Ad astra per aspera (Genom kamp till seger)

Under hela mitt vuxna liv har jag stått upp för andra, varit talesman för andra, försvarat andra. Inte bara i saker som rör homosexuellas rättigheter utan även i annat som till exempel när jag försvarat arbetskamrater som blivit utsatta för aggressiva kunder. Jag har gått emellan i slagsmål och överlag så har jag en stark känsla för att hjälpa och skydda människor omkring mig. Men, när det kommer till mig själv så tappar jag allt mod, all ork och all kraft. Jag kan ha rätt till hundra procent men jag klarar inte av att stå upp för mig själv. Min rädsla för att inte bli trodd, inte bli mött med respekt tar överhanden och jag backar helt. Varför är det så? Logiskt sätt borde jag försvara mig själv först och andra i andra hand. Men att stå upp för mig och tro på att jag blir mött med respekt är bland det svåraste som finns för mig. jag tappar allt mod och all tilltro till mitt eget värde. Att försvara mig själv när jag blir orättvist behandlad är min svåraste kamp men samtidigt min viktigaste kamp. Och om det är något som jag av erfarenhet har lärt mig så är det att det man fått kämpa sig till blir desto värdefullare. Men det är svårt att leva på den erfarenheten i kampens virvelvindar då jag mest får kämpa för att inte tappa fotgreppet, för att inte slås omkull och inte kunna resa mig upp igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback