Åke Englund

När jag satt på tåget till Göteborg för att se dagens film på Göteborgs filmfestival så insåg jag att filmen jag skulle se var en dokumentärfilm. Insikten gav inga höga utslag på den inre glädjeskalan då jag hellre legat kvar i sängen istället för att se en italiensk dokumentär filmad med en skakig handkamera, men jag hade tagit mig upp och satt på tåget så det var bara att bita i det sura äpplet. Väl framme så gav inte heller den nedslitna biografen några höga utslag och för att toppa det hela så visades en riktigt dålig kortfilm innan huvudfilmen. Efter allt detta så började huvudfilmen. Och, den visade sig vara riktigt bra. Efter filmen visade det sig att filmens regissörer svarade på frågor från publiken. Detta är något som jag varit med om på filmfestivaler i USA men aldrig i Sverige, och det tillför filmen extra dimension. Dagen tog en oväntat positiv vändning och jag bar med mig filmen i tankarna under resten av dagen, efter ett tag insåg jag att filmen påverkat mig på samma sätt som dansföreställningen som jag såg i höstas. Jag funderade på vad som band samman min upplevelse av filmen och dansföreställningen och jag insåg att det dokumentära inslaget påverkat mig starkt. Och så slog det mig. Jag vill göra en dokumentär. Direkt började tankarna började mala och jag planerade ämne och idé. Och naturligtvis skrev jag upp det på min drömlista.

När jag åkte till Göteborg för att se den första filmen i en serie med HBT-filmer så somnade jag naturligtvis på bussen. När jag väl vaknade så var vi framme i Göteborg och samtidigt som jag klev av bussen så lämnade jag också en del av mig bakom mig, den sociala Åke. Väl i Göteborg så kändes det som att jag stängde ner och ställde om till att gå på bio, att gå på bio är för mig ingen social upplevelse utan mer en inre upplevelse. När jag köpt biljett till den första filmen så kom det fram en kvinna som med ett stort leende hälsade på mig, det tog ett tag innan jag kopplade och förstod att hon var en stamkund i butiken som jag arbetar i. Även om hon är glad och trevlig så var det irriterande då jag kände mig avbruten, upptäckt och störd. När jag satt mig ner i salongen för att se kvällens andra film så satte sig en kille ner några säten ifrån mig, även denna kille var från Borås men denna gången valde jag att låtsats som att jag inte såg honom och därigenom blev det upp till honom att hälsa på mig om han skulle se mig. När filmen var slut så skyndade jag mig både för att komma undan, och för att jag hade bråttom då min buss strax skulle gå. När jag skyndade mig längs en regning gata så mötte jag ännu en person från Borås, vi hejade på varandra och jag tänkte för mig själv att man kan fly men man kommer inte undan.

När får en idé så har jag tidigare antecknat den på ett papper som jag har i närheten. I bästa fall har jag antecknat idén på en post it-lapp, men som regel blir det på baksidan av ett kuvert, på en tidning eller något annat som finns i närheten när jag får idén. De här lapparna med anteckningar på kan ligga överallt i lägenheten och ibland tar jag tag i det hela och samlar ihop lapparna och skriver in anteckningarna på min laptop. Då lapparna ligger överallt och jag inte har någon bra ordning på dessa försöker jag sedan några år tillbaka att sprida ut anteckningsblock i lägenheten så att jag snabbt kan hitta ett block när jag vill göra en anteckning. Häromdagen hittade jag ett av dessa block som ramlat bakom böckerna i en av mina bokhyllor och när jag läste igen anteckningarna så insåg jag att blocket måste ha legat där i några år för anteckningarna hade i flera fall att göra med saker som var aktuella för ett par år sedan. När jag läste anteckningarna så insåg jag att jag har förverkligat eller utvecklat många av anteckningarna. Och jag insåg samtidigt att jag lever med en bild av att jag vill förändra mig själv och mitt liv men att jag följer en linje i allt jag gör och planerar att göra. Denna linje tycks komma inifrån mig själv så vad jag ska inrikta mig på är inte att förändra mig själv utan mer att förfina och fördjupa den stig som jag själv skapar när jag vandrar genom livets ibland snåriga skog.

