Åke Englund

En vän till mig tolkar tecken i saker och ting omkring sig, jag är lite mer skeptisk men vi har intressanta samtal kring tolkningar. Och så idag när jag gick på stan så stod det en röd telefon på en soptunna. Den stod onekligen ut i den vanliga stadsbilden och jag började fundera på varför den stod där. Den mer logiska och skeptiska sidan av mig kom snabbt fram till att någon valt att slänga en gammal telefon och då den varför stor för att kunna slängas i soptunnan, gjorde man valet att ställa den på soptunnan istället. Men så började jag leka med tanken på att tolka den som ett tecken och fundera på hur man kunde tolka den. Eftersom det var en telefon och den var röd så tolkade jag det som att jag skulle få, eller själv ringa, ett viktigt samtal. Då telefonen var gammal tolkade jag det som att samtalet skulle handla om något från det förflutna. Även om jag burit med mig bilden av den röda telefonen under dagen så har jag inte lagt så stor vikt vid tolkningen av telefonen som ett tecken utan valt den kanske mer logiska och skeptiska förklaringen.

Igår kväll kom en kille och hans tjejkompis in och handlade, jag har sedan många år haft känslor för killen men det har inte utvecklats till att bli något, men varje gång jag träffar honom så känner jag mig som en förälskad tonåring oavsett hur lång tid det gått sedan jag senast träffade honom. Efter arbetet så gick jag ut med hundarna och jag träffade då killen och hans tjejkompis igen, de hade satt sig ner för att ta en cigarett och satt kvar när jag gick på min hundpromenad efter arbetet. Vi pratade om vad som hänt sedan vi träffades senast och jag kände mig lite mer avslappnad än vad jag gjort på arbetet. Nu ikväll kom de in på mitt arbete igen och jag frågade om de skulle röka ikväll också, de skrattade och sa att de inte visste men vi kanske skulle komma att träffas. Så efter arbetets slut gick jag samma promenad med hundarna som jag gått igår, jag tänkte för mig själv att om de satt och rökte på samma plats som igår så skulle jag ta det som ett tecken, ett tecken på att det fanns ett intresse av mig. När jag kom fram till platsen där jag träffade dem igår så var det ingen där. Jag bestämde mig för att vara skeptisk mot att tolka tecken utifrån att de inte var på platsen. Någon hade valt att slänga en telefon för att den var gammal och killen som jag är förtjust i hade valt att gå hem efter att ha handlat.

"En del saker måste man tro på för att man skall kunna se dem"

- Ralph Hodgson

Under den tid jag arbetat på City Centrum har jag haft flera arbetskompisar som sysslat med allt från skolarbeten till att spela i band. Och under hela tiden som jag arbetat på City Centrum så jag blivit ombedd att komma på spelningar och föreställningar, jag har lovat att komma men varje gång så har det kommit arbete emellan. Varje gång så har jag känt mig som en förälder som prioriterar arbetet och låter sina barn komma på andra plats. Idag kände jag om en förälder igen, fast som en stolt förälder. Jag stod på mig och sa nej till att arbeta och gick istället på en arbetskompis slutprojekt. Jag var lite trött i början av föreställningen, jag är ju van vid att jobba kvällstid, men efter en stund när jag kom i föreställningen så blev jag riktigt tagen. När föreställningen var över och publiken applåderade så grät jag till och med och när jag kramade om min arbetskamrat efter föreställningens slut fick jag göra mitt bästa för att dölja spåren efter tårarna.

"Arbete tenderar att svälla tills det fyller all tid som kan avsättas för det"

- Cyril N Parkinson

Varje dag som jag kommit till arbetet den senaste tiden så har jag fått höra att det varit en kvinna inne som velat ge mig ett kuvert, men då jag inte varit där den tiden då hon har kommit in har hon valt att komma tillbaka då hon velat ge mig kuvertet personligen. Och så i fredags när jag arbetade morgon så träffades vi och jag fick kuvertet av henne. Jag hann inte läsa innehållet förrän på kvällen men hon sa att det var en bra text som fått henne att tänka på mig. På kvällen när jag kom hem efter en lång arbetsdag så öppnade jag kuvertet och läste den urklippta artikeln. Det var en artikel från DN:s insändarsida, lite naiv men den fyllde ett syfte och gav mig inspiration till sommarprogrammet jag ska ha i Radio Sjuhärad. Är imponerad av att en kund tar sig tiden och engagemanget att klippa ur en artikel som får henne att tänka på mig och besöka min arbetsplats flera dagar i rad för att lämna den till mig. Jag känner mig lyckligt lottad.

