Åke Englund

Satt och pratade med en vän. Under samtalet betraktade jag hans vackra ansikte. Hans ögon som tycktes glittra, ett leende som nästan strålade. Han fullkomligt fick mig att tappa andan. Det är något med skönhet som har den effekten på mig. Oavsett om det är en vacker människa, en vacker bild eller film. Eller ett stycke musik. Jag tappar andan, varje gång. För ett ögonblick så är det som att världen stannar upp. Jorden slutar att snurra och det är bara han och jag i rummet. Han med sitt strålande leende och glittrande ögon. Han reser sig upp och går vidare. Jag återfår andningen igen och känslan av hans närvaro stannar hos mig en lång stund efter att våra vägar skilts.

Sitter på ett café och äter min lunch. Iakttar en tjej som jobbar med att plocka bort kvarlämnad disk. Iakttar hennes miner och tänker på att hon inte ser mig genom fönstret när jag sitter inner på cafeet. Funderar på hur man är när man inte tror att någon ser på en. Hur man är när man tror att ingen iakttar en. Är kanske jag iakttagen just nu. Hur uppfattas jag av den som iakttar mig i smyg. Hur ser han eller hon på mig när jag inte vet om att jag är iakttagen.

Jag har sett min egen död. Det mörkröda blodet. De nästan ofattbart gröna träden. Trots att det bara är en bild så kan jag nästan höra ljudet av skottet som slutligen avslutar mitt liv. Jag kan känna förvåningen då jag slutligen dör. Jag kan känna tryckvågen då skottet träffar mig. Ser blodet sekunderna innan jag dör. Slås av hur förvånad jag blir. Så det är slut nu. Nästan lite vackert. Känner mig stolt. Nöjd med min insats. Det är naturligtvis inte på riktigt. Det är det första jag får se från min debut som skådespelare. Inspelningen var förra sommaren och filmen håller på att klippas ihop just och jag fick en första bild. Jag har en liten roll och jag dör. Men det är en roll i en film. Jag som dyrkar film. Filmen är mitt liv. Jag brukade jämt säga att jag skulle kunna dö för att få vara med i en film. Nu dör jag i en film. Men jag är med i en film.

Trots att jag bär på en sorg som aldrig tycks gå över och är fylld av ett till synes oändligt mörker så har jag lika nära till ljuset och det lätta i livet. Jag har lätt för att le och skratta och lätt för att bli förälskad. Förälskelsen i mitt liv är evig, det är bara objekten som varierar. På arbetet har jag som regel nära till ett leende då jag möter ömsom ”små förälskelser” och ömsom glada människor. Att det är så är inget jag tänker på som regel, men många av mina leenden kommer sig av en flört med någon kund eller ett bra möte med någon. Tidigare idag så var det en liten kille som var inne och handlade med sin familj samtidigt och jag var mitt vanliga glada jag. Just den här familjen handlar av mig några gånger i veckan så de är van vid att se mig leendes och de har flera gånger sagt till mig hur trevligt de tycker att det är då jag jämt är så glad. Idag kunde jag känna hur deras son iakttog mig extra mycket och han gav mig en misstänksam blick samtidigt som han lade huvudet på sned och frågade mig varför jag alltid är så glad. Först blev jag lite ställd och jag kunde inte med att säga att det var för att nyligen jag pratat med en kille som jag var förtjust i. Och i brist på sanningen så blev mitt enda svar att jag inte visste. Killen skakade på huvudet och sa att jag var konstig. Fast det var nog mer mitt svar som var konstigt.

Har lämnat ifrån mig texten. Lämnat den till en lärare som ska hjälpa mig att korrekturläsa den. Och jag inser att jag blivit beroende av att skriva. Saknar att skriva och känner mig otålig. Väntar otåligt på att få tillbaka texten. Vill avsluta. Vill gå vidare. Funderar på nästa bok. Nästa bok. Låter konstigt att tänka tanken. Inser också att jag vill skriva något annorlunda. Något mer positivt. Vill skriva något roligt. Kan jag skriva något roligt? Jag kan skriva tungt, mörkt och känslomässigt. Men kan jag skriva något roligt? Att skriva roligt är allvarligt tänker jag för mig själv. Tänker tillbaka på en lektion jag hade för någon vecka sedan då en elev i klassen undrade om det egentligen inte varit jobbigt att växa upp som homosexuell och inte kunna prata om det, att inte ha några förebilder och jämt vara orolig för att bli avslöjad? Jag sa det inte men jag tänkte för mig själv att det var ju precis det som jag beskrivit under en halvtimmas tid. Hade jag skämtat för mycket, hade jag dolt min smärta i alltför mycket humor. Kan jag även skriva roligt?

Plockar med orden och strukturerar om meningarna. Försöker få pusslet att stämma. Är inne i slutskedet av boken. Om någon dag ska jag lämna den en vän som är lärare och som ska korrekturläsa boken åt mig. Sitter som vanligt på mitt stamcafé och skriver med musik i hörlurar och djupt försjunken i bildskärmens pixlar. Men jag känner direkt när han kommer in och ställer sig i kön för att köpa sitt kaffe. Vi brukar småprata lite när vi träffas här men från min sida är det ren artighet och jag är inte speciellt förtjust i honom. Dessutom har han en irriterande (o)vana att upplysa mig om hur jag ska gå tillväga när jag skriver min bok. En bok som jag nu sitter och skriver det sista kapitlet på. Och när han frågade hur det gick för mig så berättade jag att jag skriver på det sista kapitlet. Varpå han i en lång monolog upplyser mig om jag gör fel. Jag ska skriva det sista kapitlet först. Jag försöker att bryta in och förklara att jag förstår hur han menar och att jag redan när jag började skriva boken visste hur den skulle sluta. Men han ignorerar mitt lama försök till att förklara och fortsätter sin monolog. Jag tittar honom i ögonen och ler som om jag lyssnar men allt jag hör är musiken i hörlurarna och under bordet formar jag fingrarna till en obscen gest.  

Varje kväll efter jobbet under kvällens sista promenad med hundarna går jag förbi en butik som har en skylt. På skylten står det: Wish it Dream it Do it. Varje kväll läser jag den där skylten och det blir som en uppmaning till mig. En uppmaning att förverkliga mina drömmar. När jag kom hem ikväll så letade jag reda på en drömbok där jag tidigare skrivit ner saker jag vill göra. Boken har blivit liggande ett tag och jag leta ett tag innan jag hittade den. Men så fann jag den i en bokhylla och jag bläddrade bland sidorna och jag insåg att, medvetet eller omedvetet, genomfört mycket av det som jag skrivit upp i boken. Jag kunde pricka av punkter som att arbeta med radio, skriva för en tidning och att skriva en bok är en punkt som jag snart kan pricka av. Alla städer jag skrivit upp hade jag nu besökt. Innan jag gick och la mig för kvällen lät jag drömboken ligga med ett oskrivet blad uppslaget för kommande drömmar.