Åke Englund

Har så länge jag kan minnas varit fascinerad av filmer och intresset har bara blivit större med tiden. I veckan som gått har jag sett tre filmer på bio. Ofta sitter känslan av en film kvar i dagar, ibland veckor eller månader. Det finns till och med filmer som förändrat mitt liv. Och nu under hösten har jag utan att reflektera över det tagit flera steg att närma mig filmer från ett annat håll, inte längre bara som åskådare. Jag var statist i en film som några vänner till mig spelar in så jag har varit med bakom kulisserna under en filminspelning och provat på att stå framför kameran. Jag skrev en artikel till Borås Tidning om filmens betydelse på ett personligt plan för mig och det blev ännu tydligare för mig hur viktig film kan vara. Och under filmfestivalen i Seattle såg jag en svensk regissörs fjärde film och lyssnade på honom när han berättade om processen bakom filmen. Någonstans där i Seattle, i mörkret i en biosalong så kom jag att tänka på hur många gånger jag fått höra från lärare och elever när jag föreläst för dem att det är som att se en film framför sig då jag berättar min historia. Det var som att allt strålade samman. Filminspelningen, tidningsartikeln, när jag lyssnade på regissören berättade om filminspelningen och kommentarerna om mina föreläsningar. Jag kom att tänka på att något som ofta gjort intryck på mig under just dessa filmfestivaler är kortfilmer och jag kunde inte släppa tanken på att göra en kortfilm. En idé har tagit sin början och jag kan inte släppa tanken på att vilja göra en film.