Åke Englund

En man kom in och frågade om han fick låna telefonen när jag arbetade idag, han ville ringa till sitt behandlingshem. Han var alkoholist och hade legat inne för behandling men avbrutit behandlingen och nu sovit på den allmänna toaletten som är tvärsöver gatan från min arbetsplats under en veckas tid. Jag har lagt märke till honom då han handlat sin öl och vi pratade en stund med varandra i väntan på att personalen på behandlingshemmet skulle komma och hjälpa honom. Vi hade ett trevligt samtal och jag blev välbehövligt påmind om hur bra jag har det.

En lång, smal och blond kille handlade av mig och när han log sitt breda leende så strålade hans ögon. När han skulle betala så visade det sig att han pratade engelska så jag fick visa och förklara för honom på engelska att han skulle stoppa mynten i myntdelen av det slutna kontantsystemet som vi har i butiken. När han förstod var han skulle stoppa mynten så utbrast han: Oh, it's magic! Svag i knäna av hans skönhet och utstrålning svarade jag: Yes, it's magic! och log mot honom. Tror inte han förstod att den magi jag talade om och den magi han talade om var två olika saker.

Tre killar ställde sig i min kö, de var uppenbart ganska påverkade av alkohol men det var inget konstigt då det var fredagskväll. En av killarna, den högljudda, gick och pratade i mobiltelefon så han hamnade en bit bakom de andra. När de andra betalade sina varor så kom han fram och hejade på mig med mitt namn som om han kände mig, och som en bekräftelse på att han kände mig utöver att han handlar av mig i kassan på ICA så frågade han om jag kom ihåg honom från skolan där jag föreläst för honom. Och även om jag träffar flera hundra elever per termin så slumpade det sig så att jag kom ihåg honom så jag svarade ja. Hans kompisar såg frågande ut så han berättade att jag föreläst på hans skola, han vänner frågade varför jag föreläst på skolan och de fick till svar att jag är homosexuell! En av killarna såg riktigt imponerad ut över att jag var homosexuell och tittade på mig ett ansiktsuttryck som om jag utfört en stor bedrift i stil med att bestiga Mount Everest i högklackat, han såg både chockad och imponerad ut. När de gick ut ur butiken så ropade alla "Hej Åke!" och när de nästan var ute så hörde jag en av killarna ropa "Puss Åke!".
När killen hade deklarerat min homosexualitet så hade han gjort det inte bara för sina vänner utan även för de andra som stod i kö för att handla så ett gäng med tonårstjejer log stort och blinkade mot mig, en pensionär som stod i den andra kön såg allmänt glad ut över den uppsluppna stämningen så när han gick så vände han sig om och höjde sin bunt med krondill mot taket och ropade ut: Nu ska jag äta kräftor, det är gott! Jag ropade glatt tillbaka att det lät gott och önskade honom en trevlig helg. Resten av kunderna som stod i kö log mer än vanligt.

Arbetar just nu med en text om vampyrer. Jag läser gör research och jobbar på texten och mina tankar vandrar konstant till texten och hela jag genomsyras av tanken på hur vampyrer lever och uppfattas av sin omgivning. Jag har alltid varit fascinerad av vampyrer så jag har sett och läst det mesta jag kommit över så det är inte svårt för mig att förlora mig själv i tankar och fantasier kring vampyrer. Får tvinga mig själv att fokusera på ämnet för min artikel. Man kan säga att jag är biten av ämnet.

Även om jag till största delen stortrivs med mitt arbete så finns det tillfällen då jag blir rädd för jag en dag kommer att bli som en del av de kunder jag möter i mitt arbete. Det finns så många människor som är förblindade av sin egen situation. Det kan vara att de desperat söker någon som ser dem och gör det på det mest konstiga sätt. Allt från att frågar om saker som de uppenbarligen vet till att klaga på saker eller bara vara genuint elak. Det kan vara att de i någon slags missriktad stolthet vägrar erkänna för sig själv och andra att de skulle behöva använda glasögon när de ska slå in sin kod vid kortköp. Det kan vara de som lever i en konstant rädsla för att folk är ute efter att lura dem eller stjäla från dem, folk som fräser åt andra kunder när de står för nära dem i kön då de ska slå sin kord till sitt betalkort.
Vissa dagar kan jag nästan få panik över att jag kommer att bli likadan som dem, att jag kommer att smittas av deras desperata kontaktsökande, att jag också kommer att desperat klänga mig fast vid någon slags stolthet och inte inse att jag bara blir löjlig, att jag kommer att leva i rädsla för en värld som jag tror är ondskefull och ute efter mig.

