Åke Englund

Under fredagskvällen när jag var på en show med After Dark så insåg jag att jag varit på en mängd olika evenemang som anknyter till homosexualitet den senaste veckan. I lördags var jag på en utställning om hur homosexuella män fann en frizon till sjöss på Svenska Amerika Liniens fartyg och efter det såg jag en film på cinemateket i Göteborg. Denna film anses vara en av de första filmerna som hade homosexuella rollfigurer utan att deras homosexualitet problematiserades. I tisdags var jag på stadsteatern och såg en dansuppsättning med Cullbergbaletten, kanske inte uttalat gay men inte heller det mest manliga heterosexuella jag varit och sett. Och nu när jag satt och såg på After Dark så slog det mig att mitt liv kan delas in i olika faser. Fas ett varade från det att jag var 11 tills jag var 21 år gammal, då levde jag i en värld utan kontakt med kultur som rör homosexualitet och i en värld där jag trodde och upplevde mig vara ensam homosexuell. Från det att jag var 21 till dess att jag var 31 så levde jag i en värld utan någon större kontakt med homosexuell kultur men fullt öppen om min homosexualitet, fortfarande med en känsla av att vara ensam om att vara homosexuell, denna gång ensam öppet homosexuell. Vad jag nu märkt är att jag från 31 års ålder och framåt söker kontakt med homosexuell kultur och att detta möte gör mig rik på ett sätt som jag önskar att jag känt så mycket tidigare. Och att även om jag på många sätt fortfarande upplever en känsla av ensamhet som homosexuell, så ger kultur med homosexuella skildringar mig en samhörighet som jag inte upplevt tidigare i mitt liv.

Jag älskar film. Film är den konstart som betytt mest för mig i mitt liv. För mig är film liv. Filmen gestaltar livet på ett sätt som inget annat. Att gå på bio är en upplevelse för mig. När jag går på så är det som när troende går i kyrkan. Man visar respekt för de andra trosutövarna, man pratar inte under tiden som det framförs något på filmduken, filmduken är filmregissörens predikstol och om man pratar under tiden som något framförs så är man oförskämd mot såväl filmregissören som de som tar in filmen. Som regel går jag själv när jag går på bio och när jag väljer att gå med någon annan så är det en ynnest som jag förunnar få. Jag går bara med människor som jag vet om att de respekterar min upplevelse och är tyst under filmens gång. Det finns få personer som jag föraktar så mycket som de som pratar med varandra under en filmvisning, det är sällan som jag blir så arg som när jag hamnar bredvid någon som pratar under en filmvisning. Jag har varit på bio med vänner som sett mina ögon glöda av ilska och hat när jag tittar på någon som pratar samtidigt som filmen visas.

Men häromdagen när jag var på bio så tappade jag all ilska och allt hat i ren förvåning när jag mötte en biobesökare vars like jag aldrig mött. Fem minuter efter att filmen börjat så kommer en kvinna in i salongen, klädd helt i vitt som gör att hon nästintill lyser upp salongen, som går med en lustig gång och som med klackarna lyckas överrösta ljudet från filmen som vi alla kommit in i. När hon kommit till raden längst fram, där hon uppenbarligen funnit sin plats i livet, lyckas hon fylla bioduken med sitt huvud som skymmer filmens projicering. Efter denna remarkabla entré sätter hon sig ner och vi lyckas precis glömma vad som hänt och fokusera på filmen igen när nästa ofattbara sak händer. Kvinnan reser sig plötsligt upp, skymmer filmduken med sitt huvud och släpper sig högt och ljudligt för att sedan sätta sig ner som inget hänt. Jag har aldrig varit så förstummat i hela mitt liv. Jag glömde totalt bort att bli arg utan jag satt där med hakan i golvet i ren förvåning.

När jag var ute med hundarna på en promenad så mötte jag en man som var uppenbart alkoholpåverkad. Mannen gick fram till mig och började pratat med mig men till en början förstod jag inte vad han sa, men efter en stund förstod jag att han pratade om hur glad och trevlig han tyckte att jag brukar vara när han handlar av mig på min arbetsplats. Jag tackade honom för vad han sagt och mannen fortsatte berätta för mig om hur lite folk ler överlag och hur betydelsefullt det är med ett leende och att man är trevlig. Han fortsatte att prata och berättade att han läst om mig i tidningen och att han visat tidningsartikeln för sin mamma och sina arbetskamrater och berättat om hur trevlig jag är. Att jag varit med i tidningsartiklar är inget som jag tänker på till vardags och när han berättade att han visat artikeln för andra och pratade om hur han diskuterat mig med andra kändes lite konstigt. Jag vet om att det hör till när man väljer att medverka i media men det kändes ändå konstigt att höra honom berätta. Samtidigt så har jag fortfarande lite svårt att ta till mig när jag får beröm för att jag är trevlig när jag arbetar. Men man säger väl att man får höra sanningen från barn och fyllon, så jag får väl ta åt mig.

