Åke Englund

5 saker jag vill göra nästa år

• Resa till New York-pride 17-24 juni.
• Arbeta mer med föreläsningar om homosexualitet, heteronormativitet och homofobi.
• Marknadsföra min blogg mer.
• Sommarprata i Radio Sjuhärad.
• Skriva mer aktivt i någon form i Borås Tidning, har fått förfrågningar om inte jag ska skriva mer i BT så jag ska försöka skriva mer aktivt.

Året börjar nu närma sig sitt slut och jag älskar listor så jag tänkte försöka mig på några listor som har med homosexualitet att göra, det är ju själva temat på min blogg. Här följer lista 1!

5 saker som jag har gjort det här året:

• Haft föreläsningar på bl.a. Tullengymnasiet, Bodaskolan och Viskadalens Folkhögskola.
• Besökt New York och varit på platser med homoanknytning.
• Varit på RFSL:s kongress, det var 10 år sedan jag var på min första kongress och jag kom till nya insikter om mig själv.
• Börjat skriva blogg om mitt liv, mina tankar och mina erfarenheter kring homosexualitet.
• Gjort en Fokusintervju för Borås Tidning med anledning av mitt arbete för homosexuellas rättigheter.

När jag var och åt lunch på Royal Thai idag så mötte jag den lärare som rekommenderat mig till Bodaskolan. Han hade träffat LG, läraren som anlitade mig på Bodaskolan och han hade bara haft gott att säga om mig och min lektion, kändes riktigt bra men jag påmindes om att jag inte lyckats få iväg en faktura för den föreläsningen. Om jag fullföljer mina tankar på att satsa lite mer professionellt på mina föreläsningar så måste jag sköta faktureringen bättre. Skolorna har jullov snart så det vore läge att börja jobba med planeringen av marknadsföring och bygga upp ett kontaktnät på skolorna. Jag har ju varit på många skolor tidigare så jag kanske kan få tag på samma lärare och berätta att jag finns, samtidigt kan jag använda mig mer av befintliga lärare som jag känner på Tullengymnasiet, ett besök där i början av året för att berätta om mina planer kunde kanske vara bra. Jag skulle behöva lov från mitt ordinarie jobb på ICA för att jobba med planeringen men den enda lediga dagen under jul- och nyårshelgerna är annandagen och nyårsafton, men det ska nog hinnas med en del planering i alla fall, har redan nu börjat göra anteckningar och jag har gjort upp en lista av skolorna i Borås kommun. Något som vore intressant skulle vara att föreläsa för lärare på studiedagar, får ju ofta höra hur intressant det är av lärare som hört min historia flera gånger så jag vet att min föreläsning fungerar minst lika bra för vuxna.

Jag lever öppet som homosexuell, att påstå något annat vore lögn. Även om man bortser från denna blogg, även om man bortser från de insändare och de debattartiklar jag skrivit, även om man bortser från de tillfällen jag varit med i tv, radio och tidningsartiklar, även om man bortser från de hundratals skolklasser jag föreläst för om homosexualitet. Även om man bortser från allt detta så måste jag ändå säga att lever öppet som homosexuell i min vardag, att påstå något annat vore lögn. Jag kan skämta om min homosexualitet oavsett om jag fikar med kompisar eller om jag sitter på ett ledningsgruppsmöte med mitt arbete, det är sådan jag är. Jag kollar på killar, jag flörtar med killar, jag är kanske inte alltid den smidigaste men det är sådan jag är. Jag är den jag är, men jag är det också med en enorm dos humor, självinsikt och glädje.