"Det finns människor som är lyckliga utan att veta om det"

-Luc de Vauvenargues

Jag har ett morgonhumör som inte är av denna världen. Mitt morgonhumör är vida känt bland vänner och bekanta och till och med när jag kämpar till mitt yttersta och upplever mig själv som en ängel som stiger fram ur morgondimmorna, så skiner mitt dåliga morgonhumör igenom. Innan jag tagit min morgondusch så är det inte ens värt att tilltala mig för då finns risken att jag biter av huvudet på den som tilltalar mig. Så i morse när jag skulle stiga upp 05.45 för att jobba ett morgonskift på mitt arbete så satt jag och åt frukost framför tv:n när det visar det sig att Kanal 5 visar Americas funniest home videos. Och från att vara vresig och arg gick jag till att gråta av skratt. Att börja dagen med att se folk som ramlar och slår sig höjde mitt humör lika mycket som morgonduschen. Den enda sanna glädjen är skadeglädjen, eller...

"Många människor betraktar sig som muntra och glada till sin natur, därför att de skrattar åt sina medmänniskors missöden"

-Thorvald Gahlin

Jag har sedan jag var liten trivts med att vara för mig själv. Häromdagen fick jag frågan av en arbetskompis om hur det går med kärleken och det var med äkta förvåning som jag insåg att jag inte ens funderat på att vilja dela mitt liv med någon den senaste tiden. Även om jag skulle vilja dela mitt liv med någon speciell så är det sällan jag trivs så bra som när jag är för mig själv. Men så idag så hade vi en lista i personalrummet där man skulle anteckna namnet på närmaste anhörig och när jag såg tomrummet efter mitt namn så kändes det lika stort som rummet jag befann mig i. Sällan har jag känt mig så ensam.

"Alla människor är ensamma. En del har bara så mycket folk omkring sig så de aldrig hinner märka det"

-Bo Balderson

Ibland funderar jag på vart gränsen går för när jag ska reagera på klumpiga eller rent homofoba utfall. Var med en händelse häromdagen som fick alla i rummet att tystna och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera så jag ignorerade kommentaren och lämnade rummet i ett annat ärende. Inom mig gick jag igenom händelsen om och om igen osäker på om jag verkligen hört rätt. Insåg snabbt att kommentaren inte handlade om mig utan handlade mer om den som uttalat orden. Samtidigt så kom orden så spontant vilket jag tolkar som att de var personens ärliga åsikt om mig. Försöker jag bara hitta en förklaring till personens beteende för att det ska bli enklare att hantera händelsen? Jag började automatiskt att skämta om kommentaren med en vän och vi insåg båda hur absurt det är att vi kan skämta om precis allt, även något uppenbart kränkande mot oss själva. Har jag blivit så hårdhudad och nästintill immun mot nedsättande kommentarer att jag inte ens kräver en ursäkt? Nu något dygn senare har jag gått så långt i mitt inre tänkande kring händelsen att jag inte känner mig sårad eller kränkt längre. Likt ett ostron som kapslar in en ful sten med vacker pärlemor, så har jag kapslat in kommentaren i en hinna av förklaringar, humor och hård hud så att jag klarar av att hantera händelsen.

"Det är särskilt de svaga och känsliga människorna som har lätt till vrede. De såras av mycket som starkare naturer inte fäster sig vid"

-Francis Bacon

När jag läste tidningen i morse såg jag att jag fått ett svar på min insändare som jag hade inne i slutet av mars. När jag läste den så kände jag att jag inte hade ork eller lust att svara på den. Inte för att jag saknar argumenten men saknade lusten och engagemanget för att skriva ett svar. Samtidigt finns det ingen prestige i det hela för mig, jag känner mig nöjd med det jag ville få fram i min första text.

