Åke Englund

När jag kom hem från promenaden med hundarna så kändes det som att all luft gick ur mig. Trots att det ännu inte var alltför sent på kvällen så var det mörkt ute, och när jag satte mig ner i det mörka vardagsrummet så tycktes rummets mörker svepa sig runt mig likt en filt. Jag insåg att jag fortfarande höll i telefonen trots att jag avslutat samtalet. Jag hade egentligen velat prata mer om min dag, om saker jag känt att jag inte skött så bra, om att leva med en känsla av att de beslut jag fattar till så stor del påverkar andras liv, men jag hade gjort valet att ensam bära bördan av dessa tankar och känslor. När jag la ifrån mig telefonen och satt där i mörkret så var det som att dagens bördor och mörkret omkring mig slukade den lilla energi jag lyckats uppbringa till hundpromenaden så jag blev sittandes där i mörkret. Mino, min yngsta hund kom fram till mig, puffade på mig med nosen och jag kunde på ett intellektuellt plan förstå att han var hungrig och att det var matdags men filten av mörker tycktes kväva all min ork så jag satt kvar på stolen i mörkret. Och på något sätt så var det som att Mino kände att jag var tyngd av tankar så istället för att puffa på mig så ställde han sig på bakbenen, la frambenen på mina knän och la sitt huvud mot min bröstkorg som om för att trösta mig och säga att allt skulle ordna sig. Med Minos huvud mot min bröstkorg fylldes jag åter av kraft och kunde härbärgera dagens konflikter, tankar och beslut.