Åke Englund

När jag var i San Fransisco i somras såg jag en film fick mig att gråta varje gång jag såg den. Jag såg den tre gånger. När jag var på bio under kvällen såg jag en film som påverkade publiken så starkt att en del i publiken reste sig och gick. Jag tittade själv bort under en del av filmens scener då dessa var för starka. Kulturens påverkan är något som jag funderar mycket på. Inom mig bär jag på bilder och intryck som jag skulle vilja ge form åt, vet bara inte riktigt hur.

Jag förstår till fullo hur stor nytta Frälsningsarmén har gjort genom sitt arbete. Men samtidigt har de en uttalat negativ syn på homosexuella och homosexuella får inte ha ansvarspositioner inom Frälsningsarméns organisation. Detta är något som jag funderat på varje jul då Frälsningsarmén står i olika köpcentra för att samla in pengar till sin verksamhet. Jag har länge funderat på att skriva en debattartikel om vad man stöder om man väljer att ge sina pengar till Frälsningsarmén istället för någon annan organisation.

I dagens Borås Tidning var det en intervju med kårledaren Berit Johansson om hennes arbete med att få en dalande församling på fötter. I intervjun skyller hon en mörk framtid på bland annat att "homosexualiteten omhuldas". När jag läste texten så väcktes idén om att skriva en text om deras negativa syn på homosexuella åter. Väl på arbetet var det en kund som kom fram och pratade med mig om hur hemskt det var att läsa om Frälsningsarméns syn på homosexuella. Jag kunde inte göra annat än att hålla med kunden.

När jag var på väg till jobbet idag så mötte jag en man som jag från början känner som lärare men som jag nu även lärt känna som kund i ICA-butiken där jag arbetar. Han kom fram till mig och vi småpratade lite allmänt om livet och han frågade mig om den kille som han sett mig fika med vid några tillfällen, var en ny boyfriend. Jag berättade att vi bara var vänner. Under vårt samtal la mannen märke till att jag hade journalistpasset till Bok och biblioteksmässan på mig. Jag berättade att jag varit där tidigare under dagen och han frågade om jag varit där och bevakat eventuell gaylittetratur. Jag svarade att det varit en del av mitt syfte på mässan men att den litteratur som hade någon form av gayanknytning var minimal. Mannen och jag skildes åt och en varm och positiv känsla från vårt samtal dröjde sig kvar under dagen. Han var så skönt avslappnad, positiv och uppskattande i sina frågor och i sättet att använda sig av orden boyfriend och gaylitteratur, som om det varit världens mest naturliga frågor och benämningar. Vilket det ju också är men jag är inte bortskämd med det naturliga och avslappnade sättet som han hade.

Efter att ha tillbringat dagen i Göteborg för arbetets räkning, passade jag på att gå på bio. Såg "En förlorad värld" men det skulle visa sig bli en förlorad film på grund av två kvinnor som satt bakom mig i salongen. Under hela filmen pratade de om filmen, beskrev varje ny scen och läste textremsan högt. De pratade om filmen som om de hade ett behov att säga till varandra vad som hände på bioduken, som en av dem var synskadad. De var tydligen tvungna att beskriva varje ny scen som om det var en sensation att filmens handling drevs framåt av scenbyten. De läste textremsan som om det var ett mirakel att det som sades i filmen översattes till svenska. Deras beteende var inte på grund av att de var provocerande tonåringar, då de var i 40-årsåldern, utan de verkade bara allmänt intelligensbefriade. Jag har en hög toleransnivå för mycket i livet men det finns få saker som jag föraktar och avskyr så mycket som människor som pratar under filmen.

Fick min första lönespecifikation för texterna på Borås Tidnings kultursidor. Känns både häftigt och overkligt att jag får betalt för mitt skrivande. Inga stora summor men symboliskt betyder det mycket. Har bestämt mig för att växla in pengarna till dollar och använda dem i New York, eller Philadelphia, i sommar. Ska köpa böcker eller film, eller kanske äta något gott för pengarna. Kultur för kultur.

För ett år sedan gick jag en kvällskurs baserad på Mia Törnbloms bok "Självkänsla Nu". Kursen har påverkat mig otroligt mycket och varit en stor del i att jag är där jag är idag, och att jag mår som jag gör. Jag hade förmånen att gå kursen tillsammans med en grupp människor som delade samma önskan att dela med sig av sina känslor och erfarenheter för att stärka sin självkänsla. Nu ett år senare ska jag börja i en uppföljningskurs löst baserad på Mia Törnbloms andra bok. Kursen börjar i morgon tisdag och jag är fylld av förväntan.