Så när jag var ute med mina hundar under kvällen så kunde min nya hund inte kissa för det var så mycket ljud och händelser omkring oss vart vi än gick. Det kunde vara en luftkonditionering från ett hus, ett gäng fulla ungdomar på väg från en fest eller en bil som åkte förbi. Allt skrämde hunden och hur länge eller hur långt vi än gick så var det något som var skrämmande, och han kunde inte kissa. Och när jag så hur han betedde sig så insåg jag att jag kunde lära mig något.
Om jag istället för att gå omkring och är rädd för att bli som alla dessa kunder istället lägger min energi på vad jag vill vara så kommer jag att vara trygg nog i mig själv och därför kommer att kunna kommunicera med min omgivning på att avslappnat sätt. Jag kommer att inse och acceptera mina tillkortakommanden och lära mig leva med dem. Jag kommer att kunna känna tillit till min omgivning.
Om hunden skulle hantera alla ljuden istället för att reagera på dem så kan han kissa i lugn och ro och om jag fokuserar på hur jag vill vara så kommer jag att bli så.

Sedan någon vecka tillbaka har jag en ny hund i min familj. Rittarii som han heter, är ingen asfaltshund till skillnad mot mina tidigare hundar. Detta visar sig extra tydligt när han behöver göra ifrån sig då han än så länge bara gör det på gräsmattor. I närheten av där jag bor ligger en kyrka med tillhörande gräsmatta så vi brukar gå dit. Men förutom att han behöver en gräsmatta för sina behov så blir han lätt stressad och distraherad av alla ljud omkring. Detta har på något sätt kommit att bli en ögonöppnare, eller man kanske ska säga öronöppnare, för mig. När ser hur han reagerar med nyfikenhet eller rädsla på alla ljud så uppmärksammar, isolerar och identifierar även jag alla olika ljud som finns i bakgrunden och omkring oss. En dörr som stängdes, en buss åkte förbi på en gata ett kvarter bort, ett alkoholistpar som grälade, fläktsystemets surrande på en restaurang, en mobilsignal, några tonårstjejer som skrattade högljutt, gnisslandet av en cykel som bromsar in, skramlande av tallrikar och bestick från en balkong där ett äldre par åt frukost, ljudet av prasslande papper när en man satt på en parkbänk och läste en tidning. Ljuden tycktes oändliga och jag upplevde dem på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare.

När jag stod i kassan och arbetade så fick jag beröm av en kund. Hon sa att hon tyckte att jag var den trevligaste person som hon träffat i en butik, hon och hennes arbetskamrater hade pratat om mig och hon ville bara berätta att de alla tyckte likadant. Jag tackade för vad hon sagt men som så ofta när någon är översvallande positiv så blir jag förstummad och tappar talföret, mina tack lät intetsägande och min röst kusligt neutral. Jag hoppas verkligen att det bara var jag som uppfattade tonfallet. Varför ska det vara så svårt att ta emot uppskattning?

En kille som handlat av mig under flera års tid har med tiden kommit att bli en riktigt snygg kille med ett fantastiskt leende. Under kvällen handlade han av mig och trots att han är heterosexuell så svarar han på mina skämtsamma flörtar och för att ha någonstans att göra av händerna så höll jag i en penna med båda händerna och utan att jag tänkte på det så böjde jag pennan fram och tillbaka. Ju intensivare hans leende blev desto nervösare jag och mitt fipplande med pennan fick den att brytas mitt itu och bläckpatronen studsade över kassadisken. Killen log och blinkade mot mig när han tog sina varor och lämnade butiken.
Lite senare handlade en annan kille av mig och under vårt samtal berömde han mig för min nya hårfärg och min frisyr, lite generat log jag och tackade honom. När han gått böjde jag mig ner för att spegla mig i de små speglarna som finns i kassans scanner. Och när jag böjer mig ner så slår jag hakan i disken vilket får min nästkommande kund att spricka upp i ett stort leende. Jag är bra på att flörta men inte lika bra på att få respons.

Då jag rest en del under sommaren har jag haft mina hundar hos en vän som tagit hand om dem, så jag har inte haft dem hos mig på några månader. Detta är något som många lagt märke till och jag ar vid ett flertal tillfällen fått frågan om vart mina hundar är och häromdagen sa en kund som handlade av mig att stadsbilden inte är komplett utan mig och mina hundar. Och nu har jag fått tillbaka hundarna sedan en vecka tillbaka så när jag mötte kunden under dagen när jag var ute med hundarna så jag log han och sa att stadsbilden åter var komplett. Jag har ju fått en till hund så han tillade att stadsbilden inte bara var komplett utan att den var kompletterad av den nya hunden.

