föreläsningar på en skola, då jag kan känna mig helt slut inombords. Men även efter en vanlig arbetsdag kan jag känna mig helt slut inombords. Ikväll var det en sådan kväll. När jag kom hem så ställde jag mig på balkongen, njöt av den varma kvällsvinden som tycktes smeka mina kinder. Inifrån lägenheten kunde jag höra tonerna från Miles Davis Summertime och hade det inte varit för att en av hundarna kom och puffade på mig så hade jag säkert somnat stående med ett stort leende på mina läppar i den varma sommarnatten.

Skriver om min uppväxt. Försöker hitta en tidslinje som stämmer. Gräver i det förflutna. Fick svar på ett mail jag skickat och tidslinjen fastställs. Bitarna faller på plats. Jag sätter ord på det förflutna. Det förflutna blir tydligt. Det förflutna blir verkligt. Men samtidigt så tappar det sitt grepp om mig i livet som jag lever nu. Funderar mycket kring hur det kommer att påverka andras bild av mig. Vill inte upplevas som ett offer. Vill lyfta fram styrkan. Samtidigt som jag vill lyfta fram skörheten. Och utsattheten. Svaret på mailet återkommer gång på gång i mina tankar. Att få det mailet kändes lite som i en deckare när de hittar en viktig pusselbit i jakten på mördaren. Men i min historia finns inga mördare. Ändå var känslan snarlik då det var som att den känsla som jag haft hela tiden nu stärktes med konkreta bevis. En fastställd tidslinje som gjorde allt mer verkligt. Det som bara varit ett minne, en känsla, fastställdes nu med konkreta bevis.