Åke Englund

När jag ställde mig i kön för att köpa mitt kaffe så såg jag att min favoritbarista stod i kassan och det kändes tryggt. Och trygghet var vad jag behövde. För trots att det gått några timmar sedan mötet så var det som att jag blivit slagen med en knytnäve i magen samtidigt som någon knutit loss repen och befriat mig från den ruttnande stocken tung av väta som jag burit på min rygg under så lång tid. De frågor och svar som jag konfronterats med hade med dess ärlighet fått så mycket att lyftas fram i ljuset likt en offergåva som höjs mot solen med utsträckta armar. Samtidigt hade frågorna och de svar de gav upphov till visat på min sårbarhet. Och de svar som flöt upp till ytan från botten av det träsk där de varit begravda i mörker förändrade mitt liv i dess grundvalar. Killen framför mig vände sig om och log när han uppenbarligen kände igen mig.
– Men hej Åke, till och med du är kvar, det är verkligen ingenting som har förändrats i Borås. Vi pratade en stund när vi stod där i kön och det visade sig att han hade flyttat tillbaka till Borås efter att ha bott utomlands under några år. Gång på gång upprepade han att han tyckte att inget hade förändrats under den tid han varit borta och jag log mot honom. Orkade inte ens försöka att förklara att förändring inte alltid hade med utsidan att göra. Att förändring kan äga rum under ett möte och att allt kan förändras nästa gång man går ut ur ett som man varit i hundratals gånger tidigare. Orkade inte bryta hans monolog om hur allt var likadant. Jag bara log samtidigt som hans monolog blev till ett bakgrundsmummel medans jag masserade de osynliga märkena på mina handleder efter att ha varit knuten till ruttnande stocken som jag burit på min rygg. Jag fortsatte att le mot honom och hörde hans monolog någonstans i bakgrunden samtidigt som jag tog mig för magen som om för att stryka bort smärtan efter det känslomässiga knytnävsslaget jag fortfarande kände smärtan av. Slutligen avbröts hans monolog av att det var min tur att handla kaffe och vi sa farväl.