Åke Englund

Jag mår bättre än vad jag gjort i hela mitt liv. Jag känner mig tryggare och säkrare i mig själv, jag känner mig mer tillfreds med mig själv. Men mitt i allt så är det något som gnager inom mig. jag vill något mer, kanske något helt annat. Vill något som jag inte kan sätta ord på. Men det gnager inom mig. Jag har alltid haft den här känslan men den har bara varit en del av alla känslor av otrygghet, osäkerhet och frustration som jag burit på. Men i takt med att jag mår allt bättre blir gnagaren inom mig allt mera aktiv. Har funderat på vilket som är bäst, att döda eller föda gnagaren som bor inom mig, men det kanske till och med är bäst att inte bara föda den utan jag kanske till och med ska göda gnagaren. Gnagaren inom mig vet vad han vill men vi talar inte samma språk så jag förstår honom inte. Vi testar oss fram och jag går på känsla för att lista ut vad han vill för vi delar ju samma mål, jag lär mig hans språk ord för ord och jag märker tydligt om han är nöjd eller missnöjd med mina val. Om han finner ro så finner även jag ro. Jag gör gnagaren till min medresenär på livets väg, döper honom till Sökaren och vi beger oss längs en lång väg till synes utan slut. Ibland går jag av vägen och försöker mig på villovägar men han gör sig påmind genom sitt gnagande så jag tar mig upp på den stora vägen som leder mot vårt gemensamma mål.

Tjejen, som såg ut att vara runt 29-30 år gammal, började lägga upp sina varor på bandet och jag tittade henne i ögonen, log och sa hej men hon gav mig bara en blick och fortsatte att prata i telefon. Respektlöst men inget ovanligt. Oftast så stör jag inte så mycket på att folk pratar i mobiltelefon när de handlar av mig, tvärtom så är jag tämligen van efter alla år. Jag ser mig som en person som anpassar mig och hittar sätt att överleva, eller åtminstone hitta sätt att göra vardagen mer intressant. Och något som de flesta som pratar i mobiltelefon har gemensamt är att de nästan alltid är helt inne i samtalet och de tycks tro att ingen lyssnar på deras samtal. Och fördelen med att ses som en möbel är att folk berättar en hel privata och intressanta saker. Så hennes pratande i mobilen var inget ovanligt eller ens speciellt störande. Jag scannade hennes varor och när jag var färdig så sa jag hur mycket den sammanlagda summan blev. Då tittade hon på med en blick som kunde ha skurit igenom stål. Hon lade ifrån sig mobilen och tog tag i kassadisken som hon förberedde ett tal nationen. Talet till nationen blev kort och koncist och jag var dess enda åhörare.
– Är du dum i hela huvudet? Ser du inte att jag pratar i telefon?
Hon drog sitt kort i betalterminalen och ryckte åt sig kvittot när det matades ur kvittoskrivaren. Hennes utfall hade fått mig att tappa målföret samtidigt som jag på något konstigt sätt skämdes. Som alltid så kom jag på en mängd svar jag hade velat ge henne men ögonblicket var över och hon hade lämnat butiken.

Jag sprangs längs gatan på väg till lokalen där jag skulle läsa en egenhändigt skriven dikt inför publik för första gången i mitt liv. När jag svarade ja på frågan om att framöra en dikt inför publik så hade jag sett det som en utmaning, något spännande men nu några minuter innan jag skulle gå upp på scen så kunde jag inte avgöra om hjärtat slog snabbt för att jag sprang eller för att jag var nervös inför uppläsningen. Jag hade min vana trogen inte förberett mig särskilt väl och jag formulerade orden till dikten under tiden jag sprang. Väl framme så mötte jag en vän som önskade mig välkommen och kramade om mig.
Ville bara gömma mig i hans famn och hoppa över uppläsningen men det tog bara någon minut innan jag presenterades för publiken och vi släppte greppet om varandra och jag gick fram mot scenen och strålkastarljuset. När jag gick upp för trappan till scenen så förvånades och stärktes jag av de kraftiga applåder som jag fick. Uppe på scenen så steg jag fram till mikrofonen och tittade ut över lokalen, det var säkert upp mot 100 personer i publiken och jag tog ett djupt andetag. Applåderna dämpades för att snabbt helt sluta och jag öppnade munnen och började tala. Läste en mening från minnet och tog ett djupt andetag, tog nästa mening. Tappade bort ett ord men istället för att få panik så andades jag lugnt och fick mitt sökande efter det borttappade ordet att höra till diktens upplägg och jag fann ordet i ett av minnets utrymmen. Fann mig njuta av strålkastarljuset och publikens totala uppmärksamhet inför mitt framförande. Avslutade med ett tack och jag tog ett steg tillbaka från mikrofonen samtidigt som jag tog emot publikens applåder.

Tidigare i livet har mina sinnen bitvis varit bedövade, det har varit som att leva i en dimma, som att simma motströms. I takt med att jag mått bättre och funnit mig själv har mina sinnen blivit skarpare och jag kan idag nästan överväldigas av känslointryck. Jag upplever smaker och dofter med en intensitet som nästan blir överväldigande. I dag gick en kvinna förbi mig och doften av hennes parfym väckte minnen från en utlandsresa. Jag slöt mina ögon och det var som att någon slet tag i min nacke och med stor kraft drog mig baklänges genom minnets gränder. Under de sekunder som jag stannade upp och blundade var det som att jag for genom tunnlar och gränder av ljud, bilder, känslor och färger som sköljde över mig. Intrycken fick mig att känna att jag förflyttats till en annan tid och plats men jag visste på ett logiskt plan att jag var tvungen att öppna ögonen och återvända till nuet innan människor såg mig stå och blunda mitt i kaoset.

När min pappa dog så valde min mamma att inte prata om min pappa och vi hade inga bilder på pappa framme. När jag flyttade hemifrån så tog jag inte med någonting så jag äger inga fotografier på min pappa. Jag har inte sett en bild på min pappa sedan jag var tonåring så min egen inre bild av hur min pappa ser ut är suddig och representeras i mitt inre av en enda bild. Bilden föreställer min pappa ståendes vid en staty av Abraham Lincoln i Washington. Med tiden har minnesbildens kanter suddats ut och dess konturer har blivit otydliga. Bilden jag ser för mitt inre tycks mest bestå av strålar av ljus som strömmar ut från fotografiets ljusare delar, de strålar ut med sådan styrka att de bländar mig och jag blir tvungen att blunda för att kunna frammana minnesfragmenten jag har av min pappa. Jag har inga minnen av det kändes att krama honom, jag kommer inte ihåg hur han doftade eller hur hans röst lät. Allt jag har kvar av honom är bilden i mitt inre. En bild av honom ståendes vid en staty av Abraham Lincoln, en staty som står i staden Washington.

Om mindre än en månad ska jag åka med en vän till Philadelphia. Eftersom vi varit i Philadelphia tidigare så ska vi vidga våra vyer och åka till New York och Washington. Jag har en möjlighet att stå på samma plats som min pappa stod när fotografiet av honom togs. Jag kommer att kunna gå i min pappas fotspår. Symboliskt sett kommer jag att komma närmare min pappa än vad jag varit sedan jag var ett barn. Jag kommer inte att kunna komma ihåg känslan av hans kramar, hans doft eller hans röst. Men jag kommer att vara närmare min pappa än vad jag varit sedan jag var ett barn.

Har sett filmen ”A Single Man” för sjätte gången. Och nu känner jag mig nöjd, färdig och på något sätt har jag fått ett avslut. Jag kommer garanterat se den igen, kanske inte på bio men jag kommer att se den igen. Kommer att köpa filmen så fort den kommer ut på DVD, kommer att köpa soundtracket och jag är halvvägs genom boken. Men jag känner mig till slut färdig med filmen. De senaste veckorna har den varit min avlastning i min vardag, den har varit en flykt från min vardag och den har varit ett stöd i min vardag. Jag har gråtit och jag har skrattat. Jag har känt igen mig och mitt liv, det har varit som om någon filmat mina tankar. Det har känts som om någon intervjuat mig och gjort film av anteckningarna.

