Åke Englund

"Efter att jag hade arbetat på julaftonen skulle jag fira jul med en arbetskompis. När jag väntade på henne gick jag längs Allégatan med mina hundar i väntan på att min arbetskompis skulle hämta mig. Jag hade en papperskasse med saker jag skulle ha med till julfirandet, för att slippa bära på kassen ställde jag den utanför min trappuppgång och gick med hundarna längs gatan och gick över övergångsstället och gick tillbaka längs Allégatan på motsatta sidan. Jag gick aldrig längre från kassen än 50 meter, men jag litade på mina medmänniskors samtidigt som gatan nästan var tom på människor. Men jag höll inte ögonen på kassen varje sekund och under några få sekunder när jag vände bort blicken tog någon tillfället i akt och stal kassen. Kassen innehöll de julklappar jag skulle ha med mig till julfirandet, kassen innehöll tuggben som mina hundar skulle få för att även de skulle vara delaktiga i julfirandet och slutligen innehöll kassen några cd-skivor med julmusik. Någon stal de gåvor jag köpt för pengar jag arbetat ihop, någon stal de gåvor jag slagit in med glädje över att få ge bort dem. Någon stal de tuggben jag köpt för pengar jag arbetat ihop, någon stal det jag köpt till mina hundar. Någon stal skivor jag köpt för pengar jag arbetat ihop, någon stal musik som jag skulle ha för att få stämning på mitt och mina vänners julfirande. I denna tid av stämningsfyllda tid av gåvor och glädje stal någon de gåvor jag skulle ge bort, någon stal stämningen och någon stal glädjen jag skulle skänka mina hundar. Julen denna tid av gåvor, stämning och glädje..."

Jag har oftast varit mer intresserad av upplevelser än av saker och när jag gick Självkänsla nu-kursen så började jag skriva en drömlista som jag försöker att uppdatera och bocka av när jag gjort något på listan. Listan har utvecklats med tiden och numera är listan samlad i en bok som har ett vackert och fantasifullt omslag som symboliserar det vackra och gränslösa i mina drömmar. Med tiden har jag kompletterat listan med saker jag upplevt som haft betydelse för mig, vilket ger mig än mer inspiration till nya drömmar. När jag läser i min drömbok bland de saker som jag gjort och varit med om så ter sig inte de drömmar som jag ännu inte uppfyllt så svåruppfyllda och jag fylls av inspiration till att förverkliga mina drömmar. På listan över saker jag gjort finns till exempel att sommarprata i radio, skriva för en tidning, klappa vilda delfiner, krama redwoodträd i Kalifornien, höra Big Ben i London slå, bada i medelhavet, se norrskenet, rida på en elefant...

På listan över saker jag vill göra finns nu bland annat att flyga varmluftsballong, se körsbärsträden blomma i Japan, äta frukost på Tiffany's i New York, dofta på rosorna i Monets trädgård i Giverny, bada i varma källor på Island, besöka katedralen Santa Maria del Fiore i Florens...

Dröm som om du skulle leva för evigt, lev som om du skulle dö idag.
James Dean

Ända sedan jag började engagera mig i homosexuellas rättigheter så har jag aldrig känt mig bekväm med saker som demonstrationer och manifestationer. Under alla år har jag funderat på alternativa sätt att belysa och lyfta fram viktiga frågor. Visst har jag deltagit i demonstrationer och manifestationer och jag kommer säkerligen att göra det igen men, det går alltid en liten rysning längs ryggraden när jag blir tillfrågad om att delta i demonstrationer och manifestationer. Och när jag var på dansföreställningen "To be straigt with you" så gick det rysningar längs ryggen på mig, men på ett bra sätt denna gången. För föreställningen lyckades verkligen lyfta fram svåra frågor, hemska situationer och tragiska öden på ett nästintill dokumentärt sätt. Samtidigt som det var vackert och engagerande. Och lättillgängligt Och tänkvärt. Och tankeväckande. Allt som man vill att en demonstration eller manifestation ska vara. Men det blir så ofta något annat, eller åtminstone så upplever jag det så. Den upplevelse jag fick under  dansföreställningen "To be straigt with you" bekräftar och förstärker min upplevelse, idé och tanke om att jag personligen ska försöka skapa något kulturellt som lyfter fram saker som homosexuellas rättigheter, upplevelsen att vara homosexuell och inte minst tillåter homosexualiteten vara något positivt, starkt och vackert. Någonstans så tror jag att jag närmar mig allt detta genom mitt skrivande för Borås Tidnings kultursidor med allt forskande och sökande som detta innebär

De första 30 åren av mitt liv var jag inte medveten om livsläxa 27*. Åren mellan 30 och 37 blev jag långsamt medveten om livsläxa 27 men levde inte enligt livsläxa 27. Nu när jag är 37 och smärtsamt medveten om livsläxa 27 så kanske det är dags att leva efter livsläxa 27.

