Bögtidningar
Äntligen fungerar bloggen igen! Blogg.se har haft driftproblem så jag har inte kunnat blogga ordentligt på ett par dagar men nu ska det fungera igen.
När jag jobbade häromkvällen så var det ett gäng tonårskillar inne för att handla, de var rätt högljudda så jag märkte av dem när de stod vid tidningarna. En av killarna ropade ut en av de andra killarnas namn och sa: Du, det finns inga bögtidningar till dig! Jag kunde inte se någon av killarna men jag hörde de andra killarnas skratt och sa till min arbetskompis att vid sådana här tillfällen så ville jag bara gå fram och säga att de borde tänka på hur de uttrycker sig. Samtidigt så kräver en sådan handling att jag ska orka ge mig in i en diskussion, förklara och försvara. En av de där knepiga sakerna med att vara något som inte alltid syns på en, jag kan i situationer som denna välja att vara passiv och på sätt helt undgå att gå i polemik med till exempel dessa killar. Ibland är jag tacksam för att det är på detta vis samtidigt som det på sätt och vis är fördärvligt då detta gör att diskussionen kanske tas för sällan, av såväl mig som andra. Om diskussionen togs av fler och oftare skulle nog utvecklingen för homosexuella gå avsevärt snabbare. Denna kväll valde jag dock att inte ta diskussionen.
Däremot väcktes tankar som: Det stämmer, vi har inga bögtidningar. Vad definierar en bögtidning? Varför är det så svårt att få tag på tidningar som riktar sig till homosexuella? Var killen som de ropade till homosexuell, misstänkte de andra att han var homosexuell eller var det ”bara” ett sätt att trycka ner den killen? Varför var det så spännande och intressant för killen som ropade? Hade han tankar och funderingar kring homosexualitet? Isåfall sin egen dolda homosexualitet, eller misstänkte han att den andra killen var homosexuell och ville på detta sätt ”lyfta” ämnet? Svaret på dessa frågor får jag tyvärr inte veta för jag valde att vara passiv, att inte ta diskussionen.
det där är nog ganska vanligt fenomen som man stöter på i olika miljöer,former och åldrar. har själv mer eller mindre "anklagat" en annan för att vara bög för att skydda mina egna känslor. var ca 15 år och hjärntvättad från både hem och skola att vara homosexuell var både fult och äckligt och för att få bort misstankar mot mig själv "anklagade" jag den "lille" i gänget som inte vågade argumentera emot. efteråt när jag var ensam mådde jag så dåligt att jag grät i timmar. jag ville ju egenligen berätta sanningen,men vågade inte.
Det verkar vara ett vanligt fenomen som sagt var, även jag har dolt den jag är genom att peka ut andra som homosexuella. Tillbringade stor del av högstadiet med att ropa bög efter killar som umgicks "för nära", tog varje chans att få hacka på det som jag var så rädd för, det jag bar inom mig men som jag hade gjort allt för slippa. Så jag känner självklart igen mig i situationen som uppstod på min arbetsplats.
/Åke
Jag håller absolut med. Jag går i tvåan på gymnasiet och en dag samlade hela klassen kring en av datorerna och jag hörde ord som "vidrigt" och "groteskt" och när jag såg vad de kollade på var det en "kvinna" som genomgått en könskorrigering. Jag sa till dem att det handlade om könstillhörighet och att det var starkt av honom att genomföra det. Jag blev otroligt hämmad efter det och har inte vågat berätta för någon att jag är transsexuell. Jag vet att det inte har något med homosexualitet att göra, men ändå med HBT och hur man kan bli sårad av korkade kommentarer.