Åke Englund

Jag har en benägenhet att drömma samma dröm om och om natt efter natt, och ofta så utvecklas handlingen i samma dröm från ena natten till den andra. De senaste nätterna har jag haft en dröm som har utvecklats steg för steg. Den första natten drömde jag att jag vaknade upp i ett japanskt rum där alla fyra väggar var av fint rispapper med svarta ramar. Jag låg naken på direkt på golvet och en dörr sköts åt sidan, jag hann inte se vem som öppnade dörren då jag vakande av ljudet från dörren som öppnades i drömmen. Det som väckt mig i verkligheten var balkongdörren till sovrummet som slitits upp av en av nattens starka vindar.
Nästa natt fortsatte drömmen men denna gång väcktes jag inte när en av dörrarna till rummet sköts åt sidan och två vitklädda män kom in i rummet. Men jag vaknade med ett ryck när jag såg de båda männens ansikten. Båda var jag, båda hade mitt ansikte. Precis som tidigare när jag mött mig själv i mina drömmar så känns det konstigt, speciellt denna gång då det faktiskt var tre av mig i drömmen, men precis som tidigare så är det inget skrämmande i det hela utan en känsla av lugn vilar i mig.
Nästa natt hinner drömmen gå ännu längre och de två vitklädda personerna med mitt ansikte som klivit in i rummet bär med sig högar med tygstycken och varje tygstycke visar sig vara ett klädesplagg av asiatiskt snitt. Och i en slags ceremoniell påklädningsritual klär de mig med olika klädstycken samtidigt som de berättar för mig att det är dags att gå en ny väg i livet. De berättar om hur de olika lagren av tyger vart och ett fyller en skyddande och stärkande funktion under den vandring, den resa jag ska göra.
I natt var påklädningsritualen färdig och de två männen med mitt ansikte backade mot väggen där de öppnade varsin skjutdörr i rispappersväggarna så att det blev en öppning emellan dem. Båda bugade djupt åt mig pekade med sina händer mot öppningen och sa med min röst att det var dags nu. De bugade så djupt att jag inte lägre kunde se deras ansikten, det vill säga mitt ansikte, och då de var vitklädda försvann de mot rispappersväggen. Jag var själv kvar i rummet och genom öppningen i väggen kunde jag se en stig som gick emellan blommande körsbärsträd. De blommande körsbärsträdens skönhet förtogs av att de hade taggar likt rosor och jag kunde klart och tydligt se att den nya vägen som jag skulle ta i livet inte var enkel även om den var vacker. Och när jag går ut ur rummet så väcktes jag ur min sömn än en gång.