Livsläxa 27: Oro och tvivel kan faktiskt bli böner och visualiseringar - en självuppfyllande programeringar för saker du inte vill ha.

*Livsläxa 27 är tagen från boken "Bli lycklig för helsike!"

Jag har funderat mycket kring lycka, vad är lycka för mig? Vad ger lycka? Vad ger lycka för ögonblicket och vad ger lycka som blir mer långvarig och djup? Särskilt när jag har rest och sett andra länder och andra människors liv så jag ifrågasatt vad som gör mig lycklig. Resandet har gett mig perspektiv och insikt, i synnerhet då jag rest under längre perioder och inte bara vistats i turistområden utan färdats med lokala färdmedel och försökt att äta och bo utanför de tillrättalagda turiststråken. Under mina resor till såväl Asien som Sydamerika har jag blivit berörd, och tillåtit mig att bli berörd över det jag sett och mött. Men även här hemma så funderar jag mycket över hur jag lever och vad jag gör för att må bra och för att uppnå någon form av lycka. Jag vrider och vänder på begreppet lycka, diskuterar med andra och ibland börjar jag tvivla på mina teorier, mina slutsatser. Men så när jag själv börjar känna mig vilsen och osäker i mitt sökande så snappar någon i min omgivning upp vad jag har sagt och bekräftar att mina tankar och idéer inte är så knepiga. Senast idag satt jag och pratade kring ämnet lycka med en vän som jag var ute och fikade med. Min teori som jag nu hade börjat tvivla på, eller kanske inte tvivla men jag började känna mig osäker på, går ut på att den lycka vi/man/jag upplever baseras på värderingar, upplevelser eller handlingar är större och mer långlivad än lycka som baseras på att exempelvis köpa sig saker. Jag kände mig långt ifrån färdig med min tanke kring värde/upplevelse/handlings-baserad lycka när min vän helt plötsligt säger att hon funderat på det som jag pratat om ett tag och att hon faktiskt håller med mig och att hon nu mer letar efter upplevelser än vad hon letar efter den senaste handväskan eller nya skor. Vi diskuterade en del kring min teori och hennes bekräftelse av att mina tankar var intressanta stärkte mig i mitt formulerande av vad som ger, åtminstone mig, bestående och långvarig lycka.

Tillbaka i Borås efter ett hektiskt dygn i Stockholm. Det känns som att jag fått ett helt års dos av homo-kultur, trots detta känns det som att jag bara skrapat på ytan. Det finns så mycket jag vill se, uppleva och känna. Jag inspireras till texter och vill själv skapa något. Om jag har ett sådant intresse, känner ett sådant behov och upplever en sådan tillfredställelse i att gå teater, se dansföreställningar och gå på utställningar. Om jag upplever allt detta då jag köper böcker och tidningar som skildrar min verklighet, borde inte fler ha och känna detta behov? Samtidigt som jag gjort allt detta som rör homo-kultur så har jag inte umgåtts med homosexuella, inte gått ut på gayställen eller ens tagit mig en fika på ett fik som marknadsför sig mot en homosexuell publik. Jag som känner ett sådant behov av att se, höra och göra saker som har anknytning till min homosexualitet, varför gör jag allt för att inte personligen möta andra homosexuella. Varför drar jag mig undan det personliga mötet.

