Åke Englund

Innan jag hann vänja mig vid det skarpa ljuset i badrummet kände jag att ansiktet som mötte mig i spegeln lika gärna kunde ha varit någon annans. Min haka var mer markerad, käklinjen var spänd och blicken var hård. Jag kände inte igen mig och det tog några sekunder innan jag insåg att det var min egen spegelbild. Korridoren jag gått från mötet till toaletten hade inte varit lång nog för att jag skulle slappna av och släppa ilskan och de tillbakahållna känslorna. Vi hade kommit halvvägs genom mötet och jag kände mig plågad och osäker. Jag försökte få min blick att mjukna, masserade käkarna för att få dem att slappna av samtidigt som jag lade huvudet på sned, tittade åt sidan och rättade sedan upp huvudet som om jag såg mig själv för första gången. Allt i ett försök att återge ansiktet dess vanliga form. Slutligen sköljde jag ansiktet i kallt vatten, torkade mig med en pappersservett och återvände till mötet.