Ica-anställd. Krönikör i Borås Tidning. Fotokonstnär. Aspirerande författare. Överlevare. Föreläsare.
Daybreak
Daybreak. Engelskans motsvarighet till gryning. Ögonblicket då morgonsolens strålar bryter genom nattens mörker. Ordet hade brutit igenom mitt eget mörker när jag packade ihop det sista och stängde av tv:n innan jag lämnade hotellrummet. Det var gryning och jag skulle lämna landet efter bara några dagar. Biljetterna var ombokade och jag var på väg att ta morgonens första flyg hem. På samma sätt som allt gick snabbt när jag checkade ut, möttes av en man i receptionen som öppnade dörren ut till en väntande taxi som körde mig till expresståget. På samma sätt så hade allt gått så snabbt när jag tog beslutet att åka hem igen, tog beslutet att avbryta resan. Och nu satt jag i en taxi på väg hem. På samma sätt som resan hit hade börjat för några dagar sedan. I gryningen. Daybreak. Engelskans motsvarighet till gryning.
Lämnar en stad höljd i dimma. Lämnar en stad sänkt i mörker. Lämnar en öde stad innan gryningen trätt in. Slås av hur öde staden är morgonens tidiga timma. Det känns som att jag lämnar ett liv bakom mig även om det bara är ett tiotal dagar. Lämnar staden jag bor. Lämnar livet jag lever. Försvinner ut i dimman. Försvinner ut i tystnaden. Med en taxichaufför som enda vittne lämnar jag staden.
Rummet ligger i källaren. Alla väggar är vita och alla steg jag tar ekar. I bakgrunden hörs det rytmiska dunkandet av tvättmaskinen. När jag sitter stilla och skriver så släcks lampan för att rörelsesensorerna inte känner av mitt skrivande. Sitter i mörkret och skriver. Skriver in i det sista. Skriver alltid. Alltid detta skrivande. Skriver på caféer, bussar, tåg och nu i en tvättsuga i källaren. Telefonen hittar inget nät. Det mobila bredbandet har ingen täckning. Återigen släcks lampan och jag får vifta med armarna för att tända ljuset. Tänker på hur miljön i tvättstugan liknar den klaustrofobiska sjukhusmiljön jag skriver om. Tiden rinner ut och inom några dagar åker jag iväg och jag vill vara färdig. Vill låta texten vila. Få nya intryck och kanske en ny blick för texten. Sparar texten och loggar ur datorn.
När jag sänkte ner kroppen i vattnet var det som att jag blev viktlös. Jag tog spjärn mot bassängkanten och gled ut i vattnet. Fokuserade på att räkna längderna jag simmade. Lät tankarna som kommit upp under förmiddagens föreläsning flöda fritt tills de försvann och allt mitt fokus låg på att räkna antalet längder. Med tiden har jag blivit bättre på återhämtning efter föreläsningarna och försöker att dra mig undan och ladda batterierna efteråt även om det inte alltid går att lösa. Började fundera på hur jag ska lösa återhämtningen när boken kommer ut och den uppmärksammas. På samma sätt som jag är personligt och privat under mina föreläsningar så är jag personlig och privat i boken och jag lämnar återigen ut mitt inre. Och jag inser nu mer än någonsin hur viktigt det är mig att ha integritet och att jag måste återhämta mig regelbundet för att inte bränna ut mig.
När jag satte mig på min plats i bussen så var det som att all spänning och all energi jag samlat under dagen släppte. Jag hade bara bussturen på mig att återhämta mig från föreläsningarna innan kvällens arbetspass. Jag lyssnade på Maria Callas och La Mamma Morta på hög volym i ett försök att stänga ute i omgivningen under färden mot jobbet. Folk jag kände klev på bussen när bussen stannade vid hållplatser men jag nöjde mig med att nicka ett hej till dem och sedan titta bort då varje sekund av egentid var värdefull.
När jag satt på kaféet och skrev så kom en vän förbi för att köpa kaffe och vi pratade om mitt bokskrivande. Vi pratade om att jag sitter nästan tre timmar varje vardag och att jag jobbat med boken i ett och ett halvt år. Att jag nu närmar mig slutet på boken. Vi pratade om all tid som gått, all tid jag lagt på skrivandet. Hur kommer det att kännas när jag är färdig? Vad ska jag göra sen? Blir det en bok till? Vad gjorde jag av all tid innan jag började skriva på boken? Hans kaffe blev färdigt och när han gick sin väg så vände han sig om och sa: Den här boken blir den första jag kommer att läsa sedan jag gick i skolan. Om den är bra så måste du ju skriva fler böcker!
Bläddrar fram och tillbaka mellan kapitlen i texten. Det känns lite förmätet att kalla det en bok innan jag är färdig men det är 375 000 tecken och texten väger tungt i handen. I utskrivet format ser jag missar som jag gjort under skrivandets gång och jag letar i väskan efter en penna för att kunna markera ändringar som behövs göras. Hittar en penna i väskan och tittar förundrat på den. Det är en bläckpenna med reklam för ett hotell i Chicago. Pennan är från resan i somras då jag tillbringade några veckor med en vän i Chicago. Jag hade haft med mig de första kapitlen till boken så att han skulle få läsa och ge mig förslag på förändringar och se om jag hade något som skulle kunna bli en bok. Idag sitter jag här med 23 kapitel och hundratusentals tecken senare så är jag snart redo att ge den till en lärare som ska göra min första riktiga korrekturläsning för att se så att mitt språk och grammatiken är rätt. Tittar på pennan och tänker på hur långt jag kommit sedan jag stod på hotellrummet och tittade ut genom de stora fönstren mot Lake Michigan när min vän läste igenom de första utkasten.