Vid en middag samtalade jag med min bordspartner och vi pratade om olika förmer av öppenhet kring att man är homosexuell. Min egen öppenhet kring min homosexualitet är något som vuxit fram under åren, något som det gör för de flesta homosexuella. Jag är däremot mer öppen om min homosexualitet än vad de flesta är och jag har också engagerat mig i debatter och diskussioner kring homosexualitet än vad de flesta homosexuella gjort. Som regel är detta inget som jag tänker på utan jag ”bara gör det”. Naturligtvis har det varit jobbigt vissa tider, jag har varit nervös och säkerligen orolig över hur mitt engagemang tas emot och hur det kommer att påverka mig och mitt liv. men samtidigt har jag som regel ”bara gjort det” utifrån en inre drivkraft och för att det varit viktigt för mig. Men när min bordspartner sa att han inte ”stuckit ut hakan” lika mycket som jag så blev jag uppriktigt förvånad men samtidigt så har han rätt i att jag ”stuckit ut hakan” mer än vad de flesta gjort. Och kanske jag har jag lyckats så bra med det för att jag just inte sett det som att jag ”sticker ut hakan” utan ”bara gör” det som känns viktigt och rätt. Jag har lyckats för att jag följt min inre drivkraft. Och just nu kan jag tydligare än någonsin tidigare känna att min inre drivkraft är mitt skrivande, jag känner mig mogen och redo. Och framför allt så känns det viktigt för mig att skriva ner min historia. Vad som sedan händer med den när den är nedskriven återstår att se. Men om jag skulle lyckas få min historia publicerad så har jag en känsla av att jag återigen kommer att ”sticka ut hakan” fast på ett nytt sätt.

Om man verkligen tittar sig omkring så finns det mycket att se. Som idag när jag stod i kassan under ett morgonpass. Det blir ofta väntetid på att kvitton ska komma från skrivare eller när kunder ska hitta sina betalkort eller pengar. Vid tillfällen som dessa så finns det mycket att se. Vid ett tillfälle kunde jag se hur en tjej som skulle packa ihop sina varor istället började smeka sig i ansiktet med plastkassen. Först trodde jag bara att hon torkade bort något som kommit i ansiktet men efter en stund så insåg jag att hon smekte sitt ansikte med plastpåsen på samma sätt som när man torkar ansiktet med en handduk. I ett försök att vara lite diskret så tittade jag på en annan kund som helt plötsligt och utan uppenbar anledning blev arg och fick ett mindre spel på kassörskan i kassan närmast min. Jag flyttade blicken till kunden som stod i min kassa och väntade på att skrivaren skulle skriva ut hennes kvitto. Det var en kort, puckelryggad dam som såg ut att vara runt 80. När kvittot började skrivas ut så tappade hon tålamodet och greppade kvittot med hela handen och ryckte till för att få kvittot vilket i sin tur fick kvittoskrivaren att välta och hamna på sidan. Jag kunde se alla dessa kunder stå i en rät linje och alla fick sina spel samtidigt och deras kroppsrörelser var nästan identiska. Kvinnan som med en stel och nästan rytmisk rörelse torkade ansiktet med plastpåsen, kvinnan som skakade näven åt kassörskan och kvinnan som ryckte åt sig kvittot från skrivaren medans den fortfarande skrev ut. Deras rörelser var nästan identiska och skedde i stort sett samtidigt vilket gav intrycket att de fick sina impulser från samma håll. Nästan som om de vore zombies styrda av samma ledare.

Mamman hade blivit allt hårdare i sina kommentarer och den 13-åriga pojken visste vad som var på gång. Han kunde snarare känna än se det som skulle komma, och desperationen grep runt hans tarmar och magsäck likt en knytnäve. Pojken visste att smärtan från mammans kommentarer skulle kännas som piskrapp i ansiktet och att han skulle förtas inombord av ångesten han kände över att leva, över att ta plats och vara en börda i hennes liv. Under förmiddagen hade hennes sätt blivit hårdare mot honom och syskonen. Ett av de första tecknen var alltid att något av barnen råkade stå i vägen för henne och om man stod i vägen för henne så fräste hon alltid åt en att man var oduglig. När mamman närmade sig ett utbrott så tycktes pojken eller någon av hans syskon alltid vara i vägen bara de var i samma rum.

