Andras tro

Jag förundras ofta över hur mycket andra tror på mig. Bara den senaste veckan har jag fått höra kommentarer som: ”Du är värd bättre!” ”Du är väl aldrig rädd!” ”Du kan göra vad du vill, du kan bli vad du vill!”. När jag får dessa kommentarer så blir jag ofta förundrad då jag aldrig sett mig själv som andra tycks se mig. Tvärtom så har jag aldrig uppmuntrats att tro på mig själv och jag har heller aldrig trott speciellt mycket på min egen förmåga. Självkänsla är något som jag börjat bygga först i vuxen ålder och det har varit lite som i vinjetten till anslagstavlan som gick i tv när jag växte upp. Jag har fått göra som killen i anslagstavlan och ta bort allt som fanns tidigare och börja om från början, bygga upp allt på nytt. Jag har fått lära om och lära mig att jag är värd ett bra liv.
Jag har fått lära mig att våga trots att jag är rädd. Jag har fått lära mig att jag faktiskt kan göra vad jag vill och bli vad jag vill om jag bara anstränger mig. Det har varit som att jag har fått intala mig själv att jag har ett värde i mig själv, jag har fått putta fram mig själv på livets scen trots min scenskräck, jag har fått klappa mig själv på axeln och säga till mig själv att jag klarar det här. Det har varit ett hårt arbete och jag har känt mig som en cirkusartist som balanserat på slak lina med strålkastarna i ögonen och röster från det förflutna som gjort sitt bästa för att få mig ur balans med sina rop om att jag inte kan, inte är värd något och att jag borde ge upp. Och att då ha vänner som tror på mig och min förmåga fyller min själs bägare till bredden av tacksamhet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback