När cirkusen kom till stan
Ända sedan jag var på cirkus för första gången som liten så jag har jag känt en slags samhörighet och identifikation med clowner. De har alltid en mask, det sminkade ansiktet. De underhåller och roar sin omgivning men de visar inte hur de egentligen känner. Och de tycks mest få agera pausunderhållning, ungefär så som jag kände det då jag växte upp i skuggan familjemedlemmars alkoholism, depression och insikten om att jag var homosexuell, något som jag inte kunde berätta för någon, utan det kom att bli något som jag kände mig tvungen att dölja för omvärlden. Min känsla av samhörighet och identifikation med clowner befästes då jag hanterade min familjesituation genom att jag agerade clown inför familj och vänner.
Jag lärde mig snabbt att skämta och få bort uppmärksamheten från ämnen som kunde göra att man kom mig in på livet. Jag lärde mig snabbt att skämta bort en full släktings misstag som i sin tur kunde ha avslöjat att de var fulla. Jag lärde mig att skämta för att göra en upprörd och arg mamma glad. Clownen, mitt alter ego hjälpte mig att klara av en vardag som tycktes full av minor. Som vuxen har jag alltid älskat att gå på cirkus, och i synnerhet för att se clownerna. På något sätt så gör min samhörighet med clownerna att jag som vuxen på ett tryggt sätt kan återbesöka min uppväxt. Som vuxen har jag under flera års tid gått på cirkus om våren när cirkusen kommer till stan. Jag har förklätt dessa privata möten med min uppväxts alter ego till födelsedagspresenter. Under flera år gav jag min dåvarande pojkvän cirkusbiljetter som födelsedagspresent då han fyllde år vid samma tid som cirkusen kom till stan. Det blev en kul upplevelse som vi kom att dela men det blev också ett möte med min barndoms alter ego. Det har nu gått några år men jag påminns om det under våren då cirkusen kommer till stan.