"Med dygd, duglighet och gott uppförande kan man göra sig odräglig"

-Jean de la Bruyére

Jag håller på med att ställa samman det jag ska prata om i sommarradioprogrammet och det är tuffare än vad jag trodde det skulle bli. Jag bestämde mig på ett tidigt stadium för att prata om saker som påverkat mig negativt och avsluta med positiva val jag gjort eller saker som påverkat mig positivt. Jag var ute och gick i två timmar med hundarna i dag för att samla tankarna och arbeta med programmets upplägg. Då programmet ska innehålla sex talade delar bestämde jag mig på ett tidigt stadium för att inleda med min pappas död och just nu försöker jag hitta de rätta orden. Och det väcker minnen, tankar som jag inte tänkt på så många år. Minnen av sjukhuskorridorer, minnen av en pappa som långsamt förtvinar och dör inför mina ögon. Minnen från den sista sommaren då vi trodde att pappas magsmärtor var stressrelaterat, minnen av kvällen då pappa dog. Minnet av hur allt förändrades.

"Minnena gnager som brev jag inte har besvarat"

-Tom Kristensen

Jag har aldrig känt mig bekväm i gym och omklädningsrum. Det är en kvarlevande rädsla för att bli identifierad som homosexuell och utsatt för omgivningens ilska, rädslan är med största sannolikhet irrationell och skapad av mig själv. Men den finns likväl och lever inom mig vilket gör att jag aldrig känt mig särkilt bekväm i gym och omklädningsrum, samtidigt som jag kan tänka mig att rent logiskt så är andra människor antagligen omedvetna om min homosexualitet, bryr sig inte om att jag är det eller så är de mer obekväma än vad jag är utifrån sina egna föreställningar kring homosexualitet. Men vilket som så känner jag mig som regel ganska obekväm i gym och omklädningsrum så jag brukar undvika ögonkontakt och konversation med andra, vilket inte är alltför svårt på gymmet där jag går då alla där är ganska så inne i sin egen värld. Idag satt det emellertid en kille på motsatt sida av den maskin som jag använde, som började prata med mig samtidigt som vi tränade. Han handlar ofta av mig på jobbet så jag kände igen honom, han ser bra ut och är alltid glad och trevlig när han handlar av mig så jag samtalade med honom under resten av träningspasset, något som jag inte hade gjort i vanliga fall.
Jag gick och bytte om medans han fortfarande höll på och tränade så när jag duschat, bytt om och var på väg ut från träningslokalen så tittade jag in mot gymdelen för att se om han var kvar. När jag bytte om och tog på mig ytterkläderna så hade jag kopplat på mobilens radio så när jag vände mig om för att säga hej då till killen så kunde jag samtidigt höra radiorösten läsa ett stycke från en bok som recenserades i programmet. I samma ögonblick som jag ser killen i lokalen och han ser mig, så är allt jag hör texten som läses upp i radioprogrammet. I samma ögonblick som våra blickar möts och vi mimar varsitt hej till varandra över lokalen så säger radiorösten: synd att de är bögjävlar! Jag visste att killen inte kunde höra vad jag hörde men textraden som lästes upp snuddade vid alla rädslor som jag kan känna i gym och i omklädningsrum i synnerhet, det är otroligt vad starkt rädslor håller sitt grepp trots alla år som gått.

"Den ormbitne är rädd även för skuggan av ett rep"

-Arabiskt ordspråk

Jag fick en bukett blommor av en kund, hon gav mig buketten för att jag alltid är så trevlig, glad och för att jag alltid ser henne. Det kom lite oväntat och jag blev så glad över blommorna att jag kramade henne spontant. Efter att ha kramt henne spontant blev jag generad och det kändes som att mina öron var satta i brand, vi släppte taget om varandra och tog varsitt steg tillbaka. Jag tittade oavsiktligt ner i golvet när jag tackade henne för buketten och det ramlade varor ur hennes fullpackade påse när hon tog tag i den. Likt två generade tonåringar sa vi hej och hon gick ut genom butikens dörrar och försvann ut i den mörka och vårvarma aprilkvällen.

