Åke Englund

Mamman hade blivit allt hårdare i sina kommentarer och den 13-åriga pojken visste vad som var på gång. Han kunde snarare känna än se det som skulle komma, och desperationen grep runt hans tarmar och magsäck likt en knytnäve. Pojken visste att smärtan från mammans kommentarer skulle kännas som piskrapp i ansiktet och att han skulle förtas inombord av ångesten han kände över att leva, över att ta plats och vara en börda i hennes liv. Under förmiddagen hade hennes sätt blivit hårdare mot honom och syskonen. Ett av de första tecknen var alltid att något av barnen råkade stå i vägen för henne och om man stod i vägen för henne så fräste hon alltid åt en att man var oduglig. När mamman närmade sig ett utbrott så tycktes pojken eller någon av hans syskon alltid vara i vägen bara de var i samma rum.

Syskonen var inte lika bra på att förstå mamman som pojken var och de visste därför inte varför mamman blev arg. Pojken visste efter flera år av utbrott och humörförändringar att det var de, han och syskonen, som var anledningen till hennes ilska. Hon hade inte sagt det i ord men pojken visste att de var i vägen, att de var som en tyngd på hennes fötter. Hennes ögon tycktes alltid bli mörkare under uppladdningen och så fort pojken kunde ana mörkret i hennes ögon så såg han till att vara nära henne utan att vara i vägen för henne. Om pojken var nära henne så fick han ta emot hennes bitterhet och ilska så att inte syskonen, en 3-årig bror och en 9-årig syster, skulle förstå att det var de som var anledningen till varför mamman blev arg. Plötsligt blev mörkret totalt i hennes ögon. Pojken drog i sin brors kläder och knuffade ut honom från rummet. Lillebrodern började gråta så pojken tog tag i högen med leksaker och kastade ut dem i köket och hoppades att mutan skulle fungera. Systern var i en annan del av lägenheten och pojken stängde dörren till rummet så tyst han kunde så att inte systern skulle upptäcka vad som var på gång.

Mammans ögon var nu helt svarta och även om hon aldrig slagit honom så vände pojken mamman ryggen och med ryggen krökt och kroppen ihopkrupen tittade pojken i smyg på mamman i spegeln. Nu var svärtan i hennes ögon total och han kunde inte längre hålla emot utan öppnade sig och tog emot orden. Hittills hade han fokuserat på hennes kroppsspråk och på att få ut brodern i tid och därför inte hört orden. Även om smärtan skar genom hans kropp på samma sätt som när man skär sig med en kniv så hade han lyckat rädda syskonen från att känna smärtan och höra orden. Han var van och kunde ta emot och bära smärtan. De enda orden som gick in var slutorden:
-Om jag inte hade haft er så hade jag kunna leva mitt liv, jag hade varit lycklig!

Pojken skrattade inombords åt mamman, han kände ett stilla förakt över att mamman inte kunde komma på något nytt att säga. Att han och syskonen var i vägen för hennes lycka var bara en variant på hennes vanliga utbrott. Nu var utbrottet över för denna gången. Pojken öppnade dörren och torkade tårarna från broderns kinder. För ett ögonblick hade han funderat på vad lycka var för något och varför det var så viktigt för mamman. Men pojken hade för länge sedan gett upp försöken att förstå vad lycka var för något. Pojkens alla tankar fokuserades på om hans bror hade hört mammans ord genom den stängda dörren och den där välbekanta känslan av oro och en stilla smärta som kändes i magen när knytnäven återigen greppade hans mage och tarmar.