Åke Englund

Tre dagar kom och gick. Är fortfarande i någon slags chock över hur lyckad det blev. Hur proffsigt det kändes. Fattar inte riktigt att det är över. Bilderna är nedtagna, inslagna i skyddande plast och undanställda. Fast samtidigt så vet jag att det här bara är början. Början på en lång geografisk och tidsmässig resa för utställningen. Jag har redan börjat med arbete att hitta en lokal att hänga bilderna i här i Borås. Och sedan ska jag ge mig ut på en resa genom Sverige med bilderna. Samtidigt som nya bilder växer fram i mina tankar.

Det är dagen innan. I morgon är det premiär för utställningen och efter dagens hängning av bilderna känns det tryggt. Jag har nått det mål jag satte upp för mig själv för några veckor sedan när iden om en utställning tog sin början. När jag tittar på mina anteckningar som följt mig från början till slut så känner jag mig stolt. Men slutet är också en början. Det är nu jag ska möta publiken. Det är nu något nytt börjar.

Sitter med provkorten till utställningen. Blandar korten som om de vore en tarotkortlek. Tittar på korten kritiskt och undrar vad jag sysslar med. Men det är för sent att ångra sig nu. Vet att det bara är mina sinnen som spelar mig ett spratt  på samma sätt som innan en föreläsning. Och jag har samma oro innan varje föreläsning trots att jag föreläst i nästan 20 år. Andas djupt och tänker för mig själv att det ordnar sig. Det är bara att bryta ihop och gå vidare.

Efter att ha skickat ut en inbjudan till utställningens vernissage och ha mailat lite olika media för att se om de vill göra något om utställningen så bestämde jag mig för att ta ett avbrott och gå bio. Biografen ligger i kvarteret bredvid där jag bor så jag var där på några minuter och jag hittade min plats precis som lamporna i salongen släcktes. Filmen började direkt utan förtexter och jag glömde världen utanför för ett ögonblick. Men i samma ögonblick som filmens handling tog en oväntad vändning så knöt sig magen och jag slogs av tanken: Vad sysslar jag med? Blottar mig själv, mina tankar, rädslor och erfarenheter och fångar det på bild för att sedan förstora upp det till 100 x 70 cm och bjuder in folk att titta på det. Jag är inte konstnär, jag är mer konstig. Det tog ett tag innan oron lagt sig. Bollen är i rullning. Tärningen är kastad. Det är bara att hålla i sig...