Åke Englund

Tack för ett spännande 2010 och ett stort tack till alla er som följt mig under året, tack för ert stöd och era bloggkommentarer. Med orden av en nära och kär vän önskar jag oss alla ett Gott Nytt År och må 2011 bli vad vi vill att det ska bli.
/Åke

Jag kan inte påminna mig om att jag hade några drömmar som barn. Har överlag inga minnen från min barndom. Ibland känns det som att jag inte funnits innan mitt tionde år. Men det finns en dröm som jag kan komma ihåg, en dröm som alltid funnits med mig. Men tyvärr har jag nog blivit för vuxen och för rädd för att göra verklighet av den. Jag har ända sedan jag var liten velat tjuvåka i en öppen godsvagn. Har fått det från amerikanska filmer där barn som rymde hemifrån alltid tog sig bort genom att hoppa ombord på ett godståg när det saktade ner. Jag glömde bort den här drömmen under lång tid men så för något år sedan lärde jag känna en tjej som bott i USA under flera år och vi kom att prata om ungdomars tjuvåkande med godstågen och att det faktiskt var en vanlig företeelse och inte bara något som hände på film. Ända sedan vårt samtal har det blivit en slags meditation för mig att stänga ögonen, andas djupt och föreställa mig att jag åker genom livet i en tom godsvagn som har öppna sidor där jag kan betrakta livet samtidigt som jag passerar det förbi.

Sedan länge har jag haft planer på att skriva en bok men det är först under hösten som jag tagit tag i bokprojektet och börjat arbeta mer strukturerat. Under min resa till Seattle tog jag mig tid att börja det stora arbetet med att sammanställa och hitta en form på bokens upplägg. Och tidigt insåg jag att något av det svåraste men kanske också det viktigaste är bokens början. Jag kände mig låst av att inte kunna hitta en början, det var som att jag saknade nyckeln till huset jag skulle flytta in i. Men så idag fann jag nyckeln och när jag vred om nyckeln var det som att öppna dörrarna till ett mörkt hus. Det är nu upp till mig att tända upp husets mörkaste vrår, hänga upp tavlor och möblera.

Tror inte att det bara är tankar kring slutet på ett år som gör mig ovanligt fylld av tankar kring livet. Har alltid funderat mycket kring livet och meningen med det hela. Jag tror inte att det finns något bestämt öde utan att det mesta blir vad vi gör det till. Sedan har vi alla olika förutsättningar och det är också olika viktigt för oss att ”göra” något av våra liv, att ”finna” en egen mening eller ”skapa” något. Kanske låter hårt, kallt eller pessimistiskt men det är vad jag känner. För min egen del har jag kommit fram till att det inte är så viktigt att finna meningen med livet, desto viktigare har det varit att finna en mening med det liv jag lever. Finna något som är vikigt för mig, något som jag brinner för och som driver mig framåt. Jag har ingen färdig mall att följa med egna barn, inga krav att leva upp till från familj och föräldrar, inget yrke som jag är född in i. Att inte ha några krav, färdiga mallar eller någon utstakad väg att resa är något som ger frihet men också en stor press då jag har möjligheter att göra något speciellt. Den enda som jag kan tacka eller skylla på är mig själv. Och jag har med tiden fått en ganska klar bild av vad som jag brinner för, vad jag vill skapa. Och sedan någon månad har jag fått det som jag tidigare saknat, det som jag använt som ursäkt, förklaring eller undanflykt för att tygla elden och skapa det som är viktigt för mig. Jag har fått tid, tid som jag tidigare inte haft till mitt förfogande. Ursäkterna till att inte tygla elden blir allt färre och ansvaret blir helt och hållet mitt eget. Mitt eget öde ligger tydligare än någonsin i mina egna händer och tankar.