Jag var inne i Göteborg på Sjöfartshistoriska museet för att se utställningen "Frizon" om hur homosexuella män fann frihet till sjöss på Svenska Amerika Liniens fartyg. Efter att jag sett utställningen så gick jag en sväng genom museets övriga utställningar och hamnade slutligen i en avdelning som kallades för Akvariet, en avdelning där man kunde uppleva djur som anemoner, koraller och sjöhästar. Jag har aldrig sett sjöhästar i verkligheten tidigare så jag fastnade en stund framför ett akvarium med sjöhästar. Och när jag stod där och studerade sjöhästen så fick dess hästformade huvud och försvarslösa kropp mig att tänka på Winston och hur han såg ut när jag lagt honom tillrätta efter att han slutat leva. När jag stod där framför akvariet med sjöhästarna så kunde jag inte förstå varför det sved i ögonen och jag såg suddigt. Jag drog svepande under ögonen med handen och insåg att jag grät. Det kom inga snyftningar, jag andades inte annorlunda utan det rann bara tårar från ögonen och jag kunde inte släppa den inre bilden av hur Winston låg livlös framför mig, hur han såg helt normal ut men ändå var död. Och där stod jag framför ett akvarium på sjöfartsmuseet i Göteborg med tårarna som rann ner för mina kinder. Jag stod ensam i det tomma rummet och det enda som hördes var vattenpumparna till akvarierna, synen av en sjöhäst hade väckt den enorma saknad jag känner efter Winston och min sorg kändes lika outtömlig som havet jag kunde se genom fönstret framför mig.

En arbetskompis Googlade mitt namn och fann att jag kom först på såväl den allmänna söksidan som på sidan för bilder, dessutom så kom min bild upp jämte James Bond eftersom jag heter James Åke Englund vilket gjorde min arbetskompis ännu mer imponerad. Kan inte bestämma mig för om jag är mest smickrad över att han Googlade mig eller om det är för att jag kom på bild jämte James Bond, min stora idol när jag växte upp.

I hela mitt liv har jag haft svårt för tandläkarbesök, inget ovanligt kanske men det som kanske gör mig lite mer ovanlig är att jag blir extremt trött när jag är nervös inför någonting eller när jag mår dåligt. Och kombinationen gör att det blir lite speciellt ibland som häromdagen när jag var hos tandläkaren. Först somnade jag sittandes i väntrummet. Sedan fick jag panik och kväljningar som nästan övergick till att jag kräktes under tiden jag satt i tandläkarstolen vilket gjorde att personalen fick avbryta arbetet med den tand som jag bitit av. Personalen lämnade rummet ett tag så att jag kunde återhämta mig och när de kom tillbaka in i rummet hade jag gått från att skaka och ha kväljningar till att sova så de fick väcka mig för att fortsätta behandlingen. Jag har somnat hos dem tidigare så de skrattade bara åt mig, förutom att somna i tandläkarstolen så har jag även somnat under tiden jag blivit tatuerad men då var jag bara trött...

De senaste dagarna har jag ägnat all ledig tid åt att förbereda föreläsningen om HBT-personer och hatbrott för polisen här i Borås. Sökt fakta och byggt upp en egen föreläsning. Förutom ett par stödord nedskrivna på ett papper så hade jag en inre bild av föreläsningen så jag har under hela tiden känt ett lugn inför att jag kommer att klara av föreläsningen. Har dock oroat mig för den korta tiden, 30 minuter, och burit med mig en inre bild av att de jag talar för ska se ut och uppföra sig som poliserna i början av varje avsnitt av "Spanarna på Hill Street" där varje avsnitt började med att skiftet samlades vid ett morgonmöte där alla fick en genomgång inför dagens arbete och skiftledaren avslutade alltid med att de skulle vara försiktiga där ute. I synnerhet kommer jag ihåg en av poliserna som nästan aldrig pratade utan istället morrade åt de brottslingar som han arresterade. Men så kom dagen och föreläsningen gick jättebra, stämningen var avslappnad och jag lockade både fram skratt och frågor. De 30 minuter som jag hade till mitt förfogande blev till 65 minuter och responsen var enbart positiv. På kvällen gjorde jag mig ledig under några timmar och gick på en föreläsning som Borås kommun arrangerade under deras Brottsoffervecka, föreläsningen handlade om HBT-personer och hedersbrott. Jag kände mig relativt kunnig i ämnet så jag fokuserade mer på föreläsningens upplägg och hur föreläsaren gick tillväga, lärde mig saker men fann också saker som jag valt att ta bort, tona ner eller hantera annorlunda. På det hela taget så har det varit en dag som jag testat ny mark och lärt mig nya vinklingar att föreläsa utfrån.