Jag är i Stockholm över natten för att gå på en utställning som jag även ska skriva om för Borås Tidnings räkning. När jag ändå är i Stockholm så har jag passat på att se en teaterföreställning om homosexualitet och en dansförställning om homosexualitet, religion och tolerans. Både teatern och dansföreställningen var bra och gav en hel del att tänka på, så för att avsluta kvällen på i ett lite lättare tonläge så bestämde jag mig för att se en film, jag har ju bara varit på bio två gånger den här veckan så en tredje film kan ju inte bli fel. När jag skulle köpa biljetten så ställdes jag inför ett för mig ganska vanligt dilemma, jag hade ju sett de flesta filmerna som visades. Men det gick en film som jag inte sett, Twillight hette den och jag visste egentligen bara att det var en vampyrfilm som är baserad på en serie ungdomsböcker som tydligen ska vara ganska populära. När jag väl stod i kön för att gå in i biosalongen så märkte jag att kön var ovanligt lång och när jag tittade på bioaffischen som hängde på väggen framför mig så visade det sig att det var premiär på filmen och att salongen var fullbokad av förväntansfulla fans som läst böckerna och detta var nog årets händelse för dem. Publiken bestod till 90 procent av tjejer i tonåren varav många var sminkade som vampyrer. Jag a märkte till dessa små detaljer men jag hade ännu inte insett vidden av det hela. När filmen började så kom de första skriken när filmens namn dök upp i förtexterna. Skriket lät som en visselpipa som skar genom trumhinnorna likt krita som dras snabbt över en griffeltavla. Detta skrik skulle komma att upprepas när varje ny rollfigur som gjorde entré, dessa huvudsakligen tjejer kunde sin historia. För varje scen som var av betydelse för filmens handling, för varje kärleksscen och för varje scen där det var lite naken hud så återupprepades skriket. Det fanns ett fåtal som regerade med att hyssja och ropa tyst men de var ingen match för dessa hardcorefans som bokstavligen vädrade blod. Det här är sådan publik som jag drömmer mardrömmar om i vanliga fall. Men nu skrek jag samma tjejskrik inombords och i kör med resten av publiken för det var en romantisk, rolig och spännande vampyrfilm med killar i huvudrollen som var snygga nog att dö för. Eller åtminstone snygga nog att få mig utan större betänkligheter blotta min nacke och till skillnad mot tjejen i filmen så skulle inte jag tveka inför erbjudandet att bli vampyr och leva för evigt med vampyren Edward.'

Jag vet om att jag har en tendens att fundera lite mycket på livets mening, huruvida jag är nöjd med det liv jag lever och vad jag egentligen vill göra för att mitt liv ska ha mening. Jag tror inte att man föds med ett förutbestämt syfte men jag tror att man kan finna sin egen mening, sitt eget syfte. Jag tror också att det är olika viktigt för olika människor att finna sitt eget syfte. För mig är det av yttersta vikt att jag får känna att mitt liv har ett syfte, att jag känner att jag får göra något som har en djupare mening för mig.

Häromdagen var det en kvinna som handlade i min kassa. Vi känner varandra sedan tidigare och brukar småprata med varandra. När hon handlade av mig häromdagen så frågade jag om det hade hänt något då jag inte hade sett henne på ett tag. Hon berättade då att hon haft en hjärtinfarkt och legat på sjukhus men att hon mådde bättre nu. Hon berättade vidare att alla hennes syskon hade dött i hjärtinfarkt och att hon därför visste att hon också kommer att dö i hjärtinfarkt. Samtidigt som det kändes så mörkt och deprimerande att höra henne berätta om vad som hänt så tittade hon mig djupt i ögonen, jag nästan se hennes ögon glöda och sa hon med den mest bestämda och kraftfulla röst jag någonsin hört: Jag vill inte dö, jag vill leva! Det finns mycket kvar att se och så mycket att göra. Jag vill leva!

Den känsla hon utstrålade, den kraft som hennes röst var fylld av och den glöd hennes ögon utstrålade, så vill jag känna inför livet och det som jag sysslar med. Så vill jag uppleva livet, så vill Jag känna inför syftet och meningen med mitt liv.

Häromdagen var jag på biografen Röda Kvarn och såg en film. Framför mig satt en äldre man som också är stamkund i den butik som jag arbetar i. Jag har lagt märke till att han ofta går på Röda Kvarn och ser på film och vi brukar småprata om den film vi såg senast, när han handlar hos mig. Oftast när jag går på Röda Kvarn så brukar jag gå med en vän, till skillnad mot då jag går på vanlig kommersiell bio då jag gärna går själv, men denna kväll så gick jag själv. Vet inte om det var det faktum att jag gick själv eller att vi brukar småprata i vanliga fall när vi möts på min arbetsplats, men i vilket fall så vände han sig om mot mig och började prata med mig. i bakgrunden spelades instrumental filmmusik och stämningen var nästintill filmisk då mannen berättade att han gått på bio på Röda Kvarn sedan han var liten och att han idag var 82 år gammal. Han berättade om när han var liten och gick på matinéfilmer. Och han berättade om en gång då han gick för att se en film och blev rånad på pengarna till biobiljetten, biobiljetten kostade 35 öre på den tiden. Ljuset i salongen dämpades och mannen vände sig mot filmduken. I skenet från filmduken kunde jag se mannens profil, intresset i ögonen och någonstans tyckte jag mig se pojken som gick på matinéfilmer med cowboys och indianer.