"En gåva är precis så mycket värd som den kärlek med vilken den är utvald"

-Thyde Monnier

Talet som jag arbetat på till retorikkursen gick över förväntan, såväl att hitta argumenten som att finna en bra avslutning på talet gick bra. Att framföra talet är ju ingenting nytt för mig men jag känner att jag växt med kursen så talet fick en udd som det saknat om jag skrivit det utan att gå retorikkursen. Något som jag däremot börjat arbeta med under kursens gång är mindmapping, något som jag inte använt tidigare. Mindmapping ska vara ett sätt att använda hela hjärnan och få vara kreativ, bildlig och kunna ordna ett kaos till en logisk och analytisk struktur där man kan se en helhet med många detaljer. Men jag känner mig inte helt bekväm med arbetssättet trots att det känns som ett arbetssätt som skulle passa mitt sätt att tänka. Men jag kämpar på för att göra det till mitt.

"Att vara medveten om att man är okunnig är ett stort steg mot kunskap"

-Benjamin Disraeli

Jag har haft en vecka på mig att skriva talet till avslutningen i retorikkursen och min vana trogen så har jag sparat arbetet till kvällen innan så nu sitter jag här och vrider och vänder på talet. Har lyckats få till en inledning, presentation, bakgrundsbeskrivning och den tes jag vill föra fram. Så nu har jag argumentation och avslutning kvar men jag får avsluta talet på trampmaskinen under träningen imorgon, arbetar bäst under press.

"Genialitet är till en procent inspiration och till nittinio procent transpiration"

-Thomas Edison

Jag gjorde ett misstag för några veckor sedan, misstaget är gjort och kan inte göras ogjort. Men det som retar mig mest är att den magkänsla jag hade när jag gjorde misstaget, var att det var just ett misstag jag höll på att göra. Men istället gick jag på hjärnans argument vilket i efterhand känns oförsvarbart och oförklarbart, men det var som sagt var ett misstag. Det största misstaget var dock att jag inte följde min egen magkänsla. Det är ju den som jag ska försök leva efter och det är ju den som oftast leder mig rätt.

"Att erkänna att man misstagit sig är att visa att man är klokare idag än igår"

-Johann Kaspar Lavater

Jag har fått en fantastisk möjlighet, en möjlighet att i liten skala göra något som jag drömt om sedan jag var liten. Jag ska få vara sommarpratare i Radio Sjuhärad. Jag får under en timmas tid prata om precis vad jag vill och välja musik. Jag fick förfrågan i förrgår och sedan dess har mina tankar kretsat kring vad jag vill använda programtiden till. Jag har så mycket som jag skulle vilja ta upp i programmet, det finns så mycket jag vill förmedla, så många vägar att gå. Jag har så många ämnen som jag skulle vilja prata om, allt från kärlek, lögner och religion till döden och livet. Jag skulle även vilja förmedla glädje och hopp. Och gärna ha en röd tråd genom programmet som binds samman av musiken. Jag inser att programmet inte bara är en unik möjlighet utan också en rejäl utmaning.

"Att ens drömmar går i uppfyllelse - det är ett av ödets skämt"

-James Russell Lowell

Retorikkursen jag går i börjar närma sig slutet och vi har nu bara en gång kvar. Till sista lektionen har vi fått i uppgift att framföra ett nyskrivet tal, vi har fått ett antal ämnesförslag men det är också okej att hitta på ett eget ämne att hålla ett tal om. För att ge mig själv en utmaning och samtidigt dra nytta av kursen så har jag bestämt mig för att hålla ett tal om varför vi ska uppmärksamma Internationella Dagen Mot Homofobi, IDAHO. Så nu har jag sju dagar på mig att finna argument, ordna talets innehåll, hitta de rätta orden och att memorera talet så att jag kan framföra det inför mina kurskamrater på ett övertygande sätt.