I butiken som jag arbetar har vi ett system för att minska stölder av cigaretter och snus. När en kund ska köpa ett paket cigaretter eller snus så måste han ta ett kort som motsvarar den vara han vill köpa, kunden får sedan ge kortet till personalen i kassan som tar betalt och aktiverar kortet, som kunden sedan får använda för att få ut sin vara. Ett för kunden enkelt system bara man använt det någon gång. Idag hade jag en kund som skulle handla med detta system för första gången så jag förklarade vänligt, tydligt och pedagogiskt. Åtminstone enligt mig själv. Men det blev för jobbigt för kunden så han fräste argt åt mig att han minsann skulle åka till en bensinmack där man kunde handla på normalt vis. Jag log och tog betalt för de varor som han kunde handla på vanligt sätt. Jag kunde känna igen mig själv i mannen som stod framför mig, speglingen jag kunde se i honom var spillror av mitt gamla jag. Jag kunde känna igen mig i hans rädsla, i hans sätt att åka en omväg istället för att pröva något som jag inte gjort förut. Allt för bevara tryggheten, allt för att undvika att göra något nytt och kanske misslyckas. Eller kanske lyckas. Jag vet inte riktigt vad som påverkat mig att kliva utanför den där bubblan av trygghet men jag gör det dagligen. Det innebär inte att jag inte är rädd. Men jag gör det i alla fall. Vet inte om det är för att jag bestämt mig. Eller om det är för att jag förstått hur liten världen man lever i blir när man lever utifrån sina rädslor. Och jag kunde se rädslan i mannens ögon, rädslan maskerades av irritation som han la ut på mig men det var likväl rädsla i annan form.

När jag stod i kassan idag så landade en nyckelpiga framför mig på kassadisken. Jag ropade på en arbetskompis och visade på nyckelpigan, en tredje arbetskompis kom fram och vi stod alla och pratade om den som årets första nyckelpiga. Kunden vars varor jag hanterade kom fram och undrade vad vi alla tittade på och kunden som stod på tur i kön böjde sig över disken för att se nyckelpigan som vi pratade om. Fler och fler bland personal och kunder blev involverade i den lilla nyckelpigan som satt på min kassadisk. En kille i kön tyckte att vi skulle döpa den till Nyckelpigan Åke efter mig. Någon i kön suckade och sa med längtan i rösten att våren äntligen var på väg, flera i kön nickade och hummade om den saknad efter våren som alla tycktes dela. Nyckelpigan vecklade ut sina vingar och flög mot utgången och försvann ut i den kyliga februaridagen. All följde nyckelpigan i tystnad som om den flög iväg med hoppet om vår och värme, vi insåg alla att det inte var dags ännu och att nyckelpigans närvaro blott varit en föraning om en tid som ännu inte är redo att träda in i våra liv.

När jag väl fattat beslutet att ta bort Winston så gick allt i ett och idag var jag hos veterinären. Även om det var ett av mitt livs svåraste beslut så känns det som rätt beslut. Istället för att fokusera på saknaden så försöker jag att komma ihåg de ögonblick som jag och Winston funnit styrka i varandra och en bild som tydligt växer fram är från början av den tid vi fick tillsammans. När jag tog hand om Winston var han, liksom jag, i mångt och mycket, rädd och nervös för nya saker. Och istället för att ömka honom så utsatte jag honom för det han var rädd för och berömde honom samtidigt för hur duktig han var. Vid ett tillfälle var vi på en tågstation där vi skulle byta tåg. När vi väntade på vårt tåg så åkte ett tåg förbi oss i hög hastighet, tåget som passerade fick marken att skaka och jag kände lufttrycket mot bröstkorgen. Jag visste att detta var en situation som i vanliga fall skrämt livet ur Winston men jag stod bara bredvid honom och talade med lugn röst om för honom hur duktig och tuff han var. Vi kisade båda med ögonen då lufttrycket från tåget var så högt att det nästan fick ögonen att tåras men vi stod båda stolta och med rak ryggrad trots att marken skadade och det var svårt att andas då bröstkorgen utsattes för tryck. Och det är det ögonblicket, känslan av hur Winston och jag växte, utvecklades och fann trygghet i varandra, som är det jag fokuserar på när jag tänker tillbaka på min tid med Winston. Marken kunde skaka, trycket utifrån kunde vara tungt men vi växte och utvecklades tillsammans.