Jag har alltid varit trött men nu är det värre än någonsin. Trött så gott som dygnet runt, förutom mellan 01.30 och 03.30 på natten, naturligtvis. Vet inte om det beror på att jag gör saker hela tiden, något som jag misstror då jag inte tycker att jag får något gjort just nu, men som en vän påpekade för mig nyligen så har jag något på gång konstant förutom mitt ordinarie arbete. Kan också vara att jag äter mindre än någonsin och det jag äter är inget som innehåller näring direkt.  I vilket fall som helst så sover jag mycket och drömmer konstigt. Idag på dagen när jag sov så drömde jag att min ena hund Marianne var en ekorre som åt en giftig svart oliv och dog. I drömmen blev jag arg och ledsen och slog ner en väns själ(!?) för att han inte fanns hos mig och stoppade Marianne från att äta oliven. Så nu har jag köpt hem nyttig frukost och ska försöka att äta bättre och oftare för att se om det kan göra mig piggare. Att göra mindre finns inte med i planerna dock för veckan som kommer är överbokad.

Min ena hund, Winston, har haft diarré under ett par dagar. Jag blir så otroligt orolig när någon av mina hundar blir sjuka. Speciellt nu när de börjar bli till åren. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag kommer att må och känna den dag de dör. Så de senaste dagarna har mycket av mina tankar kretsat kring Winstons avföring. Jag har regelbundet ringt mitt ex för att få tips och stöd, vid varje promenad har jag fått ta mig så snabbt som möjligt till ett gräsområde eller en plats där ingen går. För när Winston väl gjorde sina behov så var det en brun duschstråle.
Samtidigt så har han ätit mindre, och han äter inte mycket i vanliga fall. Mina känslor har gått från oro till irritation men bara jag tittar på honom och hans stora ögon, så övergår mina känslor till medlidande och jag lägger mig i soffan och kramar honom.
Men så idag när jag var ute med honom så var hans avföring fast för första gången på ett par dagar. Jag kunde inte hålla tillbaka min glädje så jag brast ut i ett uppskattande rop - Bra Winston! Du är så duktig som har fast bajs! Och när jag sagt detta och tittar upp så går en gammal dam i päls och högklackat förbi mig med näsan högt hållen och mumlandes för sig själv. Jag kunde bara höra några ord om vad hon sa, men det jag hörde vara något i stil med att - Usch hur kan han stå här och prata bajs. Men vad brydde jag mig. Winston mår bra igen!

Texten jag arbetat med de senaste två dagarna kommer att tas in av Borås Tidning på lördag. Texten kommer att publiceras under rubriken "kort sagt" på kultursidorna. Fortfarande efter alla år av skrivande så gör det min dag när jag får beskedet att en text tas in, och nu känns det extra bra då jag har börjat skriva texter som tas in på kultursidorna. Jag har ju under en lång tid funderat på vart jag vill med mitt homopolitiska arbete och för ett tag sedan formulerade jag en tanke om att jag tror att kultur är det område där jag tror att mitt homopolitiska arbete kan få ny näring. Och nu har jag lyckats få en väg in på kulturområdet genom Borås Tidnings kultursidor. Strax efter beskedet om att min text ska med i tidningen så blev jag ombedd att komma förbi Borås Tidning för att skriva min signatur. Texterna under rubriken "kort sagt" publiceras med skribentens signatur så jag gick till Borås Tidning där jag skrev min signatur på ett papper. Och min skrivstil är inte vacker. Jag har vid ett flertal tillfällen fått kommentaren att jag borde ha blivit läkare då min skrivstil är lika oläslig som en läkares... En gång när jag skrev mitt namn på raden för namnförtydligande blev jag tillsagd att inte skriva min namnteckning på den raden... Och jag skriver alla mina anteckningar på word dokument för att jag kan inte läsa min egen skrivstil...

Så nu satt jag där på Borås Tidning och skrev min namnteckning på ett papper, skrev den två gånger. Lät det vara och nöjde mig med den sista. Och när jag gick därifrån fick jag hålla mig från att springa tillbaka och be om att få skriva om min namnteckning. Ibland får man bara släppa det.

