Åke Englund

Något som jag tycker är bland det jobbigaste som finns är att visa människor att jag är arg. Speciellt jobbigt är det att uttrycka för den jag är arg på att jag är arg på just henne eller honom. Oftast får jag skuldkänslor och ångrar mig efteråt, även om jag varit högst mänsklig och oftast haft vanlig samtalston, om än en röst med skärpa och styrka. Oftast märker ingen förutom personen som jag är arg på att något har hänt. Ikväll blev jag arg på en kund under mitt arbetspass och efter att ha blivit respektlöst behandlad av honom gång på gång under en längre tid så gav jag honom en så hård blick att han frågade mig om jag var arg. Jag svarade att han behandlat mig respektlöst och att jag därför var arg på honom. Han sa att han inte förstod och jag berättade för honom vad han gjort. Vi kom ingenstans i diskussionen men jag stod på mig och det var bara kunden efteråt som förstod att något hade hänt, men tacksamt nog så frågade han inget. Jag gick igenom det som hänt gång på gång i huvudet och bannande mig själv för att jag inte hade uthärdat istället för att bli arg på någon som uppenbarligen inte hade förmåga att respektera andra människor. Det tog mig nästan en timme att gå ner i varv och acceptera det som hänt. Jag skulle behöva träna på att bli arg, utrycka det och inse att världen inte går under. Men så modig är jag inte…

Efter att ha föreläst om homosexualitet under mer 15 år så har jag allt oftare funderat på att sluta föreläsa. Att föreläsa är slitsamt och jag skulle vilja göra något annat av min energi och mitt intresse för homosexualitet. För jag har fortfarande ett brinnande intresse för att skildra och tolka den homosexuella upplevelsen och erfarenheten som jag ständigt bär med mig. Och med tiden har jag istället funderat på hur jag kan använda mig av film, fotografi och det skrivna ordet. Men bara för att jag vill sluta så innebär det inte att efterfrågan på mina föreläsningar minskar och när jag börjat ställa in mig på att sluta så kan det kännas lite överrumplande när jag får förfrågan om att föreläsa. I synnerhet när det är föreläsningar som jag redan vid förfrågan vet om kommer att bli väldigt krävande. Som idag när jag hade bytt om efter en hård arbetsdag och var på väg hem, men fångades upp av en lärare i vars klass jag föreläst tidigare. Lektionen hade varit en av de tuffare jag haft under mina 15 år och det känns fortfarande i magen (och hjärtat för den delen) när jag ser henne. Och nu hade hon ett specialuppdrag som hon var säker på att jag var en av få som skulle kunna klara av. Hon ville att jag skulle komma och föreläsa för en grupp som var ”extremt fördomsfull och hatisk mot homosexuella”. Hennes beskrivning var som tagen från ett tidningsreportage om en mördare. Min önskan att skildra homosexualitet genom film, fotografi och skrift växte sig ännu starkare när jag stod där framför henne samtidigt jag kunde känna hur viktig min insats fortfarande kan vara.

Det hade regnat under nästan hela kvällen och mitt arbetspass närmade sig sitt slut. Jag stod vid slussen in till butiken och bytte sopsäck när en man kom in i butiken. Inget konstigt i sig men det som fick mig att höja på ögonbrynen var att mannen gick barfota. När jag höjde blicken från hans fötter och såg hans ansikte så kände jag igen honom som en a-lagare som brukar sitta i busskuren mittemot butiken och dricka öl. Så min förvåning över att han var barfota försvann snabbt. Jag fortsatte mitt arbete och efter en stund kom mannen fram till mig och frågade om jag hade hittat en sko. Jag svarade lite torrt att jag inte kunde påminna mig om att jag hittat någon sko. Han såg tvivlande ut och frågade mig om jag var helt säker på att jag inte hittat någon sko. Jag suckade och svor på att jag inte hittat någon sko. Med stor tveksamhet accepterade han mitt svar men visade mig en sko som han hade i handen så att jag skulle känna igen skon om jag hittade hans sko. Jag lovade återigen att spara hans sko om jag hittade den och han gick mot utgången. Men så när han nästan var ute vände han sig om och kom fram till mig och han höll nu skon upp och ner och visade mig skostorleken. Jag tittade på skon, mötte hans ögon och sa med stort allvar att jag lovade att om jag hittade hans sko, som jag nu visste storleken på, så lovade jag att ta hand om den. Något som är skönt med mitt jobba är att ingen dag är den andra lik och att man aldrig upphör att förvånas.