I hela mitt liv har jag älskat att duscha. För mig handlar det inte bara om att bli ren utan det går djupare än så. När jag duschar så är det som att världen omkring mig försvinner och såväl tid som rum fokuseras på duschandet, känslan av det varma vattnet omsluter mig helt och ljudet av duschen avskärmar mig från allt det jobbiga i världen utanför försvinner och jag går in helt i mig själv. Oftast så gör jag mitt bästa och mest fokuserade tänkande när jag duschar. Häromdagen när jag duschade så gick jag in helt och hållet i skapandet av en artikel till Borås Tidning och likt duschens strålar strömmade texten fram och när jag duschat färdigt torkade jag mig lite lätt och satte mig i bara handduken framför laptoppen och skrev ner texten som jag skapat under tiden jag duschat. Efter en bra stund tog flödet slut och jag räknade antalet tecken, nästan 16 000 tecken. Enda problemet är att jag har 1600 tecken till mitt förfogande till artikeln... så jag måste jobba med texten ett bra tag till för att trimma ner den till de tecken jag har till mitt förfogande. Får tänka på annat nästa gång jag duschar.

I hela mitt liv har jag varit trött, oavsett hur mycket litet eller lagom jag sover. När jag gjorde lumpen så var jag känd för att kunna stå och sova. Oavsett vad jag än gör för att bli piggare så märker jag ingen skillnad, kaffe, koffeintabletter eller Red Bull kvittar. Jag har talat med läkare och tagit en mäng prover men man hittar ingen brist och jag får leva med min trötthet. Min trötthet finns som sagt var med mig hela tiden och jag kan somna var som helst. Och idag när jag var på biblioteket för att forska lite för inför en artikel som jag skriver för Borås Tidning så somnade jag. Vaknade upp med huvudet i den uppslagna boken som låg på bordet, jag vaknade av mina egna snarkningar som tycktes fylla rummet. Kände mig lite skamsen när jag diskret stängde boken, tog på mig jackan och gick hemåt.

När jag var liten fick jag bli vuxen tidigt då min pappa dog och jag kastades in i rollen som vuxen redan som 10-åring. Så redan som liten kände jag mig gammal. När jag var i 20-årsåldern så kände jag mig gammal och trött som en 75-åring. Idag när jag är 37 så känner jag mig yngre och gladare än jag gjort i hela mitt liv. När jag växte upp upplevde jag en konstant oro för vad jag skulle göra med mitt liv och bristen på tid att komma på vad jag ville göra, ju längre tiden gick desto mindre tid kändes det som att jag hade. Idag när jag gör mer, jobbar mer och har levt längre så känns det som att jag har mer tid och mindre ont om tid. Jag förvaltar tiden bättre, gör mer av den. I hela mitt liv har jag "fastnat" och inte fått något gjort, det kan gå timmar och dagar då jag inte får något gjort. Ofta har jag haft arbeten som krävt att man arbetar snabbt, jag har arbetat med kundkontakter där allt ska gå snabbt. Hela dagarna möter jag stressade människor vars stresstålighet jag är beroende av. Samtidigt så har jag alltid trivts med dessa arbeten och situationer då det blir en utmaning för mig. Kontrasten mellan stressen och tidsbristen i mitt arbete och min fritid blir stor. Mitt skrivande är en sysselsättning är något som tar tid. När jag arbetar med en text så växer den fram, texten utvecklas och ibland tar det stopp. Texten måste vila och under vilan tar den sin form, den växer återigen och antar slutligen sin slutgiltiga form. När jag hastar mig igenom en text och den inte får den tid som den som krävs så blir den ofta inte lika bra som om jag gett den tiden som krävdes. Tid är kvalitet. Eller som en vän till mig brukar säga: Tiden är vår vän

Som skribent för Borås Tidning har jag fått en inbjudan till utdelningen av Borås Tidnings Debutantpris i litteratur med efterföljande mingel i Kulturhuset. Vilket känns både smickrande och roligt. Men, inbjudan gäller mig med respektive. Och det har ju inte funnits en antydan till någon respektive i mitt liv på ett bra tag så det återstår att se hur jag kommer att göra. Vad säger konvenansen om att ta med sig en respektive, måste man vara tillsammans med den man tar med sig? Jag har till och med den 11 februari på mig innan jag måste svara på inbjudan, så jag har ett tag på mig att finna min respektive.

