Saknad men aldrig glömd
Vissa stunder känns det som om någon slagit mig i magen, tagit tag i mina tarmar och vridit dem runt och runt tills jag nästan spyr. Andra stunder får jag svårt att andas och det känns som om någon slitit ut mina lungor och satt dem i ett skruvstäd och pressat ut all luft. Dagen jag fruktat så länge har kommit, Marianne är borta. Hon fick 13 år, jag fick tretton år med henne. Jag fokuserar på Mino och Rittari som är kvar. Gläds åt de stunder jag fick med Marianne. Simmar upp mot ljuset, upp mot ytan. Andas djupt och mina lungor är starkare än skruvstädets grepp. Fokuserar på andningen och greppet om tarmarna släpper. Är glad för att jag fick hålla henne tätt intill och krama henne när hon somnade in, fick känna hennes värme och krama henne en sista gång.
Jättetråkigt för dig att ha mist en sån fin hund! Men jag hörde att hon blivit mycket sämre på slutet, så det var nog bäst att hon fick somna in.
Hon hade ett fint liv med dig Åke!
kram Johan
Tack Johan.
Du har rätt i att det var dags för henne, och hon hade det bra hos mig, kommer att minnas henne med ett leende.
Kram Åke
Usch vad hemskt det är att förlora en familjemedlem! Jag känner med dig, men vi vet ju som sagt att hon har det bättre nu. Hon är ju med Winston nu :)
Många kramar från Hanna
Fy vad jobbigt! De som inte har/haft husdjur förstår inte att de verkligen blir som famlijemedlemmar. Mina katter är som mina barn och jag vill inte ens tänka på att de inte kommer finnas kvar en dag...
Du kommer att ta dig igenom det här, men det är viktigt att sörja klart. Tänker på dig.
Tack Hanna :)
Kram Åke
Hej Susanne,
tack för dina ord, de värmer och hjälper.
Kram Åke
Jag lider med dig Åke, du gör rätt som minns henne med ett leende, hon får det bra i hundhimlen med Winston.
Tack Helen :))
/Åke
Hej Åke
Precis så kan det kännas. Du uttrycker dig så bra! Jag är en flitig läsare av din blogg. Kram /Tord