Åke Englund

En ny grupp var på väg in i rummet trots att gruppen som precis lyssnat på mig knappt hade hunnit lämna salen. Jag vände dem ryggen och gick mot fönstret som var närmast mig, tittade ut över skolgården och snön som täckte landskapet. Andades djupt och funderade på vilken grupp i ordningen som jag skulle dra min föreläsning för. Kom inte fram till något utan kände mig mosig i huvudet som om någon sparkat boll med min hjärna. Tittade ner på fönsterbrädan och såg en liten ängel med blicken riktad mot mig. Den var inte mycket större än en tändsticksask. Jag antog att den var kvarglömd efter att man packat ihop julen och nu stod den kvar ensam på en fönsterbräda. Jag lyfte upp ängeln för att studera dem närmare och den tappade huvudet. -Fan, svor jag för mig själv och ställde ner ängeln på fönsterbrädan samtidigt som jag med darrande händer satte huvudet på plats innan jag vände mig om mot klassen och hälsade dem välkomna.

Saknar sommarens värme, saknar sommarens kyla. Vintern saknar värme men har en kyla som tär, en kyla som är kall. Kall och opersonlig som stål. Medan sommaren har en kyla som är närande och fräsch. En kyla som uppstår efter regnet. En kyla som ger näring och fräschar upp mina sinnen. En kyla väcker det som slumrat till liv. En kyla som är varm som trä. Saknar sommarens värme, saknar dess kyla.

Speglar mig i det jag skriver. Speglar mig i mitt fotograferande. Speglar mig i de människor jag möter i mitt arbete. När jag skriver skildrar jag alltför ofta smärtan jag bär inom mig. När jag fotograferar är det alltför ofta det mörka som mitt öga fångar. När jag möter människor i jobbet är det ofta deras smärta jag känner. Ibland vill jag kasta min laptop över ett stup och hur den studsar mot klippväggar under färden ner innan den, med all text i sitt inre krossas mot den avgrundsdjupa ravinens botten. Jag vill måla över kamerans lins med den svartaste av färgpalettens nyanser och göra den obrukbar, jag vill förblinda dess allseende lins. Alla jag möter i mitt arbete vill jag linda in i bandage och plåstra om för att linda deras smärta och läka deras sår. Tittar på mig själv i spegeln, fantiserar om att göra som man gör i en del religioner där man täcker över speglarna när någon dött för att slippa sin egen smärta. Men jag släcker ljuset, går ut ur rummet och stänger dörren bakom mig. Bär smärtan inom mig.

Regnet löser upp snön, den milda vinden driver bort smältvattnet och lämnar efter sig gator utan snö och is. En falsk känsla av att vi klarat oss infinner sig, tron att det är över lurar oss likt en fiende utan ansikte. En fiende vi inte kan se men som fortfarande finns kvar där ute. Vintern lurar i skuggorna och när vi minst anar det, när vi vant oss vid mildheten och värmen så slår vintern till igen och håller oss fast i sitt isande grepp.

Var färdig med uppgiften som tagit mig in på kontoret. Tröttheten knockade mig totalt när jag nu satt mig ner efter att ha arbetat hela dagen och jag tittade ut genom det lilla fönstret. Tittade på alla bekanta ansikten jag såg därute och ett stråk av nostalgi svepte över mig som en varm vårvind. Fastnade med blicken och började fundera på ett kapitel i boken jag skriver på, funderade på skönhet och vemod, kunde höra och känna det jag ville sätta i ord. Hur beskriver man musik och melodier, hur ska jag beskriva skönhet och vemod så att andra förstår?