Mitt sommarpratarprogram sändes idag i repris på Radio Sjuhärad. Under eftermiddagen var en journalist inne och handlade som hade hört programmet och han berömde mig och undrade om jag funderat på att skriva en bok om min historia. Jag har ju fått frågan förut och naturligtvis, med mitt övriga skrivande i åtanke, så har jag funderat på att skriva ner min historia. Men det som stoppat mig, eller åtminstone saktat ner mig, är min bristande disciplin. Journalisten föreslog att jag skulle ha en producent som kunde stötta mig, pusha mig och ge mig feedback. Och visst ligger det något i vad han sa till mig. Han gissade även att jag hade mer att berätta vilket stämmer. Jag har till och med för nöjes skull börjat skriva på en fortsättning på mitt sommarpratarprogram så nog finns det mer material. Ironiskt nog så handlade min "egen" producent, från när jag gjorde mitt sommarpratarprogram, av mig under kvällen och vi pratade om hur man skulle gå vidare om man ville gå från radioprogram till bok. Min dröm att skriva en bok om mina upplevelser har fått sig en rejäl knuff framåt och uppåt.

Under hela mitt vuxna liv har jag stått upp för andra, varit talesman för andra, försvarat andra. Inte bara i saker som rör homosexuellas rättigheter utan även i annat som till exempel när jag försvarat arbetskamrater som blivit utsatta för aggressiva kunder. Jag har gått emellan i slagsmål och överlag så har jag en stark känsla för att hjälpa och skydda människor omkring mig. Men, när det kommer till mig själv så tappar jag allt mod, all ork och all kraft. Jag kan ha rätt till hundra procent men jag klarar inte av att stå upp för mig själv. Min rädsla för att inte bli trodd, inte bli mött med respekt tar överhanden och jag backar helt. Varför är det så? Logiskt sätt borde jag försvara mig själv först och andra i andra hand. Men att stå upp för mig och tro på att jag blir mött med respekt är bland det svåraste som finns för mig. jag tappar allt mod och all tilltro till mitt eget värde. Att försvara mig själv när jag blir orättvist behandlad är min svåraste kamp men samtidigt min viktigaste kamp. Och om det är något som jag av erfarenhet har lärt mig så är det att det man fått kämpa sig till blir desto värdefullare. Men det är svårt att leva på den erfarenheten i kampens virvelvindar då jag mest får kämpa för att inte tappa fotgreppet, för att inte slås omkull och inte kunna resa mig upp igen.

Jag har varit ledig mer än vanligt under årets, och månadens, första dagar. I och för sig något välbehövligt då jag arbetat en hel del, i synnerhet under julhelgen. Och när året kör igång på riktigt nu på måndag så blir också mitt schema allt mer fullspäckat. Och typiskt nog så sammanfaller detta med Göteborgs Filmfestival. Jag har aldrig varit på Göteborgs Filmfestival även om jag tänkt och planerat att gå på den de senaste åren. Men ju mer jag väljer att fokusera på att göra sådant som jag vill och ta mig själv mer på allvar, desto mer skulle det kännas som att jag sviker mig själv om jag inte skulle gå på festivalen. Det är ju inte heller allt för ofta som jag kan se film med gaytema på en biograf i Sverige och filmfestivalen har ju en HBT-sektion, dessutom så kanske det kan finnas en möjlighet för mig att skriva något för Borås Tidning. Men samtidigt så har jag mitt arbete att ta hänsyn till, och i synnerhet de pengar som arbetet ger mig, jag har en kostsam vår och sommar framför mig med två resor till USA. Så idag tog jag mig an uppgiften att se hur många filmer jag kan se och vid en första blick såg det riktigt mörkt ut när jag jämförde mitt schema med filmfestivalens, men efter en del pusslande och en hel del god vilja så ser det ut som att jag kan se de flesta filmerna. Det blir en hel del resande till Göteborg och det återstår att se om jag kan få tag på biljetter till alla filmer men vem har sagt kulturen ska vara lättåtkomlig.