Jag har tagit på mig att föreläsa för poliser om HBT-personer och hatbrott. Ett ämne som jag kan lite om och aldrig föreläst om, även om det ingått som en del i en del föreläsningar. Kort sagt så är jag skiträdd. Och jag har en vecka på mig att hitta informationen, skapa en förläsning och läsa på så att jag kan hålla föreläsningen. Men det är samtidigt en utmaning som väcker livslusten.

En bekant som jag tidigare sett som min vän var inne på min arbetsplats under dagen. Vi har under en period gått från att umgås på daglig basis till att, som idag, säga hej till varandra men mycket mer än så är det inte i dagsläget. Till stor del så är det mitt val att ha den relation som vi har idag då jag valt att umgås mindre med människor som påverkar mig negativt, människor som tar ut sitt mående på mig och människor som är gränslösa. Och denna person gör tyvärr många av dessa saker. Så idag har vi en neutral bekantskap och jag känner mig överlag nöjd med mitt val. Så när vi möttes idag så sa jag hej och fick ett hej tillbaka med ett smeknamn som var en pik om en detalj i mitt utseende. Jag svarade bara ok och vände mig om för att fortsätta samtalet som jag hade med en annan person, samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att inte reagera på hans påhopp. Eftersom jag inte reagerade på hans kommentar så förtydligade han sin kommentar med att förklara vad hans kommentar syftade på. Jag svarade att jag förstod vad han menade men visade ingen ytterligare reaktion och jag gav inte heller något svar på hans kommentar och förklaringen. Inom mig sökte jag efter ett inre lugn och en mening som jag läst någonstans men som jag nu inte kunde komma på. När han gått så slog det mig, ingen kan såra dig utan ditt samtycke. En vacker tanke men betydligt svårare att leva upp till.

En av mina gamla hundar börjar få en vacklande hälsa och vissa dagar är han riktigt risig. Det är tydligt att han närmar sig slutet på livets resa. Som regel blir han bättre men tiden rinner ut och det blir allt tätare mellan hans dåliga dagar. Jag kan inte riktigt tänka mig in i hur jag kommer att reagera när det är dags men inombords har jag börjat tänka tanken på att hans tid hos mig kanske snart är slut. Det kommer att bli något av det tuffaste jag varit med om i mitt vuxna liv.

Som regel betecknas mina texter, som jag skriver till Borås Tidning, som reflektioner. Jag har även skrivit en text som publicerats under rubriken "kort sagt" och den typen av texter beskrivs som lite mer tydliga och med en bestämd åsikt. Men den text som jag skrev senast skrev jag med utgångspunkten att den skulle publiceras som en reflektion så därför blev jag riktigt förvånad när den publicerades idag under en "kort sagt"-rubrik men när jag läste om texten så kändes det som ett bra val att publicera den under den rubriken. Men, när jag läste igenom texten under kvällen så såg jag att det saknades ett ord i texten. Jag läste om texten, gick in i min dator och kollade texten som jag skickat och mycket riktigt så hade jag missat ett "att" i texten. Inte så mycket att göra åt det men väldigt frustrerande.

När jag åt lunch idag kom det fram en kille som hejade glatt på mig. Jag frågade hur det var och han svarade att det var bra, att det var så kul att träffa mig för att jag alltid var så glad och att mötet med mig alltid gjorde honom glad. Samtidigt som jag försökte gömma det faktum att jag var generad över hans svar tackade jag för hans uppskattning och återgick till min mat. Efter en stund när jag kommit över min spontana reaktion av att det var genant att ta mot hans beröm så fylldes jag glädje och förundran över hans kommentar. Eller kanske snarare en förundran över att något som jag gör och är utan att tänka på det, skapar sådan uppskattning och ger så mycket att man kommer fram och berätta det för mig.