Ibland stöter jag på något som tilltalar och berör mig på ett sätt som jag inte kan förklara. Detta klipp på YouTube med en bit av ett tal av Harvey Milk. Harvey Milk var den första öppet homosexuella som valdes till ett offentligt ämbete i USA men som senare mördades och idag anses han vara en viktig del av homosexuellas historia. Hans närvaro var tydlig när jag var i San Fransisco i somras såväl genom byggnader som bar hans namn som i diskussionerna om den kommande filmen om hans liv.

Sedan jag fann klippet på YouTube har jag lyssnat på det om och om igen, Klippet talar till mig på ett sätt som jag sällan upplevt, Hans sätt att prata och talets uppbyggnad är saker som tilltalar och berör mig. Jag inser också att talets likheter med mina föreläsningar är slående.

Har en sådan otrolig längtan efter att få åka till New York men jag får hålla mig tills semestern i sommar. Men man måste drömma lite i den hårda vardagen så jag har kollat lite på resa och boende till New York, och jag har hamnat i ett dilemma. Ska jag bo lite bättre och dyrare under en kortare tid eller ska jag bo billigt och stanna en längre period? Jag tilltalas enormt av tanken på att stanna en längre period och liksom komma in i en vardag i New York, tillbringa dagarna med att skriva och lära känna staden riktig bra. Allt är egentligen en fråga om vilken standard jag vill ha när jag bor där. Mitt dilemma skull kunna beskrivas som ett i-landsproblem...

I mitt arbete som butiksbiträde tillhör det den dagliga rutinen att prata väder med kunderna. När många diskuterar vädret så tror jag i mångt och mycket att det för många handlar mer om att använda sig av samtalsämnet vädret som verktyg för att umgås och få mänsklig social kontakt. Samtidigt så är Borås med dess regn idealiskt för att diskutera vädret, eller framför allt för att kunna använda vädret för att ha något att klaga på. Själv bryter jag mot normen då jag tycker om regnet, framför allt under vinterhalvåret då regnet effektivt driver bort snön. Ikväll när jag var ute på kvällspromenad med hundarna efter arbetet så duggade det lätt och jag lät regnet svalka mitt ansikte och skölja bort dagens känslor, dagens mask som man ibland tar på sig för att kunna kämpa sig igenom dagen. Känslan av regnet som mötte mitt ansikte var en känsla av svalka för en brännskadad själ, en känsla av att renas och födas på nytt. Regnet som alla tycks klaga på kan vara frigörande, rengörande och magiskt.

Jag har varit lite nere under de senaste dagarna och idag när jag gick på stan var jag helt inne i min egen värld och ältade jobbiga tankar om och om igen. Så när jag gick där och kände mig allmänt värdelös så mötte jag en kvinna som arbetar för polisen, vi har tidigare diskuterat att jag ska komma och föreläsa för dem om homosexualitet, homosexuella och att kanske göra en variant på den föreläsning jag gjorde för Hälso- och sjukvårdsnämnden fast inriktad på "Homosexuellas möte med Polisen". Hon förklarade att det inte har kunnat sättas något datum ännu då hennes chef varit bortrest men att hon verkligen såg fram emot att jag skulle komma då jag skulle kunna bidra med så mycket och hon har alltid tyckt att mina föreläsningar varit så givande då vi träffats i andra sammanhang. Hennes uppfattning om mig, hennes uppskattning och beröm tycktes milsvid från var jag befann mig i sinnet då vi möttes. Mötet med henne fick mig att rycka upp mig jag kände fast mark under fötterna igen.

Jag höll nyligen en föreläsning om "Homosexuellas möte med vården". Jag har ju inte personligen så stor erfarenhet av sjukvården förutom då jag bröt handleden förra sommaren, så jag fick söka information och arbeta om min vanliga föreläsning för att kunna prata om just "Homosexuellas möte med vården". Så idag när jag skulle på en hälsokontroll så började jag fundera på det teoretiska som jag pratat om i min föreläsning, om det har någon betydelse att vara öppen om sin homosexualitet i mötet med vården, om det har någon betydelse ifall man inte är öppen om sin homosexualitet, om ens sociala status har någon betydelse i en vårdsituation. Jag bar med mig dessa tankar när jag går in på mottagningen och sätter mig ner i stolen då läkaren börjar ställa allmänna frågor och tar mina personuppgifter. När han skrivit upp mitt namn så ställer han en fråga som mer känns som ett konstaterande: Du är lite av en kändis här i stan?! Det visar sig att han har hört mitt sommarpratarprogram på radio och att han läst mina debattartiklar och det jag skrivit på kultursidorna i Borås Tidning. Och som ett svar på min fråga om min sociala status hade någon betydelse så frågade han mig om jag levde i en relation. Jag svarade att jag inte hade en pojkvän och han fortsatte ställa frågor om annat som rörde min hälsostatus. Situationen kändes på något lustigt sätt avslappnat, bekräftande och positivt.