Kvällarna var mörka i skiftet mellan vinter och vår. Ingen snö som lyste upp avstånden mellan gatlyktorna. Men mörkret passade mig under min promenad med hundarna efter kvällens arbete. Tankarna dröjde sig kvar vid händelser från tidigare under kvällens arbetspass. Det irriterade mig att jag tagit åt mig så mycket av en kunds utbrott på mig. Dessutom över något som låg utanför min makt att påverka eller förändra. Jag lyssnade på radio under min promenad och hörde en intervju med barn och lärare i japan efter katastrofen som var för ett år sedan. Hörde om hur barnens lek och ritande hade förändrats efter katastrofen. Hur de var osäkrare och deras teckningar var mörkare än innan. När jag gick där i mörkret så kände jag plötsligt hur tårarna rann längs mina kinder. Visste inte om jag grät för det jag hörde på radio eller om jag grät av trötthet från livet i övrigt. Men gjorde inte så stor skillnad. Ingen såg mig gråta i mörkret.
Jag brukar ofta flörta med killen som nu stod framför mig i kassan. Och utan tvivel så har han flörtat tillbaka. Ofta när han haft flickvännen med sig och hon har mest skrattat åt oss. Men när han handlade av mig för några veckor sedan så var han helt förstörd och berättade att det tagit slut mellan dem. Han började till och med att gråta när han handlade av mig den kvällen. Och nu stod han framför mig igen. Jag var glad sedan tidigare och blev uppspelt redan när jag såg honom en bit bak i kön. Och nu var det bara han och jag. Jag tittade på honom och försökte bedöma hur han mådde. Var de ihop igen? Var han ledsen eller glad? Tordes jag fråga om han var singel? Vad tordes jag skämta om? Jag scannande varor och tittade på honom samtidigt som det stormade av frågor i mitt huvud. När han slutligen lyfte sin blick mot mig efter att ha letat bland kvitton och sedlar i plånboken så såg han min frågande blick. Och uppenbarligen, mina valpögon. För han utbrast: Åke, vad vill du att jag ska säga? Att du är vackrast i världen? Vi brast båda ut i ett stort skratt och han böjde sig över kassadisken och rufsade mig i håret. Inget jag uppskattar i vanliga fall men vad ska man göra?
Dörren slog igen bakom mig och jag möttes av en känsla av fräschhet och svalka från den snötäckta marken. Satte på mig hörlurarna och ljudet från ”Autumn in New York” med Chet Baker strömmade mot mig. Att lyssna på Chet Baker spela en låt om höst under en vårdag när marken var täckt av snö kändes lika uppfriskande som lektionen jag precis haft. Kändes lustigt med tanke på att jag under sekunderna innan jag började min föreläsning varit lika nervös som alltid och desperat funderat på att kasta mig ut genom ett stängt fönster. Och nu kändes det som att det var det här jag var gjord för. Det var det här jag levde för. Det vart stunder som dessa som ger mig någonting. Stunder som dessa som jag ger omvärlden någonting. Stunder som jag brann för. Eleverna hade skrattat. De hade lyssnat. De hade varit tysta så att man kunnat höra en knappnål falla. De hade ställt frågor. Vi hade diskuterat. Vi hade tagit upp frågor som inte gick att ge enkla svar på. Vi hade diskuterat livet. Jag hade levt livet. Vi hade mött livet och livet var fyllt av löftet om en framtid.
Sitter på caféet och skriver, tappar fokus för ett ögonblick och tittar på folk omkring mig. Brottsstycken av deras samtal når genom musiken jag lyssnar på men annars ser jag bara deras ansiktsuttryck, skratt och gester. För dem är jag bara en kille med en laptop. De anar inte vad jag skriver om, vilka upplevelser som jag skriver om. Jag tittar på ett barn som möter min blick och lägger huvudet på sned som om han försöker få kontakt med mig. Jag ler tillbaka och tänker på hur oskyldigt livet måste verka i den åldern. Alla omkring mig verkar så glada och för ett ögonblick tappar jag modet. Rädslor från barndomen om att inte bli trodd gjorde sig påminda. Känslan som jag försöker beskriva i boken,hur rädslan för att inte bli trodd har påverkat mig under min uppväxt, tog nu ett lika fast grepp om mig som det gjort under hela min uppväxt.
Solen sken från en nästan klar himmel. Bara några strimmor av vita moln bröt av den klarblå himlen. Den skinande solen och den klarblå himlen gav ett falskt intryck om värme men trots att det var en vacker vårdag så berättade temperaturen att det fortfarande var långt kvar till värmen gjort sitt intåg, än mindre sommaren. Trots att det var fullt dagsljus och solen nästan bländade mig så kunde jag klart och tydligt se en måne på himlen. Den var inte full men bara några dagar därifrån. För ett ögonblick kom jag att tänka på en film från min uppväxt där huvudrollsinnehavarna levde på en planet med flera månar. Hur jag som liten kände mig som någon som levde på fel planet. Som någon som levde på en planet där jag inte hörde hemma. En planet som bara hade en måne och längtade hem till min planet som hade flera månar. En av hundarna tröttnade på att stå stilla och drog i kopplet för att visa på att han ville gå vidare. Jag vaknade ur mina dagdrömmar och vi gick vidare.