Jag möter alla typer av människor i mitt arbete, jag möter män och kvinnor, unga och gamla, glada och sura. Som tur är så har lätt för att le och jag är bra på att dölja känslor och tankar. För jag möter en hel del människor som är just sura, arga eller bara helt neutrala. Jag har människor som handlat av mig under flera år och som trots detta aldrig ler eller säger hej utan bara tittar på mig när jag hälsar på dem. Samtidigt så är det just dessa som överraskar mig mest och när jag minst anar det. När jag tror mig minst förtjäna det, eller kanske just när jag förtjänar det som mest så händer det. Häromdagen när jag hade en riktigt dålig dag på arbetet och det kändes som att allt och alla var emot mig så hände det. En man som aldrig sagt hej tillbaka till mig, aldrig gett mig ett leende utan bara gett mig en blick som nästintill utstrålat ilska och irritation, denna man öppnar för första gången munnen och säger med det mest stela ansiktsuttryck och känslolösa tonfall jag någonsin hört att han alltid uppskattat hur trevlig och glad jag alltid är. Jag tackar och blir nästan lite generad av det han just sagt samtidigt som jag skäms över att jag har gått omkring och varit irriterad på allt och alla. Lite senare när jag tar hand om korgarna och känner mig allmänt i vägen så kommer det fram en kvinna till mig, denna kvinna ser ut som hon aldrig gett någon ett leende i hela sitt liv och jag stålsatte mig inför vad som komma att vara sur på eller gnälla på idag för det tycks alltid vara något fel när hon handlar. Hon tar en korg tittar mig i ögonen och säger att hon uppskattar att jag alltid är trevlig och professionell, hon säger åt mig att fortsätta med detta. Jag tackar och börjar fundera på om någon driver med mig, men hon ser lika allvarlig ut som alltid och jag fortsätter med mina korgar.

Trettondagen kom och julens röda helgdagar var över och almanackans veckor återfår sin ordinarie form och livet ges stabilitet. Jag hade lurat mig själv till att tro att vintern var över efter julens helger men under trettondagens sista självande timmar föll blötsnön över stadens gator likt en våt filt. Snöflingorna smälte på hundarnas päls vilket fick dem att skimra i skyltfönstrens och gatlyktornas sken. Deras uppskattning av den fallande snön var dock lika liten som min och vi gjorde promenaden så kort som möjligt innan vi drog oss mot porten till den torra och varma trappuppgången som ledde till lägenhetens trygghet. Känslan av att morgondagen bär med sig en vardag med tillgång till rutiner och vanliga veckor, utan helgdagar som för mig upplevs som betydelselösa utan kulturellt värde, känns betryggande. Det nya året bär med sig löften och förhoppningar om en ny start och nya möjligheter. Det må vara en illusion skapad av mig själv utifrån ett år som varit arbetsammare än jag insett men vi skapar i mångt och mycket den värld vi lever så det är upp till mig att förvandla illusionen om en ny start och nya möjligheter till min egen verklighet.

Jag arbetar mycket kvällar och det är av eget val och något som jag överlag är nöjd med, jag tjänar mer pengar på mindre tid, det är en annan kategori människor som handlar och jag behöver inte vara borta så mycket från hundarna som jag skulle behöva ifall jag skulle arbeta dag. Men min värld har förändrats sedan jag började gå kvällskurser. Kurser som Självkänsla Nu!, "Mångfald och dialog" och retorikkursen har gett mersmak och nu har våren kursprogram kommit. Kurser om konflikthantering, mångfaldsutbildningar och skrivarcirklar, våren är så kort och kurserna så många.