Jag sitter och skriver på en text till Borås tidning och jag inser hur otroligt lite 1450 tecken, inklusive mellanslag, är. Det är en sådan fantastisk utmaning att få fram en text så fokuserad, så koncentrerad på det jag vill få fram. På samma sätt som vänner till mig tycker att jag är konstig som planerar kommande semester utifrån en konferens om Hbt-frågor så antar jag att de finner min fascination för att skriva en text på 1450 tecken lika konstig. Men som en vän sa till mig en gång: Var som du är, när du inte blev som du skulle. På tal om tecken på konstigheter så innehåller den här texten 634 tecken, inklusive mellanslag.

Efter arbetet åkte jag till Göteborg för att se filmen "Patrik 1,5". Jag tog tåget. Jag älskar verkligen att åka tåg, enda problemet är att jag sover så bra på tåg. Generellt sover jag bra överallt. När jag gjorde min militärtjänstgöring så var jag känd på regementet för att kunna sova stående. Och som så ofta förr så somnade jag på under tågresan. Jag vaknade upp av mina egna snarkningar. Mitt huvud hade fallit åt sidan och lutade mot min medresenärs axel. Jag satte mig rakt, gjorde ett desperat försök att förneka snarkningarna i hopp om att de skulle kunna göras ogjorda. Försökte lite diskret att torka mig om munnen för att känna efter om jag dreglat. Jag tordes inte ens titta på min medresenär för att se om jag dreglat på hennes axel. Min medresenär klev av tåget ett par minuter senare men jag kunde fortfarande inte med att möta hennes blick.

Försökte stoppa en snattare igår. Trodde att jag var uppbackad av en civil väktare men det visade sig att väktaren hade tappat bort mig och snattaren så jag var själv med snattaren. Jag försökte att få snattaren att stanna genom att gå framför honom och diskutera med honom, samtidigt som jag backade då han inte stannade. Vad jag än sa, så vägrade han att stanna, jag hade kommit en bra bit utanför butikens dörrar och vinkade till en arbetskompis att hjälpa mig. Adrenalinet pumpade, all rädsla inom mig var som bortblåst och ersatt av ilska. Snattaren blev argare på mig då jag inte gav upp. Han började svära åt mig och hota mig. Han klev rakt ut i gatan framför bilar som fick bromsa in. Jag som fortfarande backade, klev ut i också ut på gatan och någonstans i bakgrunden kunde jag höra ljudet fån bilarnas inbromsningar. Snattaren och jag hade nu kommit över gatan och vi kom allt längre från butiken, fortfarande var jag utan backup från arbetskamrater och väktare. Mannen gick in i en gränd samtidigt som han hotade att slå mig sönder och samman om inte jag lät honom vara. Jag gav upp och gick ut på den stora gatan igen. Mötte en arbetskompis och väktaren på väg tillbaka men ögonblicket var över. Ingen hade ringt till polisen och det kändes lika bra då jag inte kunde beskriva hur mannen såg ut trots att jag varit en decimeter från honom under hela tiden.

Först efter att det gått några timmar insåg jag att jag kunde ha råkat illa ut. Mannen kunde slagit ner mig. Han kunde ha haft en kniv på sig och huggit ner mig. Jag kunde ha blivit överkörd när vi klev ut i gatan. Livet är så fragilt, så skört. Allt kan vara över på ett ögonblick. Tur att jag har skrivit ett testamente.

Allt oftare den senaste tiden kommer jag på mig själv med att fundera och drömma om vad jag vill arbeta med efter att jag slutat på mitt nuvarande arbete. Jag har inga planer i nuläget på att sluta på ICA men jag har en längtan efter att arbeta med något annat, något mer utmanande, något som ger mig mer. Skulle vilja arbeta mer direkt med att lära ut och arbeta mer tillsammans med människor. Kommer på mig själv med att fundera kring förändringar som skulle krävas i mitt liv om jag skulle byta arbete och inser att jag inte längre skräms av att göra nödvändiga förändringarna som skulle krävas om jag skulle börja arbeta med något annat.

Jag sitter och skriver på en text till Borås Tidning om böcker där huvudpersonen är homosexuell och tonåring. För att begränsa artikeln har jag bestämt mig för att skriva om böcker skrivna av svenska författare efter 1977. Och helt plötsligt insåg jag att det bara blev ett fåtal böcker som givits ut under dessa 30 år. Att det var så få böcker publicerade är positivt för mig då det blir förenklar skrivandet av min artikel men det känns sorgligt då artikeln är tänkt att handla om vikten av identifikationsobjekt under tonåren.