En arbetskompis skulle hämta mig på väg till ett möte i morse och som så ofta var jag försenad. Att vara sen tycks vara min ständiga akilleshäl och att ändra ett invant beteende är inget som görs över en natt, trots att jag ständigt försöker så lyckas jag inte speciellt bra. Denna morgon var jag försenad, stressad och nyvaken när jag sprang ut från trappuppgången från det hus jag bor i. Jag småsprang längs gatan jag bor på, samtidigt som jag försökte hitta min arbetskompis och hans bil. På andra sidan gatan såg jag en bil med en människa i så jag skyndade mig över gatan och fram till bilen, slet upp dörren och skulle sätta mig i passagerarsätet. Men, något kändes fel och personen som satt i förarsätet gjorde ingen ansats för att ta bort saker som låg på passagerarsätet. Mitt morgonhumör gjorde sig påmint och jag kände irritationen stiga inom mig samtidigt som jag hörde en bil tuta någonstans i bakgrunden. Innan hjärnan hann koppla att tutandet hörde ihop med mig spände jag kroppen i frustration över att min arbetskompis inte gjorde någon ansträngning för att ta bort sakerna som låg sätet där jag skulle sitta. Till slut möttes min irritation och fundering kring varför min arbetskompis inte flyttade på sakerna som låg platsen där jag skulle sitta med insikten av att jag slitit upp dörren till fel bil, och att det var min arbetskompis som tutade någonstans i bakgrunden för att visa mig till rätt bil. Jag svor och bad om förlåtelse i en och samma mening innan jag smällde igen dörren och sprang fram till rätt bil. Väl inne i rätt bil skrattade jag och min arbetskompis åt det som hänt. Pinsamt men ett gott skratt förlänger livet.

Tio dagar av film är över. Eller tio dagar som dominerats av film men som samtidigt varit fullspäckade från morgon till kväll. På sätt och vis är det skönt att det är över men redan nu känns det tomt. Under de tio dagar som gått har jag förutom mitt vanliga arbete åkt in till Göteborg åtta gånger och sett sammanlagt tio filmer. Och varit i Alingsås där jag lyssnat på en paneldebatt om konstutställningen "In Hate We Trust", som jag sedan skrivit en text om för Borås Tidning. Sedan har jag skrivit ytterligare en text till Borås Tidning. Och hållit föreläsningar på två skolor. Och nästan lyckats läsa en hel bok under mitt pendlande till och från Borås, under de ögonblick som jag inte sovit. Är trött nu, trött men inte på intryck, känslor och idéer. Tvärtom så känner jag mig inspirerad och motiverad. Behöver sova lite bara.

Jag funderar ofta, just nu kanske lite extra, på vilka värderingar jag har och vad jag vill göra i livet. Den senaste veckan har jag haft en återkommande dröm. I drömmen är jag på jobbet men till skillnad mot i verkligheten så är butiken nästan tom, de enda som är inne för att handla är några av de mer speciella kunderna som handlar i den butik som jag arbetar i. Dessa är, i min dröm, zombies. De är alltså döda, levande döda. Deras ögon består endast av ögonvitor och oftast är deras kläder trasiga och de saknar kroppsdelar eller så hänger det lösa kroppsdelar på dem. Men de har kvar de karakteristiska kännetecken som gör att de märks i mitt vanliga liv, de gör även det som får dem att stå ut i vanliga fall. En av dem är väldigt överviktig och talar för sig själv, precis som hon gör i verkliga livet, men nu talar hon till mig samtidigt som hon tittar rakt framför sig med en död blick av blodsprängd ögonvita. En annan som i vanliga fall har samma kläder året om och luktar kiss räcker mig sina pantkvitton, något hon gör i vanliga fall, men nu är hon död och förruttnelsen har angripit hennes ansikte och handen som ger mig kvittona består endast av skelett och likmaskar. Istället för att som i vanliga livet, säga att hon ger mig mynt för att få jämna pengar tillbaka, så talar hon till mig. En man som i vanliga fall har gjort det till sin livsuppgift att berätta för oss om det hamnat bröd i skyltfönstret, talar i drömmen till mig. Hans ögon består endast av blodsprängda ögonvitor och hans tänder lossnar från det ruttnande tandköttet och ramlar ut på kassadisken. Detta pågår genom hela drömmen och jag träffar olika många av dessa kunder, och andra av våra mer speciella kunder varje gång jag drömmer beroende på hur länge jag sover. Alla är döda, alla som i vanliga falla tycks leva i sin egen värld och prata med sig själva eller för sig själva, talar nu till mig. Och de berättar alla om de misstag som de gjort och det som fått dem att bli annorlunda och tappa kontakten med verkligheten. De uppmanar mig att inte bli som dem, att ta reda på vem jag är och hur jag vill leva. Och att ge allt för att leva livet utan rädslor. Att ge allt för det som jag tror på. Att tro på mig själv. Att inte tappa bort mig själv på vägen och tappa bort drömmarna jag bär inom mig. För då kommer jag att bli som dem, levande men ändå döda.