Åke Englund

Det var bara jag, en servitris och en pryoelev i en avskild del av restaurangen. Jag åt min mat och njöt av ensamheten när delar av deras konversation sipprade in mellan mina tankar. Jag försökte att inte låta mig störas av deras diskussion men när ordet bög nämndes kunde jag inte låta bli att lyssna. Det visade sig att en av servitrisens bästa vänner var bög och hon berättade om honom för pryoeleven som tycktes rysa vid blotta tanken på att servitrisen kände en bög. Trots att pryoeleven ställde frågor om servitrisens bögkompis så kunde han inte låta bli att högljutt berätta hur äckligt han tyckte det var med bögar och han skakade på sig som om för att skaka av sig något obehagligt som satt sig på hans kropp. Deras konversation, eller rättare sagt pryoelevens reaktion och kommentarer irriterade mig men jag orkade inte reagera. Ville bara vara ifred, sitta i min ensamhet och njuta av maten, få vara ifred för ett ögonblick. Även om jag funderade på att gå fram till pryoeleven, sträcka fram min hand och hälsa på honom. Och när han håller mig i handen skulle jag hålla kvar den i ett fast grepp och säga att han borde tänka sig för innan han säger saker för det finns alltid någon som hör. Och att allt inte syns utanpå men att det känns inuti för den som hör hans kommentarer. Att han borde tänka sig för. Men, jag nöjde mig med att servitrisen konfronterade honom och hans åsikter. Servitrisen kändes som en god allierad och jag lät henne kämpa dagens slag när jag avslutade min måltid och retirerade till restaurangens utgång.