Syskonen var inte lika bra på att förstå mamman som pojken var och de visste därför inte varför mamman blev arg. Pojken visste efter flera år av utbrott och humörförändringar att det var de, han och syskonen, som var anledningen till hennes ilska. Hon hade inte sagt det i ord men pojken visste att de var i vägen, att de var som en tyngd på hennes fötter. Hennes ögon tycktes alltid bli mörkare under uppladdningen och så fort pojken kunde ana mörkret i hennes ögon så såg han till att vara nära henne utan att vara i vägen för henne. Om pojken var nära henne så fick han ta emot hennes bitterhet och ilska så att inte syskonen, en 3-årig bror och en 9-årig syster, skulle förstå att det var de som var anledningen till varför mamman blev arg. Plötsligt blev mörkret totalt i hennes ögon. Pojken drog i sin brors kläder och knuffade ut honom från rummet. Lillebrodern började gråta så pojken tog tag i högen med leksaker och kastade ut dem i köket och hoppades att mutan skulle fungera. Systern var i en annan del av lägenheten och pojken stängde dörren till rummet så tyst han kunde så att inte systern skulle upptäcka vad som var på gång.

Mammans ögon var nu helt svarta och även om hon aldrig slagit honom så vände pojken mamman ryggen och med ryggen krökt och kroppen ihopkrupen tittade pojken i smyg på mamman i spegeln. Nu var svärtan i hennes ögon total och han kunde inte längre hålla emot utan öppnade sig och tog emot orden. Hittills hade han fokuserat på hennes kroppsspråk och på att få ut brodern i tid och därför inte hört orden. Även om smärtan skar genom hans kropp på samma sätt som när man skär sig med en kniv så hade han lyckat rädda syskonen från att känna smärtan och höra orden. Han var van och kunde ta emot och bära smärtan. De enda orden som gick in var slutorden:
-Om jag inte hade haft er så hade jag kunna leva mitt liv, jag hade varit lycklig!

Pojken skrattade inombords åt mamman, han kände ett stilla förakt över att mamman inte kunde komma på något nytt att säga. Att han och syskonen var i vägen för hennes lycka var bara en variant på hennes vanliga utbrott. Nu var utbrottet över för denna gången. Pojken öppnade dörren och torkade tårarna från broderns kinder. För ett ögonblick hade han funderat på vad lycka var för något och varför det var så viktigt för mamman. Men pojken hade för länge sedan gett upp försöken att förstå vad lycka var för något. Pojkens alla tankar fokuserades på om hans bror hade hört mammans ord genom den stängda dörren och den där välbekanta känslan av oro och en stilla smärta som kändes i magen när knytnäven återigen greppade hans mage och tarmar.

Sitter i soffan med laptoppen i knät, i bakgrunden går ”Vissi d’arte” från operan Tosca på repeat. Skriver början på texter, börjar om från början, tar bort allt jag skrivit och önskar nästan att jag hade skrivit ut det på papper så att jag fick knyckla ihop pappret och slänga det i väggen i frustration. Känner mig irriterad, hittar inte någon bra början, hittar inte rätt ämne att skriva om. Har ingen brist på ämnen men inget känns rätt. En del ämnen påverkar mig så mycket att jag är rädd för att formulera dem och skriva ner dem, de blir så verkliga att jag nästan kan ta på dem när jag skrivit ner orden. Andra ämnen känner jag mig inte redo att skriva öppet om. Känner att jag varit könslomässigt vidöppen både på jobbet och med vänner den senaste veckan, något som tröttat ut mig. Men samtidigt så har detta gjort mig mer förberedd att ta tag i och skriva om ämnen som berört mig i hjärtats djupaste dalar och satt sig i hjärnans mörkaste gångar. Mitt skrivande är mitt sätt att möta mörkret och slåss mot det onda, det stora slaget närmar sig. Jag klär mig i en rustning av känslomässig stål med två öppningar, en vid hjärtat och en vid hjärnan.