Under promenaden hemifrån till parken hade regnet tagit sig igenom jackan och t-shirten för att nu rinna i strida strömmar ned för min överkropp. Kvällen var oväntat varm och vattnet som rann ned för axlar, rygg och bröstkorg var om inte varmt så i alla fall svalt, så det kändes inte obehagligt. Tvärtom så var det en behaglig svalka och jag fick en känsla av att bli renad och att mina bekymmer spolades bort. När jag och hundarna tagit oss uppför trappan och gick längs allén som ledde in till parken så blundade jag och vände ansiktet mot den mörka himlen och lät regnet smeka mitt ansikte. Jag andades in djupa andetag och det kändes som att jag för första gången på hela sommaren äntligen kunde andas riktigt. Det kändes som om att jag varit i ett brinnande hus och äntligen kommit ut, eller som om jag äntligen kommit upp till ytan och nu kunde andas in efter att ha hållit andan under vatten.

När jag stod på min vanliga plats i kassan hörde jag en man bakom mig som ropade ”Gumman” till någon i min kö och av nyfikenhet inför vem som ropade och för att jag kände igen rösten, så vände jag mig om. Vilket inte kvinnan som var den avsedda för utropet inte gjorde. Något som fick mannen som ropade att brista ut i ett skratt som tycktes ändlöst, han ömsom grät och ömsom skrattade under hela sitt besök i butiken. Och när mannen och kvinnan lämnade butiken log han det största leende jag sett och blinkade åt mig samtidigt som han ha ”Hej då gumman”. Jag har en känsla av han kommer att kalla mig för gumman i fortsättningen.

Jag följer musiken och kommer in på en tvärgata där allt tycks ha stannat upp. De enda bilarna på gatan är gula taxibilar och jag inser att jag är i New York. Jag fortsätter in på gatan väl medveten om att jag är den enda människan inom synhåll, något som känns ologiskt med tanke på att jag är i en av världens största städer. Något som däremot inte kändes det minsta ologiskt var den stora kanin som stod mitt i gatan och vinkade på mig. Jag hade ju sett samma kanin när jag var ute med hundarna häromdagen. Kaninen pratade med mig men jag förstod inte vad den sa till mig, men på samma sätt som jag följt musiken så bestämde jag mig för att följa kaninen när den vinkade åt mig att följa efter.
Kaninen sprang upp för en brandstege och in i tegelstensbyggnaden framför mig så jag följde efter in i huset. Väl inne tog det ett tag innan mina ögon vant sig vid det dämpade ljuset i korridoren framför mig men jag såg kaninen slinka in i ett rum och jag tog upp jakten. När jag nästan ramlar in i rummet så ser jag att det är en person därinne och jag backar ut ur rummet och stänger till dörren då det kändes som om jag stört personen i rummet. Lite försiktigt öppnar jag dörren lite på glänt och smygtittar in på personen i rummet. Det är en man som hänger upp fotografier på linor som är dragna över hela rummet likt ett mörkrum som fotografer använder men det är ljust i det här rummet. Jag tappar taget om dörren och den glider upp samtidigt som mannen vänder sig om och tittar på mig. när våra ögon möts inser jag att mannen är jag. Chockad drar jag igen dörren och smällen får mig att vakna. Det var bara en dröm och en vind hade fått fönstret till sovrummet att smälla igen och väcka mig från min sömn.

Ibland känns det som om att jag lever mitt liv med säkerhetsbälten och krockkuddar ingjuten i betong. Vet inte vilken slags osäkerhet eller fara jag söker, vet inte vad som behövs för att tillfredställa min rastlösa och sökande själ. Men känslan finns där. Gnagande, kliande och krafsande likt en hungrande varelse som levt under jord alltför länge. Varelsen drömmer om att bara lämna allt bakom sig, Varelsen drömmer om att bara gå utan att ta något med sig förutom kläderna på kroppen och de pengar som den äger. Bara kliva på ett tåg för att sedan försvinna. Ta ett flyg och lämna landet. Bli någon annan. Börja om från början. Men bekvämt sätter jag på mig säkerhetsbältet, utlöser krockkudden och låter betongen stelna. Det är ju så bekvämt, så tryggt, så enkelt.

Killen framför mig i kön log och sa.
”Tjenis penis!”
Det var lite oväntat så för någon sekund tappade jag fattningen innan jag sa.
”Inte ofta man hör någon som hälsar på en med den meningen”
Funderade för mig själv om killen avsiktligt precis hälsat en av Borås mest kända homosexuella män med frasen ”Tjenis penis”. Killen bara log och det var omöjligt att avgöra om det var ett retsamt leende eller om det var ett ärligt och oskyldigt leende. När jag gav tillbaka växeln så log killen mot mig och sa samma mening igen och begav sig mot utgången. Bestämde mig för att han bara var oskyldig och mentalt utmanad.

