Åke Englund

Jag sprangs längs gatan på väg till lokalen där jag skulle läsa en egenhändigt skriven dikt inför publik för första gången i mitt liv. När jag svarade ja på frågan om att framöra en dikt inför publik så hade jag sett det som en utmaning, något spännande men nu några minuter innan jag skulle gå upp på scen så kunde jag inte avgöra om hjärtat slog snabbt för att jag sprang eller för att jag var nervös inför uppläsningen. Jag hade min vana trogen inte förberett mig särskilt väl och jag formulerade orden till dikten under tiden jag sprang. Väl framme så mötte jag en vän som önskade mig välkommen och kramade om mig.
Ville bara gömma mig i hans famn och hoppa över uppläsningen men det tog bara någon minut innan jag presenterades för publiken och vi släppte greppet om varandra och jag gick fram mot scenen och strålkastarljuset. När jag gick upp för trappan till scenen så förvånades och stärktes jag av de kraftiga applåder som jag fick. Uppe på scenen så steg jag fram till mikrofonen och tittade ut över lokalen, det var säkert upp mot 100 personer i publiken och jag tog ett djupt andetag. Applåderna dämpades för att snabbt helt sluta och jag öppnade munnen och började tala. Läste en mening från minnet och tog ett djupt andetag, tog nästa mening. Tappade bort ett ord men istället för att få panik så andades jag lugnt och fick mitt sökande efter det borttappade ordet att höra till diktens upplägg och jag fann ordet i ett av minnets utrymmen. Fann mig njuta av strålkastarljuset och publikens totala uppmärksamhet inför mitt framförande. Avslutade med ett tack och jag tog ett steg tillbaka från mikrofonen samtidigt som jag tog emot publikens applåder.