Jag flörtar konstant. Jag flörtar med unga och gamla, killar och tjejer. Jag flörtar oftast inte ens medvetet. Det är något spontant som jag har inom mig. ironiskt nog så har jag lätt att flörta när det inte är på allvar. Jag är däremot kass på att flörta om det är allvar och någon som jag är intresserad av, och någon som dessutom kan tänkas vara intresserad av mig. Att flörta är mer ett sätt att leva för mig och ofta tänker jag inte på det.
Idag så hjälpte jag en kille på jobbet och tydligen så flörtade jag med honom och det var ganska uppenbart för de som var omkring mig och en arbetskompis sa:
Men Åke, han var ju och handlade med sin flickvän. Du får ju begränsa dig lite!
Jag svarade att jag inte tänkte på att jag flörtade. Sedan lade jag huvudet på sned och log samtidigt som jag frågade min arbetskamrat om han hade flickvän? Han svarade nej och jag fortsatte att le mot honom samtidigt som han rodnade.

Ibland tycks solen röra sig över himlavalvet så snabbt att man kan följa dess rörelse med blotta ögat. Under eftermiddagens arbetspass tog sig solen strålar in genom skyltfönstren på ett sätt som de inte gjort sedan innan hösten, dess strålar tog över bildskärmar och bländade både kunder och personal. Likt vampyrer började alla som hamnade i fältet av solens strålar att hålla för ansiktet som om de bländande strålarna skulle bränna hål i deras hornhinnor och slutligen förtära dem. Alla tycktes gnälla och gny över strålarna samtidigt som de fäktade med armarna i desperata försök att finna skugga. Jag fann tvärtom den skinande solens strålar vara ett bevis på att vi rör oss mot varmare och ljusare tider och blundade leendes mot solen. Jag lät solens stålar slicka min hud varm och njöt till fullo under några ögonblick innan vampyrernas gnällande blev för kvävande och såg slutligen till att fälla markisen så att vi åter hamnade i den skugga som vi är vana att leva i.

Lysröret blinkar till några gånger innan det förblir tänt och i det obarmhärtiga ljuset syns varje rynka likt uttorkade flodfåror. Mitt ansikte är svullet och ögonen tycks vara täckta med en vit trådig vätska. Jag tar tag i trådarna med en pincett och klipper bort de största trådarna med en böjd nagelsax. Efter en stund kan jag använda tops för att ta bort de långa seniga trådarna som från början täckt nästan hela ögonen men nu mest täcker ögonens iris. Efter en stund framträder ögonen helt och hållet och jag ser att blicken är död. Pupillen rör sig inte och ögonens iris har antagit en gråaktig nyans. Jag skrapar på ena ögats iris med nagelsaxen men ögat tycks stumt och okänsligt för beröringen. Jag tar ett djupt andetag och andas ut på spegeln men även om bröstkorgen höjs under inandningen och sänks under utandningen så lämnar mitt andetag inget spår på badrumsspegeln. Jag tar ett steg bakåt och ser att ögonen är döda för att jag är död. Jag står upp framför spegeln i mitt badrum men det finns ingen tvekan. Jag är död. Jag öppnar ögonen trots att de är öppna och jag inser att jag vaknat. Det var en dröm, samma dröm jag drömt den senaste veckan. Tittar på mobilen och tänker på att mobilens larm kommer att ringa om tjugo minuter.