"Ingen dårskap är större än den att vilja gripa sig an med att förbättra världen"

-Moliere

En vän till mig förlorade sin hund idag. Han förlorade sin hund. När jag skrivit meningen så känns den så tom, så intetsägande. Att förlora låter som en dålig omskrivning, ett sätt att förta verkan av sorgen, ett sätt att göra det ofattbara hanterbart. Även om jag inte tror att jag kan komma i närheten av att förstå vad han känner, så kan jag tänka mig den otroliga smärta och sorg som han genomgår. Jag behöver bara gå till mig själv och den rädsla jag känner då mina hundar börjar bli till åren. Den bävan jag känner inför den dag då de inte finns mer känns som att titta ner för ett stup utan slut. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan dem men jag vet att den dagen kommer.

"Försök att leva så att till och med begravningsentreprenören sörjer dig när du dör"

-Mark Twain

I samband med att jag startat mitt företag för mina föreläsningar så har min bank tagit företagsupplysning på mig. Och idag när jag fick en kopia företagsupplysningen som banken tagit emot så såg jag att det under rubriken verksamhetsbeskrivning stod Artistisk verksamhet. Så jag är inte bara föreläsare, jag är artist också.

"Vad livet vägrar oss, det skapar vi i vår konst"

-Hjalmar Bergman

Jag får ofta höra att jag måste ha många vänner för jag känner ju så många genom jobbet och då jag är en offentlig person genom mitt engagemang i homofrågor. Ironiskt nog så får jag kommentaren att jag måste ha många vänner oftare nu när jag själv känner att jag aktivt väljer att förändra mitt umgänge och försöker att umgås med människor som berikar mitt liv. I och med att jag valt att umgås mindre med de som påverkar mig negativt så umgås jag generellt mindre med andra på min fritid och är mer för mig själv. Men visst har de rätt, jag har många bekanta, det är dock skillnad på vänner och bekanta. Och det är skillnad på att vara själv och att vara ensam.

"Ödet ger oss våra släktingar men våra vänner väljer vi själva"

-Jaques Delille

Ibland inträffar ögonblicken när det goda samtalet uppstår. Senast idag när jag småpratade med en kompis så gick ett vardagligt samtal från att bara vara småprat till att bli det goda samtalet. Man kunde nästan ta på stämningen i rummet, vi diskuterade allt från förändringar vi genomgått i livet till förmågan att lära sig något varje dag. Under samtalets gång kunde jag känna att tiden som vi hade till vårt förfogande började rinna ut men jag ville inte vara den som skulle bryta det goda samtalet. Samtalet avbröts dock av att ytterligare en person kom in i rummet, stämningen och energin som fyllt rummet löstes upp likt cigarettrök och ögonblicket var över.

"Att kunna lyssna är halva framgången"

-Calvin Coolidge

Jag hade en livlig diskussion med en alkoholpåverkad kund häromdagen och jag fick ta en hel del ovett från honom. Han saknade helt och hållet grund för sina argument och det var spriten som talade genom honom. Situationer som denna är en del av vardagen i butiken, inget som jag uppskattar men samtidigt inget som jag tar åt mig speciellt av heller. Något som jag däremot inte klarar av är när kunder som han går på andra i personalen, i synnerhet om det är nyanställda eller ungdomar, när detta händer kliver jag alltid emellan och täcker för mina arbetskamrater.

När jag kom tillbaka från en rast idag så stod mannen, som jag hade den livliga diskussionen med häromdagen, och var aggressiv mot en av skolungdomarna som jobbar hos oss. Fylld av ilska och försvarsinstinkt gentemot tjejen som han stod och skällde på ropade jag "Hallå där!" till mannen. Alla i området kring mig, såväl mannen, andra kunder som personalen tystnade och vände sig om mot mig. Jag insåg att jag ropat med lite högre och hårdare röst än vad jag tänkt mig men resultatet blev därefter. Mannen släppte allt fokus på min arbetskamrat och vände sig mot mig men nu var han fylld av ödmjukhet och hänsyn. Jag kunde på en gång se att det han anklagade personalen för var ett fel som han själv gjort men jag gjorde ingen affär av det utan jag fixade det åt honom. Till skillnad mot häromdagen, när han skulle se till att jag skulle få sparken, så ansåg han nu att jag återigen var trevlig och serviceminded. Och som tidigare var det spriten som talade och inte han.