När jag kollar legitimation för varor som det är åldersgräns på så brukar jag samtidigt kolla vad personen heter och när jag lämnar tillbaka legitimationen så tackar jag och säger personens namn. Det brukar alltid få personen att bli lite förvånad och oftast möts jag av ett leende och det blir lite mindre laddat när jag måste fråga om legitimation. Det blir också ett utmärkt tillfälle att flörta med snygga killar…
Idag när en lite tuffare kille handlade av mig, som dessutom hade solglasögon på sig inne i butiken när det var mörkt ute, så fick jag tillfälle att kolla hans legitimation. Och när jag lämnade tillbaka hans legitimation så tackade jag och sa hans namn. Han log mot mig, drog ner solglasögonen en bit på näsan, log mot mig och sa:
– Tack själv Åke!
Jag log för mig själv samtidigt som jag blev lite generad så för några sekunder vek jag ned blicken och då insåg jag att jag hade en arbetströja som saknade namnbricka. Killen kunde mitt namn. Han hade slagit mig på min egen planhalva. Imponerad log jag tillbaka och killen blinkade till mig innan han täckte ögonen med solglasögonen och försvann ut i den mörka kvällen.

När jag var 10 år och min pappa dog så slutade jag att gråta. Jag vet inte om jag grät mycket mycket innan min pappa dog men det var som att tårkanalerna torkade ut, mina känslor blev stumma när min pappa dog och det skulle komma att ta 15 år innan jag skulle komma att kunna gråta igen. Idag gråter jag, tack och lov, inte så mycket för det som händer i mitt liv. Men, jag kan gråta i biomörkret, när jag ser djur som behandlas illa och inte att förglömma, när jag ser på Oprah… Häromdagen satt jag och läste en bok under tågresan in till Göteborg och jag kom på mig själv med att gråta så jag avbröt läsandet och tittade ut genom fönstret och regnet som föll utanför och på fönstret vilket skapade skuggor i mitt ansikte som maskerade mina tårar. Först förstod jag inte varför jag grät men efter en stund så insåg att det var tårar av glädje och en slags stolthet över det som huvudpersonen i boken gjorde för sina vänner och för kärlekens skull. Samtidigt så insåg jag att jag grät över en barndom och tonår som jag aldrig haft.

Det var nästan midnatt och jag var trött och såg inte direkt fram emot bussresan hem till Borås. Innan jag gick till bussterminalen så gick jag in på Pressbyrån för att köpa en dricka. Framför drickakylen stod några ungdomar som uppenbarligen hade lika svårt som jag att välja vad de ville ha. En tjej kollade på mig och jag var inte på humör att pratat med någon så jag vek undan blicken och valde en dricka, men vi möttes i kön igen och nu var det tydligt att hon tittade på mig och att hon sökte kontakt så jag mötte hennes blick.
–Du har varit på vår skola och pratat va? Jag svarade att det stämmer.
–Du var så bra, och du var sååå gullig! Generad tackade jag henne och betalade min dricka och lyckades sedan försvinna bland folket i vänthallen.
När bussen till Borås skulle åka så var det mer resenärer än vad SJ hade räknat med och ingen ersättningsbuss var insatt så jag slog mig samman med tre främlingar som också skulle till Borås så vi delade en taxi. Efter att ha satt oss ner och börjat resan till Borås så insåg vi att ingen i bilen kände varandra så vi började presentera oss själva. Men när turen kom till mig så utbrast de andra nästan i kör:
-Du är den trevlige på City!
Jag tackade generat och tittade ut i den mörka natten längs vår färd mot Borås. Tacksamt nog så hade jag valt det främre passagerarsätet och chauffören var inte särskilt pratsam och han kände inte igen mig då han bodde i Göteborg så jag klarade mig undan vidare samtal. Inte alltid jag känner för att vara den söte bögen eller den trevlige på ICA, ibland vill jag bara sitta för mig själv och titta ut i mörkret.