Strax innan jag skulle börja mitt arbetspass så flög en fågel in på lagret och jag och en arbetskompis försökte få ut fågeln från lagret. Efter en stunds jagande var fågeln instäng i ett hörn och jag lyckades på tag på den efter att ha klättrat över en hög med kartonger. Jag höll den i mina händer och gick mot utgången med den, när fågeln pep så talade jag lugnande till den trots att den antagligen inte förstod mig. Väl framme vid porten till lagret kastade jag den upp i luften och utan ett ögonblicks tvekan så flög den mot den ljusa himlen. När jag släppte fågeln så kändes det både vackert och poetiskt att ha fångat den, talat lugnande till den och slutligen gett den dess frihet åter.

Jag har alltid sett mig själv som en stadsmänniska även om jag tillbringat skolloven på landet i norrland. Har aldrig tidigare känt någon längtan till naturen eller önskan att bo på landet och med åren har min kontakt med naturen minskat och avståndet till naturen har känts allt mer avlägset så väl geografiskt som känslomässigt. Men så häromdagen när jag och en vän åkte ut på landet och lät våra hundar vandra fritt så njöt jag verkligen till fullo av mötet med naturen, färgerna och dofterna skänkte mig ett lugn jag inte upplevt på länge. Jag strök med handflatorna längs ängens höga gräs och det kändes som om energi sögs in genom handflatorna. Jag slappnade av och släppte tankarna på allt som jag bär inom mig. När vi satte oss i bilen och åkte hem kände jag mig stärkt i själen och precis som hundarna ville jag inte åka hem.

Jag har en mängd idéer och drömmar men jag har lite svårt att gå från tanke till handling, något som blev extra tydligt häromdagen. Det hela började för åtta eller nio år sedan då jag såg filmen X-men och såg de tydliga parallellerna mellan mutanternas situation i filmen och minoriteters situation i samhället, homosexuellas i synnerhet. Jag funderade länge på parallellerna och under åren har det kommit sammanlagt tre filmer och i samtliga filmer är parallellerna tydliga och på flyget hem från Philadelphia började jag skriva på en artikel till Borås Tidning och när jag kom hem fick jag klartecken från Borås Tidning att utveckla min idé och jag skickade in den färdiga texten i mitten maj. Texten publicerades inte när jag var hemma i Sverige och när jag kom hem från New York en månad senare så var den fortfarande inte publicerad så jag gav nästan upp hoppet om publicering men så i söndags så var den med på kultursidorna. Från tanke till handlig och slutligen till publicering har det tagit cirka nio år. Det är ganska tydligt att jag måste öka farten på mitt skrivande.

Utanförskapet och mutanterna

På dvd kan man just nu se "Wolverine", en spinoff till "X-men"-filmerna. Filmen utspelar sig innan de tre "X-men"-filmerna och berättar om hur karaktären Wolverine föds ur hat och fruktan. Tyvärr har man med "Wolverine" tappat det som fått "X-men"-filmerna att fungera så bra bland ungdomar, och bland homosexuella ungdomar i synnerhet, nämligen möjligheten till att identifiera sig med hur det känns att vara missförstådd, annorlunda och utanför. I "Wolverine" har man tonat ner parallellerna mellan mutanternas situation och homosexuellas situation, i "Wolverine" ligger inte längre fokuset på allegorierna om upptäckten, döljandet och den inre kampen för att acceptera som själv som homosexuell, i filmerna symboliserat av mutanter.

Likheterna mellan mutanterna och deras situation i "X-men"-filmerna är slående lik homosexuella och deras situation i vårt samhälle och även om detta är aldrig är något som öppet uttalas i filmerna så är parallellerna tydliga. "X-men" består av mutanter som genom ett resultat av ett språng i den mänskliga evolutionen är födda med latenta övermänskliga förmågor som manifesterar sig under puberteten. Homosexuella upptäcker sina känslor för personer av samma kön, sin förmåga till kärlek, under puberteten.

En del av mutanterna kan undvika upptäckt genom hur de uppträder och kontrollerar sina förmågor, andra mutanter kan inte undvika upptäckt på grund av deras utseende. På samma sätt kan de flesta homosexuella kan dölja sin homosexualitet genom att inte prata om sin person och sitt liv, andra homosexuella faller utanför de sociala och kulturella normer och ramar vi har i vårt samhälle och kan därför inte undkomma upptäckt.