Samtidigt så händer det att människor i min omgivning, särskilt kunder på jobbet, gärna vill koppla ihop mig med tjejer som jag umgås mycket med. Eftersom det inte finns någon sexuell spänning mellan mig och de tjejer jag umgås och arbetar med så kan jag umgås på ett väldigt avslappnat sätt med dem och de med mig, detta gör ofta att människor som inte vet att jag är homosexuell ofta kopplar ihop mitt avslappnade sätt att umgås med tjejer med att jag skulle vara ihop med den tjej de oftast ser mig med. Att jag det senaste året varit i Brasilien med en kvinnlig arbetskompis och i New York med en annan kvinnlig arbetskompis gör inte direkt att mitt rykte som playboy minskar. Oftast är det någon bullrig man över 50 med pondus som skrockar och säger att jag är riktig kvinnotjusare. Detta fenomen uppstår såväl på jobbet som när jag är ute och äter lunch med kompisar. Oftast så blir jag lite överraskad över vad de tror så jag skrattar oftast och håller med fast på ett ironiskt sätt som oftast tyvärr inte går fram utan mitt rykte förstärks. Känner inte alltid heller för att slänga fram ett: Nej du, jag är bög så det blir inte så mycket kvinnor här inte! Ingen kommentar jag känner för att säga vare sig när jag jobbar i kassan på ICA eller vid buffén på Royal Thai. Just nu håller det nästan på att bli lite jobbigt med en Frälsningssoldat som verkar fast övertygad om att jag byter tjejer som andra byter underkläder, samtidigt så är det lite så att jag, mest för att slippa undan, har skrockat tillbaka och mumlat något om de där kvinnorna… Jag å andra sidan bär på mina egna fördomar om Frälsningsarmén och homosexuella vilket gör att jag hållit mig från att säga som det är. Så mitt rykte som kvinnotjusare växer…

Hade några elever från Bodaskolan som handlade av mig ikväll, de hade läst min blogg. Vi pratade om skolarbetet som de gjort efter mitt besök och de berättade att deras lärare varit stolt över deras arbete. Det gjorde mig glad att det gått bra för dem och det värmde lite extra när de sa att deras lärare var stolt över deras arbeten, stolt är ett stort ord som man tyvärr hör allt för sällan. Känner att jag gjort ett intryck och genom min lektion har jag gett homosexualitet ett ansikte, något som kanske är extra viktigt när man går i nian. Jag vet själv hur jag kämpade i den åldern med att hantera min egen homosexualitet, detta ovanpå allt annat som det innebär att vara tonåring. Deras lärare hade varit stolt över dem, ett stort ord som gjorde min dag.

Äntligen fungerar bloggen igen! Blogg.se har haft driftproblem så jag har inte kunnat blogga ordentligt på ett par dagar men nu ska det fungera igen.

När jag jobbade häromkvällen så var det ett gäng tonårskillar inne för att handla, de var rätt högljudda så jag märkte av dem när de stod vid tidningarna. En av killarna ropade ut en av de andra killarnas namn och sa: Du, det finns inga bögtidningar till dig! Jag kunde inte se någon av killarna men jag hörde de andra killarnas skratt och sa till min arbetskompis att vid sådana här tillfällen så ville jag bara gå fram och säga att de borde tänka på hur de uttrycker sig. Samtidigt så kräver en sådan handling att jag ska orka ge mig in i en diskussion, förklara och försvara. En av de där knepiga sakerna med att vara något som inte alltid syns på en, jag kan i situationer som denna välja att vara passiv och på sätt helt undgå att gå i polemik med till exempel dessa killar. Ibland är jag tacksam för att det är på detta vis samtidigt som det på sätt och vis är fördärvligt då detta gör att diskussionen kanske tas för sällan, av såväl mig som andra. Om diskussionen togs av fler och oftare skulle nog utvecklingen för homosexuella gå avsevärt snabbare. Denna kväll valde jag dock att inte ta diskussionen.

Däremot väcktes tankar som: Det stämmer, vi har inga bögtidningar. Vad definierar en bögtidning? Varför är det så svårt att få tag på tidningar som riktar sig till homosexuella? Var killen som de ropade till homosexuell, misstänkte de andra att han var homosexuell eller var det ”bara” ett sätt att trycka ner den killen? Varför var det så spännande och intressant för killen som ropade? Hade han tankar och funderingar kring homosexualitet? Isåfall sin egen dolda homosexualitet, eller misstänkte han att den andra killen var homosexuell och ville på detta sätt ”lyfta” ämnet? Svaret på dessa frågor får jag tyvärr inte veta för jag valde att vara passiv, att inte ta diskussionen.