En av de mer speciella kunderna i butiken som jag arbetar i är en äldre dam som är inne och handlar så gott som varje dag. Som regel sitter hon på det vi kallar för pensionärsbänken och pratar rakt ut till alla och ingen. Samtalsämnena varierar och kan handla om allt från hur många bananer det växer på ett träd till hur många städer det finns i Sverige. Oftast ställer hon frågor på ett ganska aggressivt sätt och tycks inte förvänta sig något svar utan ger en ofta svaret upprepade gånger och gärna i små utfall mot den hon berättar det för, vilket får det att på avstånd se ut som hon svärdsfäktar med den hon berättar svaret för. Hon har handlat i butiken så länge jag kan minnas och förr hade hon ofta flera mössor på sig vid samma tillfälle, hon hade dem i lager men lyckades alltid på något sätt behålla alla mössorna på sig utan att någon av dem ramlade av. Nu för tiden har bara en mössa på sig men det kanske beror på årstiden.
Under de varma sommardagar som varit så brukar hon handla en glass som hon sitter på pensionärsbänken och äter. Till skillnad mot för några år sedan då jag tyckte mig se ett mönster i att hon inte ville handla av killar så handlar hon numera utan problem i min kassa. Och när hon köper sin glass så håller hon fram en hög med mynt och frågar mig hur mycket det är. För att göra det lite enklare så plockar jag ihop mynten från hennes hand tills jag får till rätt belopp. Och hon har de mjukaste händer jag någonsin känt. Det är svårt, nästintill omöjligt att likna vid något men om jag skulle försöka så skulle jag beskriva det som svalt, sammetsbeklätt vatten. Jag är egentligen inte så förtjust att ta i folk jag inte känner men jag har aldrig varit med om något liknande. Det är över på några sekunder och oftast så ställer hon någon fråga till mig eller någon kund som står i närheten och ger svaret lite aggreessivt tillbaka. När jag efter en stund känner på mina egna händer så känns de mest läderartade och torra.

Kvällarna blir mörkare allt tidigare trots att vi fortfarande är kvar i sommarmånaderna. De promenader efter jobbet som bara för någon vecka sedan åtminstone startade i ljus börjar numera i ett mörker som låter ana den kommande hösten. Jag gick längs den öde gatan och skulle strax svänga runt hörnet men redan innan jag kommit så långt kunde jag höra ett oidentifierbart ljud. Även hundarna kunde höra ljudet och drog mig runt hörnet mot ljudets riktning. Det tog ett tag innan mina ögon vant sig vid mörkret så det smaskande ljudet fick vägleda min blick som slutligen fångades av en makaber syn. På asfalten låg det en huvudlös duva och det smaskande ljudet var en igelkott som sög kroppsvätskor ur öppningen där duvans huvud suttit. Hundarna sniffade och drog mot duvan och igelkotten. Det smaskande ljudet och synen av igelkottens smaskande ur duvans hals fick mig att må illa och jag fick ens känsla av att det jag såg var ett slags omen om naturens kollaps. Jag drog med mig hundarna och lämnade duvan och igelkotten bakom oss men även om jag efter ett tag inte längre kunde se dem då de försvann i mörkret och det smaskande ljudet kvävdes av en passerande buss och slutligen försvann så levde bilden av vad jag sett kvar inom mig.

Jag la ifrån mig nycklarna, det kändes som att jag symboliskt la ifrån mig ansvaret för ett ögonblick. Jag stängde av mobilen helt och hållet, gjorde mig oanträffbar. Ljuset i rummet var dämpat och lugnande musik hördes i bakgrunden. Jag tog av mig skorna och tröjan varefter jag la mig på massagebänken. Kvinnan som skulle massera mig bad mig ta tre djupa andetag och slappna av. Jag andades in djupt och höll andan. Tänkte på hur irriterande det var med den där vågen som inte fungerade i kassa fyra och funderade på om jag skulle bli tvungen att ringa en reparatör. I tankarna gick jag igenom hur jag lyckades reparera en annan våg dagen innan. Jag avbröts i mina tankar av kvinnan som sa åt mig att andas ut. Hon sa åt mig att börja från början med tre djupa andetag. Jag andades åter in djupt. Tänkte på varför vi inte kunde logga av alla kassorna på kvällen sedan vi fått den nya uppdateringen. Kände att det inte stämde och att det måste finnas något sätt att logga ur kassorna. Återigen krävde kvinnan min uppmärksamhet och bad mig andas ut. På nytt uppmanade hon mig att ta tre djupa andetag och jag andades in. Funderade på varför dagavsluten för kortköp inte fungerade trots att jag var så säker på att vi gör rätt, kände hur irriterad jag var på förslaget att behöva gå in på kontoret och kolla på datorn för att se att alla kassor verkligen var avloggade innan vi tog rapporten. Kände hur kvinnan slutade massera mig varefter hon sa åt att bara andas som vanligt varefter hon började om med massagen. Hon gav upp sina försök att få mig att lämna världen utanför och helt fokusera på rummet med dämpat ljus och lugnande musik.

