Åke Englund

Trots att allhelgonadagen och Halloween ännu inte varit så börjar julen falla likt snö över oss. Själv är jag som alltid kluven inför julen. En del av mig fascineras av stämningen och jag kan glittra ikapp med julpyntet som nu börjar dyka upp i omgivningen. Samtidigt så är julen i mångt och mycket en högtid förknippad med familjen och jag har ju ingen kontakt med min biologiska familj. Min logiska familj bor långt bort så jag har tillbringat de senaste årens jular med att arbeta till klockan 14 och sedan tillbringa dagen med mina hundar. Detta är något som jag gör av eget val och det som känns bäst så jag är fullt nöjd med detta. Men, det blir ändå inte de där jularna som jag haft när jag levt i en relation eller nära en biologisk eller logisk familj.
Samtidigt så väcker julen barnet inom mig. När jag och Fredrik var i London nyligen så försvann jag in i Harrods och Selfridges julpyntsavdelningar, på väg hem till hotellet om kvällarna följde jag med ett barns nyfikenhet hur man pyntade upp husväggarna inför julen. På jobbet tittar jag drömskt på glögg, pepparkakor och lussekatter som vi börjat sälja. Men när det gäller julen så är jag konservativ och en vän av tradition. Inga pepparkakor, ingen glögg och inga lussekatter innan 1:a advent, eller första december beroende på vilket som kommer först.