Åke Englund

Försökte stoppa en snattare igår. Trodde att jag var uppbackad av en civil väktare men det visade sig att väktaren hade tappat bort mig och snattaren så jag var själv med snattaren. Jag försökte att få snattaren att stanna genom att gå framför honom och diskutera med honom, samtidigt som jag backade då han inte stannade. Vad jag än sa, så vägrade han att stanna, jag hade kommit en bra bit utanför butikens dörrar och vinkade till en arbetskompis att hjälpa mig. Adrenalinet pumpade, all rädsla inom mig var som bortblåst och ersatt av ilska. Snattaren blev argare på mig då jag inte gav upp. Han började svära åt mig och hota mig. Han klev rakt ut i gatan framför bilar som fick bromsa in. Jag som fortfarande backade, klev ut i också ut på gatan och någonstans i bakgrunden kunde jag höra ljudet fån bilarnas inbromsningar. Snattaren och jag hade nu kommit över gatan och vi kom allt längre från butiken, fortfarande var jag utan backup från arbetskamrater och väktare. Mannen gick in i en gränd samtidigt som han hotade att slå mig sönder och samman om inte jag lät honom vara. Jag gav upp och gick ut på den stora gatan igen. Mötte en arbetskompis och väktaren på väg tillbaka men ögonblicket var över. Ingen hade ringt till polisen och det kändes lika bra då jag inte kunde beskriva hur mannen såg ut trots att jag varit en decimeter från honom under hela tiden.

Först efter att det gått några timmar insåg jag att jag kunde ha råkat illa ut. Mannen kunde slagit ner mig. Han kunde ha haft en kniv på sig och huggit ner mig. Jag kunde ha blivit överkörd när vi klev ut i gatan. Livet är så fragilt, så skört. Allt kan vara över på ett ögonblick. Tur att jag har skrivit ett testamente.