Såg en film igår. Den var en i raden av filmer som jag sett på bio i sommar. Jag älskar visserligen film, på bio i synnerhet. Men denna sommar har jag nog sett allt som visas på bio förutom svenska filmer och barnfilmer. Filmen har varit min tillflykt då mitt arbetsschema varit hårt och jag behövt fly in i andra världar. De flesta filmerna har varit ok men inget fastnat i mitt sinne. Så kom en film om Ingen, och allt förändrades. Filmen om ”Mr Nobody” hade en historia som greppade mitt hjärta, bilder som tog andan ur mig och musik som smekte mitt sinne. En mening från filmen satte sig i mina tankar. En mening lika vacker som motsägelsefull.
-Så länge man inte gör ett val förblir allt möjligt.

I den allmänna röran på jobbet var det någon som ryckte i min skjorta och ropade mitt namn. När jag vände mig om såg jag en arbetskompis son som ville ha min uppmärksamhet. Jag böjde mig ner och fick en kram samtidigt som jag frågade vad han gjort. Han berättade att de varit hos sin pappa och att de skulle få glass nu. Han ville se min Batman-tatuering som alltid när vi träffas så jag vek undan skjortan och visade tatueringen. I nästa ögonblick kom hans syster som även hon ville se tatueringen. När jag reste mig såg jag hur det riktigt lyste i ögonen på de tre tanterna som satt på bänken som vi kallar för pensionärsbänken. En man som var i butiken för att installera ett nytt dataprogram log och frågade om det var min grabb. För några sekunder kändes som att jag var en familjefar som fick besök av sina barn på jobbet. När min pappa var lika gammal som jag är nu så hade han två barn, en pojke och en flicka. Har tänkt ofta på honom den senaste tiden och insett hur lite jag vet om honom. Känslan av vara familjefar och vara uppfattad som en familjefar hade varat några sekunder och känslan sprack likt en såpbubbla när jag log, och lite småskrattande svarade jag att det inte var min son. Men känslan jag hade upplevt under några minuters tid följde mig under dagen. Vet inte vad som påverkade mig mest, om det var känslan av att leva ett annat liv eller om det var närheten till en pappa jag aldrig känt.

När min närmaste vän och jag diskuterade de val som vi gjort i livet, och en del av hans val i synnerhet. Vi var båda överens om att en del av hans val den senaste tiden var lite oortodoxa för att säga det lite fint. Men det var något med hans svar till varför han gjort sina val som satte sig i mitt sinne. Hans svar var: Vad ska jag annars göra, ska jag vänta på att livet sker? Hans ord etsade sig fast i mitt sinne och jag har inte kunnat släppa dem. Och så började jag tänka för mig själv. Vad brinner jag för, vad ger mig energi, vad ger mig helhet i mitt liv. Svaret var givet. Film, naturligtvis! De filmfestivaler som jag varit på i USA de senaste tre åren har skänkt mig energi och helhet. Jag lever just nu inför höstens filmfestival i Seattle och min väns ord ekar i mitt sinne: Vad ska jag annars göra, ska jag vänta på att livet sker? Med de orden ekande i mitt sinne gav jag mig ut på internet i jakt på filmfestivaler i städer där jag inte varit förut, och jag fann festivaler i över 20 städer i USA. Efter att ha skrivit ner namnen på dessa städer begav jag mig till närmsta bokhandel där jag köpte en vägkarta över USA för att kunna skapa mig en överblick och planera mina resor. USA var större än jag tänkt mig och kartan täckte hela matsalsbordet. Men steg för steg började jag markera de städer dit jag ville åka. Efter en stund tog jag ett steg tillbaka, tittade på kartan och tänkte för mig själv att jag måste vara tokig. Men så ekade min väns ord i min själ. Vad ska jag annars göra, ska jag vänta på att livet sker? Nej, jag greppar hellre mitt liv i ett fast grepp och styr mot mitt öde.

Sommaren är inte över på något sätt, augusti har precis gjort sitt intåg och det finns många varma sommarkvällar kvar av sommaren. Men det var något denna den första måndagen i augusti som fick mig att känna som om att ännu en sommar gått mig förbi. Röda Kvarn släppte sitt höstprogram, det regnade lite ute och vi har slutat sälja svenska tomater. Vad blev det av alla promenader i naturen som jag skulle göra med hundarna, skulle ju fixa till min balkong och sitta där och läsa alla mina böcker. Vad hände? Intalar mig att allt som hände var att de svenska tomaterna tog slut. Sommaren är inte slut, det finns fortfarande tid…