När jag satt på ett fackmöte idag så insåg jag att jag aldrig talat på ett torgmöte. Det kanske inte är något som så många gjort visserligen, men faktum är att jag gjort så mycket annat som har med demokratiutövning att göra. Jag har suttit med i en styrelse, jag har kandiderat till en ordförandepost och jag har deltagit en kongress. Jag har debatterat i tv, tidningar och radio. Jag har deltagit i demonstrationer. Men, jag har aldrig talat på ett torgmöte. Så fort jag tänkt tanken så visste jag att det är något som jag måste göra. I samma ögonblick så insåg jag att jag är livrädd inför tanken på att hålla tal på ett torgmöte. Men det känns som en intressant utmaning och något att lägga till min mål/drömlista.

Arbetade ett dubbelpass idag och efter att ha arbetat nio timmar gick jag på toa och sköljde mig i ansiktet för att bli lite piggare. När jag tittade mig själv i spegeln så såg jag rynkor som jag inte sett tidigare. Helt plötsligt var de bara där. Ingen förvarning ingen antydan till rynkor tidigare utan de bara var där som om de hade tillkommit under morgonens timmar. Jag funderade på om det kunde vara en tillfällighet, om det kunde vara så att jag var trött efter att bara ha sovit fem timmar under natten innan dagens pass. Eller om det bara var en reaktion på den långa dagen som jag haft och de timmar som fortfarande låg framför mig. Jag fastnade framför spegeln, funderandes på de nyupptäckta rynkorna. Efter en stunds studerande insåg jag att det bara var rynkor som syntes när jag skrattade eller log brett. Att ha skrattrynkor är något som inte känns allt för illa, jag möter dagligen alltför många människor som har rynkor efter år av bitterhet. Hellre skrattrynkor än bitterrynkor. Lustigt nog så har jag större delen av livet haft en enorm rädsla och nästintill panik inför att bli äldre men med tiden har jag insett att det är ganska skönt att bli lite äldre. Med åren har ett lugn inom mig infunnit sig som jag tidigare saknat. Så det kändes ganska acceptabelt med skrattrynkor i ansiktet och ett lugn inombords.

Efter morgonens yogapass bestämde jag mig för att gå till ett café och äta frukost. Jag kände mig härligt genomarbetad i kroppen efter yogan, det hade slutat att regna och solen sken. Jag lyssnade på klassisk musik på radion och det var en fantastisk morgon. Klockan var inte åtta ännu och i vanliga fall hade sovit djupt vi den här tidpunkten tänkte jag för mig själv och log när jag gick längs gågatan. Jag väcktes ur mina tankar då en kvinna vinkade till mig, hon stod tvärsöver gatan men sprang ivrigt mot mig när hon såg att jag hade sett henne. Gatan var full av vattenpölar efter regnet som varit så hon fick hoppa över vattenpölar och sicksacka sig fram samtidigt som hon sprang mot mig. Hon var avsevärt kortare än mig och var av asiatiskt härkomst. I handen höll hon ett papper som hon glatt viftade med mot mig. Samtidigt som jag tog ur hörlurarna ur öronen suckade jag inombords och hann tänk att det säkert var någon form av insamling eller att hon ville sälja något till mig. Jag kan störa mig något helt enormt på folk som kommer fram till mig på stan och vill tigga pengar till något eller sälja saker till mig. Om jag vill skänka pengar så letar jag själv upp ett ändamål som känns rätt för mig och om jag vill köpa något så köper jag det för att jag har ett behov av det eller för att det är något som jag vill ha. Men det är en fri värld och det som jag tycker är jobbigast med alla insamlare och försäljare är att de är så enträgna och att jag har svårt att säga nej. Alla dessa tankar hann fara genom mitt huvud samtidigt som kvinnan hoppade över vattenpölar för att nå fram till mig. Väl framme höll hon fram pappret och frågade om hon skulle ge det till mig eller om hon skulle lämna in det i den ICA-butik jag arbetar i. Jag tittade pappret och det tog ett tag jag hann ställa om från vad jag förväntat mig till det faktum att kvinnan undrade om hon skulle ge mig sin ICA-kortansökan eller lämna in den i butiken. När jag väl förstod vad hon ville log jag och förklarade att det bästa var om hon lämnade in ansökan i butiken. Inom mig skrattade jag för fullt åt det hela, inte nog med att jag är igenkänd, folk tycks tro at jag är en vandrande ICA-butik.

