Åke Englund

Under flera års tid har jag blivit uppmuntrad att skriva en bok om min uppväxt. Speciellt efter att jag var sommarpratare i lokalradion. Och i höstas bestämde jag mig för att det var dags att skriva ner min historia så jag satt nästan dagligen och gjorde anteckningar på olika caféer när jag var i Seattle. Och när jag kom hem så började jag berätta för vänner och bekanta om att jag börjat skriva på boken. Jag lät några provläsa första utkastet till första kapitlet. Jag började be vänner att fråga mig regelbundet om hur det går med skrivandet för att öka pressen på mig. Ser i synnerhet en vän som min egen musa, min inspiration till mitt skrivande och han får regelbundet uppdateringar om hur skrivandet går och han får läsa bitar av det jag skrivit. Med tiden har jag blivit allt öppnare om mitt projekt och de senaste dagarna har det gått upp för mig att jag satt mig i den positionen som jag visserligen avsåg. Genom att berätta om mitt projekt så skulle jag känna mig peppad och positivt tvingad att få projektet genomfört. Det känns bra men ärligt talat så är jag lite rädd. Inte för att det inte ska bli gjort, eller för att jag skulle ge upp. För nu har jag kommit så långt med skrivandet, jag har en plan för början, mitten och slut på boken. Och jag ser att det kommer att hålla. Och jag tycker att det både kul och intressant att skriva. Men idag så blev det verkligt på ett sätt som det inte varit tidigare. Och det kändes lite skrämmande.