I samma ögonblick som jag ropat "Hallå där!" med oväntat hög och hård röst, fylld av försvarsinstinkter kom jag att tänka på en saga som jag älskade att läsa om och om igen när jag var liten. Sagan heter "Lambert, det fåraktiga lejonet" och handlar om en lejonunge som efter ett misstag av storken lämnas hos en fårfamilj. Lejonungen Lambert växer upp bland fåren och blir föremål för de andra lammens åtlöje. Men en dag räddar han sin adoptivmamma från vargens klor. Inte så att jag ser mig som ett lejon men jag växer under tryck likt lejonet Lambert.

"Den som vill skrämma djävulen måste skrika högt"

-Johann Ludwig von Goethe

I mitt arbete möter jag dagligen hundratals människor. Min förhoppning är att om jag möter dem med ett hej, om jag ser dem i ögonen och ler så speglas mitt bemötande i dem och jag får tillbaka det jag ger dem. Som regel fungerar detta och jag uppskattar att majoriteten av mina kunder säger hej, ser mig i ögonen och ler tillbaka mot mig. Jag möter alla slags människor varje dag och jag studerar dem, funderar på hur de är och varför de är som de är. Varför är vissa glada och bemötande medans andra är sura och avståndstagande. Varför är vissa sura och griniga medans andra är trevliga och positiva. Jag tror att man i mångt och mycket är summan av de val man gjort i livet. Jag tror att vi formas mer av hur vi hanterar det som händer oss och kanske mindre av det som händer oss.

En av mina största rädslor är att bli som de respektlösa, bittra och sura människor som jag dagligen möter i mitt arbete. Antagligen har de steg för steg, val efter val blivit mer och mer respektlösa, bittra och griniga. Antagligen har de själva inte sett förändringen komma och de kanske inte ens är medvetna om hur de uppför sig. För att undvika att min rädsla blir till verklighet så fokuserar jag på att välja respekt, tacksamhet och glädje. Och jag väljer att fokusera på de kunder som säger hej, ser mig i ögonen och ler. De respektlösa, bittra och sura människorna jag möter får tjäna mig som en påminnelse för vad jag inte vill bli.

"Motgången är oftast en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap"

-Okänd

Jag börjar alltid mina dagar med att läsa Borås Tidning. Som regel läser jag nöjessidorna först, sedan kultursidorna och sist insändar- och debattsidorna. Resten av tidningen läser jag om jag känner att jag har tid men det som intresserar mig mest är tidningens insändar- och debattsidor. På insändar- och debattsidorna intresserar jag mig mest för de texter som debatterar miljö, religion eller homosexualitet. När jag läser insändar- och debattsidorna så läser jag först texternas överskrifter för att hitta intressanta ämnen, efter att ha kollat överskrifterna kollar jag signaturerna, efter detta läser jag texterna. Jag kollar texternas signaturer för att jag känner som regel till många av de som skriver om de ämnen som intresserar mig. När jag på söndagsmorgonen öppnade tidningen fann jag en signatur som jag är väldigt bekant med, men som jag aldrig hade förväntat mig att se denna dag. Signaturen, som stod under en text med titeln "Det finns inga vinnare, bara förlorare", var min.

Att hitta min signatur under en debattartikel eller insändare är kanske inte så konstigt, men, jag hade inte skrivit eller skickar en text på flera veckor. Och som regel tar det ungefär en vecka innan en text kommer in och om det har gått mer än två veckor så tar de inte in texten. Men nu fanns den där i tidningen. Jag läste texten och kände genast igen texten även om den var lätt redigerad. Texten handlade om blodgivning och jag kom tydligt ihåg hur missnöjd jag varit när den inte togs in för jag har funderat länge på hur jag skulle skriva den och jag kommer ihåg hur nöjd jag var med slutresultatet. Och nu när jag läste den igen så kände jag mig nöjd, glad och stolt över texten jag skrivit. Att den nu slutligen publicerats var en oväntad bonus.

"Överraskningar följer varken klockan eller almanackan"

-Okänd