För ett tag sedan pratade jag med en äldre man, han uppmuntrade mig att göra saker medans jag fortfarande är ung. Han berättade att det fanns så mycket kvar som han ville göra men som han inte kunde eller orkade på grund av sin ålder. Gång på gång uppmanade han mig att göra det jag vill och att inte fastna någonstans eller med någon för att jag var trött eller rädd. Han beskrev känslan som han hade inom sig med orden -Jag är trött i fötterna men rastlös i benen.

Jag tyckte att det beskrev så bra hur jag kan känna ibland när jag är trött men samtidigt känner att det finns så mycket jag vill göra, så jag frågade om det var ok att jag använde mig av hans beskrivning och han sa att det var ok om jag använde mig av meningen i min första bok som jag får publicerad. Han har under flera år varit på mig om att jag ska få tummen ur och skriva en bok. Och jag gav honom mitt ord.

Onsdag natt. Hade inte tänkt skriva något inlägg ikväll men så skrev en gammal vän, från när jag bodde i Eskilstuna, till mig på Facebook. Jag gick in på hennes sida och därifrån vandrade jag vidare och hittade en gammal kärlek, obesvarad men ändock... Jag har inte sett honom på 12 år och jag insåg hur mycket som förändrats sedan dess. Och jag insåg hur mycket jag har förändrats. Det känns som att det är ett annat liv, ett liv som inte känns som mitt men samtidigt ändå är mitt. Som om jag bytt identitet och levt mig in i min nya identitet och så fick jag efter all denna tid se bilder på någon som betytt så mycket för mig under mitt tidigare liv. Det är en konstig känsla som är svår att sätta ord på. Jag går till sängs förvirrad, inte sorgsen men förvirrad och fundersam över den tid som varit.

Den senaste veckan har jag arbetat morgon betydligt oftare än vad jag brukar, ofta har jag arbetat två pass per dag vilket i sin tur har gjort att jag varit ännu tröttare än i vanliga fall. En dag när jag hade ett par timmars rast mellan passen så gick jag hem för att ta ut hundarna på en promenad. Efter promenaden la jag mig ner för att vila en stund, vilket i min värld är samma sak som att sova en stund. Och det hände naturligtvis. När jag väl somnade så började jag omedelbart drömma. I drömmen bet jag hårt i någonting vilket fick framtänder i nederkäken att smulas till småbitar. I ett desperat att förneka, och därigenom rädda tänderna (fortfarande i drömmens värld) så tryckte jag nederläppen hårt mot tänderna så att de skulle stanna kvar i sitt ursprungliga läge. När jag vaknar upp och fortfarande inte är helt säker på om jag verkligen bitit sönder mina tänder så pressar jag nederläppen hårt mot tandraden. Jag ligger orörlig och fokuserar på andningen samtidigt som jag försiktigt låter tungan svepa längs tandraden för att försöka att utröna om tänderna är hela. Efter ett tag tordes jag lita på att det bara varit en verklighetstrogen dröm. Men skräcken jag känt under de minuter jag inte visste om det var en dröm eller inte dröjde sig kvar i min kropp.

När jag arbetar får jag höra såväl intressanta, spännande som skrämmande samtal. Många människor verkar inte se det som att vi som arbetar faktiskt kan höra deras konversationer. Och jag som har ett aldrig sinande intresse för andra människor lyssnar på deras konversationer. Idag var det en kille och en tjej som handlade stod i kön för att betala och deras konversation fick mig att lyssna lite extra då de pratade om en homosexuell kändis som nästan dött. Killen säger att det hade varit lika bra att den homosexuella kändisen dött. Tjejen undrar hur han kan tycka det och killen svarade att det hade varit lika bra då kändisen var homosexuell och detta var nog för att kändisen skulle förtjäna att dö. Tjejen undrade hur han kunde tycka så bara för att kändisen var homosexuell och killen svarade att alla onormala förtjänade att dö. De fortsatte diskussionen på vägen ut ur butiken och jag fortsatte mitt arbete med deras konversation fastetsad i mitt sinne.