Under kvällen var det sista kvällen med kursen "Mera självkänsla". Veckorna har gått så otroligt snabbt och även om kursen inte påverkat mig lika mycket som den första kursen "Självkänsla nu" så har jag utvecklats och lärt mig mycket. Som en slags avslutning och en sista övning fick vi till uppgift att visualisera hur våra liv ser ut om tio år, och jag blev riktigt förvånad över vilken klar bild jag har av min framtid och jag kände mig riktigt nöjd med den bild jag målade upp. Jag kunde tydligt se att en rädsla som jag funderar mycket över idag inte längre fanns med mig och att jag tack vare det lever ett lite osäkrare liv, men ett mer tillfredställande och utmanande liv

Efter en föreläsning på Erikslundsskolan fick jag frågan om jag fått ut något av föreläsningen. Det kändes lite ovant att vända på det och fråga om jag fått ut något av min egen föreläsning, oftast ligger fokuset på gruppen som jag föreläser för. Men nu när jag fick frågan om jag själv fick ut något så började jag fundera och efter en stund kom jag på en mängd saker som dagens föreläsning fått mig fundera över och saker jag lärt mig eller som jag behöver ta reda på för att utveckla mina föreläsningar. Det känns både spännande och utmanande att jag, efter att ha sysslat med föreläsningar i nästan 15 år, fortfarande kan utveckla och förändra mina föreläsningar. Så frågan som ställdes till mig på samma sätt som jag brukar ställa till dem som jag föreläser för, fick mig att utvecklas.

Häromdagen fikade jag med en kompis som var hemma på besök. Hon pluggar utomlands och har valt en utbildning som är väldigt nischad med tuffa utsikter att få arbete efter avslutad utbildning. Under vår fikastund frågade jag henne om det kändes rätt, om hon upplevde sig ha gjort rätt val. Som så ofta var det en fråga som handlade minst lika mycket om mig själv. Ofta är frågor som jag ställer till andra en spegling av frågor jag ställer mig själv. Hennes svar var ett sådant svar som jag önskar att jag själv skulle kunna ge med samma självklarhet. Ett svar som är få förunnat att kunna ge. Hon sa att hon älskade sin utbildning, det val hon gjort och att hon inte kunde se sig själv göra något annat. Hennes ord ekar fortfarande inom mig; jag älskar det, jag kan inte se mig själv göra något annat.

Det tycks alltid hända något på mina kvällspromenader efter arbetet. När jag var ute efter kvällens arbete så mötte två tjejer och en kille som stod ute och rökte, de var på företagsfest i huset som vi var utanför. En av tjejerna ropade mitt namn och jag gick fram till dem. Vi började prata om mina hundar, det gamla beprövade hundtricket fungerar lika bra som alltid. De kände igen mig från ICA som så ofta, och jag svarade att jag kände igen killen. När jag sagt att jag kände igen killen så frågade ena tjejen om jag tyckte att han var söt. Lite oväntad fråga kanske men det innebar att de också visste om att jag är homosexuell, så jag svarade att det var på grund av att han var söt som jag kände igen honom. Ena tjejen fnissade, den andra tjejen skrattade och killen rodnade samtidigt som han tackade för berömmet. En av tjejerna berättade att hon inte bott i Borås på några år men att hon kom ihåg mig från ICA och att jag alltid är så glad och trevlig. Killen visste att jag heter Englund i efternamn och frågade om jag var släkt med den Englund som äger den butik som jag arbetar i, en fråga som jag är van vid så jag förklarade att jag inte är släkt med någon i Borås utan att jag är uppväxt i Eskilstuna. Nästa fråga var om jag är butikschef, även det en fråga som jag är van vid. Jag svarade som så ofta att jag "bara" är kassachef men att jag kanske syns mycket och därför ofta tillskrivs titeln butikschef då man tror att butikschefen är mycket i butiken bland kunderna. Nästa fråga kom från killen som undrade om det stämde att jag har en tatuering på ena vaden. Jag bekräftade att det stämmer och vi diskuterade tatueringar, jag har sex stycken och han hade tre stycken. Vi pratade en stund till innan vi skildes åt och när jag gick därifrån så kändes det som om vi kommit fram till ett destillat av vad jag är känd för. Jag arbetar på ICA, jag är glad, jag är homosexuell och jag har tatueringar. Att jag arbetar på ICA, att jag anses vara glad och att jag är homosexuell är något som jag är van vid att höra, men att mina tatueringar är omtalade var lite oväntat. Jag slås även av att det som jag är (igen-)känd för också är saker som jag är stolt över och aktivt "marknadsför". Mitt arbete, det intryck jag ger ut och mitt engagemang i homo-frågor. Men mina tatueringar...