På mitt arbete har vi en stamkund av den otrevligare sorten. Han hatar 50-öringar och blir ofta aggressiv om summan av det han handlar för innehåller 50 öre. Jag har haft många samtal i ett hårt tonläge då han stundtals har krävt att vi ska stå för 50-öringarna när han inte har någon 50-öring på sig. För någon vecka sedan steg vi åt sidan för att diskutera hans uppträdande och han medgav att han hade problem med humöret och han lovade att sköta sig. Sedan dess har jag inte träffat honom men så ikväll var han inne och han handlade av en nyanställd tjej. Och naturligtvis innehöll slutsumman en 50-öring och han började skälla på tjejen i kassan. Som alltid var han riktigt otrevlig men en kund grep in försvarade tjejen i kassan. Inte heller detta är något nytt då hans sätt mot oss i personalen ofta får andra kunder att gripa in då vi inte har samma möjlighet att tala tillbaka. Men till skillnad mot i vanliga fall så höll grälet på att övergå i slagsmål. Jag tyckte riktigt synd om den nya tjejen men det kändes samtidigt bra att 50-öresmannen riktade sin ilska mot någon annan. Och mitt i grälet kom det en förklaring från 50-öresmannen till varför han har så svårt för 50-öringar: Det tar sådan tid att hantera dem. För mitt inre undrade jag om han insåg hur mycket tid det tar varje gång han handlar och brusar upp över 50-öringarna. Tänk vad mycket tid han ska få över i oktober när 50-öringarna blivit ogiltiga

För en gångs skull har jag haft en ledig helg och jag har nästan lyckats att inte göra något som har med jobbet att göra, har inte lyckats helt men ingen är perfekt. Och när jag på söndagskvällen satt och åt på en Thairestaurang så sökte jag upp det mest avskilda bordet som var beläget i den mörkaste delen av lokalen för att undvika att prata med någon. Men så när jag sitter och äter så kommer det in en ung kille för att ta med sig take away och när han ser mig så kommer han fram till mig och frågar om jag jobbar på ICA, jag svarade ja och vi pratade en stund medans han väntade på sin mat. Efter vanliga frågor om mitt arbete så frågade han mig om jag hade en dotter, jag blev ställd över hans fråga, i synnerhet då han såg ut att vara 12-13 år gammal och jag var osäker på om jag hade hört rätt så jag bad honom upprepa frågan. Jag skrattade och svarade att jag inte hade någon dotter. Han var tyst en stund och frågade sedan om jag var förlovad. Jag skrattade återigen och sa att jag varken var gift eller förlovad utan att jag var helt singel, efter det frågade jag honom om han var tillsammans med någon. Han svarade att han var singel och vi kom överens om att det var enklast att vara singel, inga krav och bara frihet.

Var på bio med en kompis och innan filmen började gick jag på toa. Satte skinnhandskarna mellan armen och sidan av bröstkorgen samtidigt som jag knäppte upp gylfen och började utföra mina behov. När jag står där och håller byxorna med ena handen och den andra handen hållandes i… ja ni fattar, i detta ögonblick känner jag hur handskarna lossnar ur sitt grepp och när jag tittar neråt så ser jag i slowmotion hur handskarna åker längs min kropp nästan som om de hånfullt smeker mig innan de slutligen på ett nästan elegant sätt landar i toalettstolens vatten. Det hela tycktes gå i slowmotion samtidigt som det var över på ett ögonblick. Så långsamt men samtidigt så snabbt att jag inte hann reagera. I ren ilska ville jag bara spola ner handskarna men de skulle säkert fastna i rören och jag skulle bli känd som han som fick toaletten att svämma över, skulle aldrig kunna gå på bio i Borås igen. Så jag plockade upp handskarna ur toalettstolen samtidigt som jag svor långa och hemska ramsor som skulle ge Påven en hjärtattack. Mitt biosällskap fick sig ett gott skratt i alla fall.

Under arbetet i kassan kunde jag förnimma en doft. Kunde i riktigt sätta fingret på vad det var som doftade men jag kände igen persika och grädde men det var en till doft som jag inte kunde identifiera. Jag blundade och för mitt inre fick jag bilder av frukostar utomhus på sommaren, doften av mormor och tryggheten i hennes kramar. Jag kunde känna den svala daggen mot bara fötter om morgonen, känslan av att ligga på en äng där gräset är så högt att man inte syns då man ligger ner och allt som hörs är vinden i trädgrenarna. Jag drog ett djupt andetag, öppnade ögonen och återvände till arbetet bakom kassadisken på ICA. Jag vände mig om och såg påsen med löste som låg på bandet, ”Himlagott” med smak av persika, grädde och kvitten. Det var därifrån doften kom. Det hela hade bara tagit några sekunder och ingen hade lagt märk till att jag själsligen lämnat rummet och dragits tillbaka till en svunnen tid.