Trygghet
Ibland känns det som om att jag lever mitt liv med säkerhetsbälten och krockkuddar ingjuten i betong. Vet inte vilken slags osäkerhet eller fara jag söker, vet inte vad som behövs för att tillfredställa min rastlösa och sökande själ. Men känslan finns där. Gnagande, kliande och krafsande likt en hungrande varelse som levt under jord alltför länge. Varelsen drömmer om att bara lämna allt bakom sig, Varelsen drömmer om att bara gå utan att ta något med sig förutom kläderna på kroppen och de pengar som den äger. Bara kliva på ett tåg för att sedan försvinna. Ta ett flyg och lämna landet. Bli någon annan. Börja om från början. Men bekvämt sätter jag på mig säkerhetsbältet, utlöser krockkudden och låter betongen stelna. Det är ju så bekvämt, så tryggt, så enkelt.
Kloka ord, exakt så känns det hos mig också....
Jag reser mycket, men att ta det ultimata språnget mot världen och lämna "hemmet" för en "längre" tid, då tar den förbannade betongen emot med all sin kraft och stänger mig inne i sin vardags/trygghetskokong, shit.
Kloka ord, exakt så känns det hos mig också....
Jag reser mycket, men att ta det ultimata språnget mot världen och lämna "hemmet" för en "längre" tid, då tar den förbannade betongen emot med all sin kraft och stänger mig inne i sin vardags/trygghetskokong!