När jag var i 20-årsåldern berättade för min mamma att jag var homosexuell. Från min sida hade jag inga förväntningar på att hon skulle ta det hela särskilt bra. Därför hade jag valt att berätta det för mina vänner först, vilket överlag fungerat väl och därigenom hade jag byggt upp ett skyddsnät, något att falla tillbaka på och känna mig trygg i. Det som de flesta förlitar sig på sin familj för, att känna trygghet. När jag berättade för henne om min homosexualitet reagerade hon med illa dold ilska och skam. Hon undrade vad som gått fel, hon undrade vad hon gjort fel, hon undrade vad folk skulle tycka. Hon tyckte inte att det var något vi behövde prata om, inget vi behövde nämna för arbetskamrater, vänner och bekanta. Hon kunde heller inte förstå vad som varit så jobbigt för mig den tid som gått sedan jag kom till insikt om att jag var homosexuell till dess att jag började vara öppen om det, nästan 10 år senare. Hon kunde inte förstå vad som var så jobbigt med att inte prata om det, för att prata om det, det behövde vi ju inte göra. Vi borde inte berätta för min lillebror att jag var homosexuell, han var ju så ung. Så fort det handlade om att berätta för andra om att jag var homosexuell pratade hon i vi-form och med en blick och ett kroppsspråk som i panik och ilska skrek ut: Berätta inte för någon, avslöja inte för någon, skäm inte ut mig!

Reaktionen från hennes sida var förväntad, förutsedd och förberedd så jag låtsades tillmötesgå hennes verbalt uttalade önskemål, jag låtsades tillmötesgå de krav som hennes kroppsspråk ställt på mig. Att inte berätta för någon, att inte prata om det och inte visa för någon att jag, hennes son, var homosexuell. Vid det här laget visste som sagt var alla som var viktiga för mig, mina arbetskamrater, vänner och bekanta om att jag var homosexuell men jag nämnde inte detta. Jag lät henne leva i tron att ingen visste. Mitt syfte med att berätta för mamma var aldrig att ställa till en scen, att få uppmärksamhet eller att såra henne.

Ett önskemål, ett krav som jag gick med på, var att inte berätta för mina morföräldrar. De var ju så gamla, de måste inte få veta. Morfar var ju präst, vad skulle han säga, det fanns väl ingen mening med att berätta för dem. Jag träffade dem ju så sällan i alla fall, de bodde ju så långt bort. De var ju hennes föräldrar. De skulle aldrig orka med. Listan på anledningar till att inte berätta kunde varieras i en evighet och som sagt var, mitt syfte med att berätta om min homosexualitet var aldrig att ställa till en scen, att få uppmärksamhet eller att såra henne. Så jag berättade inte något för mina morföräldrar. När jag träffade F blev min relation till min mamma om möjligt än mer ansträngd, att jag var tillsammans med någon innebar för henne att jag visade upp min homosexualitet, det innebar för henne att jag brutit alla mina löften. Jag hade gått mot hennes krav. Ironiskt nog kom F från den stad mina morföräldrar bodde i så jag kom närmare mina morföräldrar geografiskt samtidigt som vår kontakt blev allt mer distanserad. Så kom det där samtalet i början av december. Jag var själv i min och F’s lägenhet när min syster ringde för att berätta att mina morföräldrar hade dött. Hon berättade att de båda var döda när man hittade dem. Jag sjönk ner på golvet, oförmögen att reagera satt jag där ett tag innan jag ringde F och tillät mig själv tappa taget. F och hans familj blev för mig det stora stödet som min familj skulle ha varit. Jag kan än idag känna en ofantlig sorg över att inte ha berättat för mina morföräldrar om min förmåga till kärlek, min relation till F och det liv jag lever. Dessa tankar och denna sorg väcks ofta hos mig under dessa de första dagarna av december.