Åke Englund

Frameline32, San Francisco International LGBT Film Festival har borjat och sedan nagra dagar tillbaka kanns det som att jag ser film dygnet runt. I gar kvall nar jag skulle ata mellan forestallningarna sa valde jag att ga till en italiensk restaurang som jag funderat pa att besoka sedan ett tag tillbaka. Nar jag kommer in pa restaurangen sa var det fullsatt men jag fick veta att det skulle bli ett ledigt bord om ungefar 20 minuter ifall jag ville vanta. Jag var lite stressad sa jag valde att satta mig vid baren och ata dar istallet. Jag bestallde spagetti med kottbullar och tog brod med olivolja som en aptitretare medan jag vantade pa att min mat skulle bli fardig. Nar jag satt dar ensam vid baren tittade jag ut over lokalen som var full av familjer och par som satt och at kvallsmat. Jag har alltid alskat uttrycket att "dela en maltid" med en van, en alskad eller en familj. Och nar jag nu satt dar, ensam vid en bardisk, omgiven av manniskor som delade en maltid med sina vanner, sina alskade och sina familjer. Jag kom att tanka pa vanner och bekanta till mig som inte kan tanka sig att ga ut och ata eller ga pa bio utan att ha sallskap av nagon. Nar servitoren kom in med min mat insag jag att jag valt samma mat som Lady och Lufsen ater pa sin forsta date, spagetti och kottbullar. Nar jag atit fardigt sa fragde servitoren om jag ville ha nagon efterratt, jag tackade vanligt nej och gick tillbaka till biografen for nasta forestallning. Pa vagen ut fran restaurangen onskade servitoren mig valkommen tillbaka och det var inga tvivel om att han flortade med mig. Att ata spagetti med kottbullar pa egen hand fungerar lika bra som i sallskap. Det ar skillnad pa att vara ensam och att vara for sig sjalv.

Jag stoppade en snattare en kvart innan butiken skulle stänga för dagen. Det var en a-lagare och det var inga tvivel om att han hade snattat. När jag stoppade honom så nekade han helt till mina anklagelser men jag stod på mig, hotade med att ringa polisen om han inte erkände och lämnade ifrån sig det han tagit. Jag hade ingen som helst avsikt att ringa polisen, de skulle aldrig ta sig till butiken innan vi skulle stänga och vad skulle hända förutom att han skulle bli anklagad för snatteri och på sin höjd bli tvungen att sova ruset av sig i någon fyllecell. Jag stod på mig och hotade med att ringa polisen. Han nekade och försökte ta sig förbi mig och ut genom butiken. Jag ställde mig i vägen för honom och fylldes av den där känslan som jag erfarit när man hotat mig med stryk för att jag är homosexuell. En känsla av irritation för att jag vet att jag har rätt, en känsla av att fyllas av en styrka som jag inte känner i vanliga fall. Det känns som att jag fylls av något större och starkare än mig själv. Och hittills har det fungerat för mig. Såväl med snattare, som med män(niskor) som är fyllda av hat och rädslor som de försöker ta ut på mig. Jag konfronterade snattaren med samma mantra om och om igen: Ge mig det du snattat och lämna butiken annars ringer jag polisen. Till slut gav han med sig och lämnade ifrån sig det han tagit och när jag försäkrat mig om att han inte hade något mer på sig. I samma stund som mannen gav ifrån sig varorna gick en stamkund ut bredvid oss samtidigt som hon önskade mig en trevlig semester och jag kände hur mycket jag förtjänade lite ledighet.

"Efter väl förrättat arbete är vilan angenäm."

- Marcus Tillius Cicero

För ett par dagar sedan blev det officiellt att jag sommarpratar i Radio Sjuhärad. Jag har själv inte hört det, men programmet påannonseras i radion så kunder på arbetet har börjat prata om att de ser fram emot att höra programmet. Det känns lite spännande och samtidigt lite konstigt, spännande för att det är kulmen på mitt arbete med programmet och konstigt för att jag blottar en stor del av mig själv i programmet. Jag använder mig av min historia och är väldigt personlig när jag föreläser så jag vet om att det sätter igång en mängd processer när man är personlig i offentliga sammanhang. Att vara personlig i offentliga sammanhang är samtidigt något som är en del av mig, även om mitt förhållningssätt ändras över tid och rum, så jag känner mig inte obekväm med det men det väcker onekligen känslor och tankar hos mig. Programmet kommer att sändas den 25 juni klockan 10.03 med repris den 30 juni klockan 15.03. Detta innebär att jag inte kommer att vara i Sverige när det sänds och jag kommer heller inte att ha hört programmet själv innan dess, så det blir lite extra spännande att komma hem.