Då kvällens kurs var inställd valde jag att gå en föreläsning om de Abrahamitiska religionerna. En föreläsning om dialog, samexistens och tolerans. Kanske lite okonventionellt en tisdagskväll i oktober kan man tycka. Men förutom att det var otroligt intressant så tycker jag att det är roligt och spännande att lära mig nya saker. Samtidigt så blir det en slags korsbefruktning då jag, förutom allt jag lär mig om kvällens ämne, får inspiration till mina egna förläsningar genom att iaktta föredragshållaren. Samtidigt så får jag idéer till nya och konstruktiva sätt att arbeta med ämnet homosexualitet. Tänk om det hade varit lika kul att lära sig saker när man gick i skolan! Varför var det inte så? Beror det på skolans upplägg, min studiemotivation eller lärarnas oförmåga att motivera. Eller var det så att man var så fokuserad på att klara av det vi kallar tonår, pubertet och uppväxt...

Jag har växt upp ett hem där en släkting var alkoholist, vilket påverkade resten av familjen och färgade hela min uppväxt. Trots detta är jag väldigt skeptisk till folk som vill påtvinga andra nykterhet, jag tror att vi alla har ett val och ett ansvar. Jag tror på att dricka med måtta men jag förstår samtidigt att alkoholen förstör många människors liv, inte bara de som missbrukar alkoholen utan även de anhörigas liv. När jag arbetar så möter jag dagligen människor som missbrukar alkohol och deras anhöriga. Det gör ont i mig när jag ser barn med föräldrar som är uppenbart alkoholpåverkade. En del kunder som handlat av mig under en längre tid kan jag se sjunka ner i ett missbruk som tycks börja med några öl om dagen men de sjunker långsamt och omedvetet ner missbruket. En man i synnerhet har jag följt i några år och i början såg han ut som vem som helst men jag kände på doften att drack. Idag är han helt nedbruten och ser sliten ut men han skämtar fortfarande om att en liten öl inte kan skada. En annan man, som när jag började lägga märke till honom, såg ut som vem som helst, men som idag pantar burkar för att få ihop till nästa öl som han kommer in för att köpa någon timma efter föregående öl. Hans kläder blir allt mer slitna och ibland han en blåtira. Vart går gränsen mellan att dricka för nöjes skull och dricka för mycket? Hur långt kan gå i förnekelse innan det är för sent? När slutar man göra egna val och istället styrs av något utanför en själv?

Sedan ett tag tillbaka går jag på bio i genomsnitt två gånger i veckan, mycket av detta tack vare att jag valt att prioritera Röda Kvarns visningar. Filmerna som visas på Röda Kvarn är oftast lite djupare än de mer kommersiella filmer som visas på vanliga biografer och de senaste veckorna har jag sett filmer som berört mig djupt på ett personligt plan. Först såg jag "Konsten att gråta i kör" som i många avseenden påminde om min barndom, jobbiga minnen gjorde sig påminda. Veckan efter det såg jag filmen "Control" och återigen gjorde min uppväxt sig påmind, denna gång väcktes ett minne som jag förträngt. Båda dessa filmer var filmer jag inte visste något om innan jag såg dem, filmer som jag inte ens tänkt se, men som jag av olika yttre omständigheter valde att se. Dessa filmer påverkade mig under flera dagar efter att jag sett dem, både på gott och på ont. Men på det hela taget så har de berikat mitt liv på det sättet som viktiga filmer ofta gör. Så ikväll var det riktigt skönt att se en, visserligen vacker men ändock, skräckfilm. Fördelen med en skräckfilm är att den oftast skrämmer för ögonblicket men när man lämnar salongen så lämnar man också skräcken kvar i salongen.