I den sista filmen i "X-men"-serien ställs mutanterna inför ett livsavgörande val då ett botemedel har uppfunnits och denna omvälvande möjlighet tvingar dem att ta ställning. De ställs inför valet att ge upp det som gör dem unika för att slippa ständig förföljelse. Eller att slåss rätten att vara sig själva. Och hur många homosexuella har inte brottats med tanken på att bli som alla andra, att bli heterosexuell. För att inte tala om den aversionsterapi som tidigare använts inom sjukvården i försök till att "bota" homosexuella. Historiskt sett har den organiserade homorörelsen tagit striden och slagits för rätten att vara sig själv. Men fortfarande är det upp till varje enskild person, som inser att han eller hon är homosexuell, att slåss för rätten att vara sig själv i en värld där man avviker från normen. "X-men"-filmerna har här med sin undertext och tydliga paralleller till homosexuellas situation gjort biomörkret till en plats där homosexuella ungdomar kan bearbeta sin egen verklighets stora och svåra frågor, om än i skydd av biomörkret och en parallell värld där utanförskapet symboliseras av mutanter.

J. Åke Englund

När jag var ute och festade med en vän så mötte jag en kund från min arbetsplats. Han var min typ, blond, solbränd och med ett vackert leende. Han kände igen mig och jag kände utan tvivel igen honom från min arbetsplats så vi började prata med varandra och bland det första han sa var att det var både spännande och skrämmande att handla av mig. När jag undrade vad han menade så förklarade han att det kändes som att man känner mig när handlar hos mig trots att vi bara träffats i kassan på ICA, det var något med mitt leende som gjorde att det kändes som att man bara ville prata med mig om allt. Trots att han egentligen inte känner mig. Jag tänkte att jag kände samma sak när jag såg leende men jag sa inget utan bara log.

På samma sätt som man ibland kan sakna en låt som man tycker om så kan jag sakna en film som jag tycker om. På samma sätt som musik kan försätta mig i en viss stämning kan en film försätta mig i en viss stämning och jag kan känna ett sug efter att se en viss film när jag är på ett visst humör. Idag när värmen var tryckande och man nästan saknade ett stilla regn som skulle rensa luften så kände jag ett sug efter att se filmen "Stekta gröna tomater" som jag sett fler gånger än vad jag kan komma ihåg. När jag känner mig barnslig så brukar jag se "Dödskallegänget" och när jag känner mig ensam så brukar jag se "Passion! Vänskap! Längtan!" På något sätt så har filmerna blivit något mer än bara filmer. De har blivit en trygghet, en återupplevd känsla. Film är som musik för mina ögon.

Under kvällen förberedelser inför att vi skulle stänga butiken så sträckte sig en medarbetare efter en rulle med plastsäckar. Rullen låg högt uppe på en hylla och när han sträckte på sig så drogs hans skjorta upp och hans mage blottades. Jag tappade bort vad vi pratade om och min blick drogs mot hans tvättbrädemage varpå han säger: Åke, mina ögon är här uppe! samtidigt som han pekar med högerhandens pekfinger och långfinger. Vi skrattade båda gott åt hans skämt samtidigt som jag rodnade och kände mig lite avslöjad.

Återigen tog jag fast en snattare på jobbet, trots att jag egentligen inte ville. Det är oftast ganska obehagligt att ta fast snattare och det är ingen som direkt stöttar en. Men en kund pekade ut en a-lagare som snattat och efter viss tvekan tog jag upp jakten. Mannen försökte cykla ifrån mig men jag tog ett fast grepp om cykeln och sa med bestämd röst att om jag fick tillbaka varorna så fick han gå. Jag orkade inte blanda in polisen men om han inte gav mig varorna så skulle jag bli tvungen att ringa. Det började bli en folksamling kring oss men jag var för fokuserad och adrenalinet pumpade så jag fortsatte min förhandling om varorna. Och en efter en fick jag varorna och det visade sig vara mångt fler än jag trott. En man klev ur en bil en bit längre bort och han verkade känna a-lagaren så han kom fram och uppmanade a-lagaren att ge mig alla varor. Och efter en stund gick jag in i butiken med famnen full och förutom mannen som hjälpt mig med att få tillbaka varorna så hade en man som stått bredvid mig under, tiden till synes beredd om något skulle hända, visat sig vara väktare till vardags så för en gångs skull hade jag haft ordentlig uppbackning.

En kvinna som handlar av mig regelbundet frågade mig på jobbet idag "hur fan jag kan vara så glad och trevlig jämt?!". Utan att invänta någon förklaring berättade hon att hon handlat av mig i flera års tid och hon har aldrig sett mig sur eller otrevlig utan alltid med ett leende på läpparna. Och att hon handlat av mig under alla dessa år och väntat på att jag någon ska missa att säga hej, missa att möta hennes blick eller missa att le mot henne. Hon hade väntat på dagen då jag skulle misslyckas men nu hade hon "fan gett upp!". Hon tog sina varor under armen och gick ut från butiken och jag stod där mållös, tittade omkring mig osäker på om det jag varit med om verkligen hade hänt. Kände mig nästan lite skyldig.