"Ödet hamrar oss hårda eller mjuka, det kommer an på materialet."

- Marie von Ebner-Ener-Eschenbach

Jag har skrinlagt idén om att skriva resan från en offersituation till ett återerövrat liv. En minnesbild från min uppväxt gav mig en idé att skriva om, minnesbilden är en indiankvinnas ögon. Jag tänkte binda samman hur indiankvinnans ögon påverkade mig och avsaknaden av skildringar av homosexuella i konsten. Har funnit en idé som känns rätt för mig att skriva om och nu är det grovjobbet kvar, jag har fått inspirationen som jag sökt och nu är det transpirationen kvar.

"Vad livet vägrar oss, det skapar vi i vår konst."

- Hjalmar Bergman

Ett av uppslagen som jag har för kommande krönika till RFSL:s medlemstidning är att skriva om att återerövra sitt människovärde. Min tes är att man som homosexuell ofta växer upp i en miljö där ingen tar homosexuella i försvar, en miljö där man skildrar homosexuella på ett löjeväckande sätt, en miljö där man har upplevelsen att man inte kan vara ärlig och öppen om vem man är. Jag vill skriva en krönika om att i vuxen ålder gå från att vara ett offer till att... och här har jag fastnat. Jag hittar inget motsatsord till offer. Slår man upp ordet offer i en antonymordbok så hittar man ordet förövare, vilket inte direkt är det ord som jag söker... Jag kan naturligtvis skriva texten utan motsatsordet men det hade varit enklare och texten hade fått mer smidighet om jag bara ett bra motsatsord.

"Om du är ute för att beskriva sanningen, överlåt elegansen åt skräddaren."

- Albert Einstein

Jag har lovat att skriva en text till RFSL:s medlemstidning på regelbunden basis, och det är nu dags för mig att skriva en ny text. Jag attraheras av utmaningen och jag sätter mina egna krav på vilken standard jag vill ha på texten. En av utmaningarna är att hitta nya vinklar att skriva om, och eftersom jag skriver för RFSL så vill jag att ämnet ska anknyta till homosexualitet på något sätt. Jag finner idéer i vardagen, när jag ser en film eller när jag läser en bok. En idé kan nå ytan när som helst jag ser något som berör mig, det kan handla om en bild, ett radioprogram eller något som händer mig. Jag har ett inre arkiv av idéer som jag vill skriva om men de måste kännas mogna nog att skriva om och i nuläget har jag ingen given idé som känns mogen att sätta ner i ord. Skaparångesten växer inom mig, samtidigt som jag vet att det hela ingår i min skaparprocess så är det en arbetsam del att hitta ett ämne som känns rätt.

"Många strålande idéer dör under transporten till skrivbordet."

- Max Frisch

Tillbringade den varma söndagskvällen med en vän, vi delade en måltid på en av stadens uteserveringar och avslutade kvällen med ett biobesök. Såg en film som var baserad på en historia av Stephen King, har alltid varit svag för hans historier, det är något med hans skildringar av den amerikanska småstadsmentaliteten som tilltalar mig. Som så ofta så blev jag besviken på filmens monster, man fick se dem ovanligt tidigt i filmen och jag skräms mer av det okända än det kända. Dialogen och skildringen av dynamiken i en grupp som är utsatt för en yttre fara var bra skildrad och väckte mycket tankar mitt i det skrämmande. Men så kom slutet på filmen och hela filmen ändrade stil de sista tio minuterna, den bytte musikstil och fart, den blev vacker på ett konstigt sätt och slutet var ett av de mest deprimerande jag varit med om. Väl hemma letade jag upp novellen som man baserat filmen på men nu ligger boken här framför mig på bordet, jag funderar för mig själv om jag sökte bara upp novellen för att jag vart så besviken på slutet? Ska jag låta filmen vila inom mig innan jag läser novellen? Eller ska jag till och med ställa tillbaka boken och låta tiden bestämma om jag överhuvudtagen kommer att läsa novellen? Det grämer mig att jag tog åt mig så av filmens slut.

"Vår räddning och vår undergång finns inom oss."

- Epiktetos