Året lider mot sitt slut och jag funderar på vad som hänt under året. Läser sporadiskt lite inlägg i bloggen och inser hur mycket som hänt i det jag kallar för mitt liv. När jag läser inlägg från i våras så känns det som att jag är en helt annan person idag. Inser hur jag förändrats under året som gått, hur mina resor påverkat mig, hur mycket mitt arbete påverkat mig och hur det känns som att året avslutas med att så många nya möjligheter öppnas upp för mig då jag slutat som chef. Tänker tillbaka på hur många av mina relationer förändrats under året som gått. Hur arbetskamrater slutat på min arbetsplats och istället blivit vänner som jag umgås med på fritiden. Hur jag mötte en gammal kärlek för att se om den var en kärlek som var något mer än en förälskelse, och hur jag sedan insåg att den trots allt bara är en förälskelse. Och jag insåg också att den inte gått över men att den inte kommer att leda mig vidare. Inser också att jag på många sätt mår bättre ju äldre jag blir, men samtidigt så finns det själsliga minnen av de djupa dalar jag periodvis vandrat genom under året. Året som gått känns bitterljuvt då jag inser att jag mött och insett många sanningar. Det har varit ett år av lärdom och ett år av erfarenhet.

Som barn tyckte jag att inte att julklappar var speciellt viktigt. För mig var det mer stämningen runtomkring jul med julgranen, de tända ljusen, dofterna av pepparkakor, granen och hyacinterna. All julmat och gemenskapen kring det stora bordet i köket hos morfar och mormor. Och mitt i allt detta blev julklapparna inte så viktiga och jag var samtidigt lätt att köpa julklappar till då jag älskade böcker och dagarna efter julaftonen till dess att jullovet tog slut brukade jag krypa upp i någon av alla rummens soffor och fåtöljer med någon av mina nya böcker. Morfar och mormor bodde i ett stort hus med många rum så det fanns alltid rum för avskildhet. Och skulle det vara någon i salen, biblioteket eller den stora hallen så kunde man alltid sitta i köket hos mormor och läsa medans hon lagade mat till alla de måltider som var under julen. Som vuxen, utan någon kontakt med min familj och då jag inte längre lever i någon relation så har julklapparnas betydelse inte bara minskats utan jag har även omvärderat deras betydelse.
Jag förväntar mig inga julklappar och känner ingen saknad eller bitterhet över det utan är överlag nöjd med det val jag faktiskt gjort. Men, förra året och i år har jag fått en julklapp som jag kommit att uppskatta så mycket att jag faktiskt saknar ord att beskriva mina känslor, vilket kan kännas lite konstigt då jag älskar, lever för och dagligen sysslar med det skrivna ordet. Det är några av mina närmaste vänner på jobbet som gått ihop och köpt mitt favoritgodis och presentkort på bio. Att få denna julklapp fyller mig med sådan tacksamhet att det känns som att världen stannar upp för ett ögonblick. Jag, som alltför ofta är fylld av en känsla av otillräcklighet, en känsla av att inte vara värd något eller värdig någon, fylls av en enorm tacksamhet över mina vänners engagemang och en tacksamhet över att jag har dem i mitt liv. De ger mig inte bara en julklapp utan på något sätt så ger de mig en gåva som jag kommer att leva på såväl under biobesöket som när jag tänker tillbaka på dem.

Trots att alla ingredienser finns där så infinner sig inte den rätta känslan, känslan av julstämning. Marken är täckt av snö, var och varannan kund önskar mig en God Jul och jag slog in julklappar häromkvällen. Trots detta infinner sig ingen känsla av jul. Men så under de sista skälvande minuterna av kvällens arbetspass så hände något som fick mig att köpa en julskinka. Jag som inte har gjort min egen julskinka på flera år, men det var något som fick det att kännas helt rätt så jag gick hem med min nyinköpta julskinka, letade reda på en termometer och aluminiumfolie och skred därefter till verket. Jag vet fortfarande inte vad det var som fick mig att känna sådan julstämning att jag köpte en julskinka. Var det min väns tacksamhet över julklapparna han fick med posten? Var det julkramen jag fick av en stamkund eller var det chokladbiten jag fick av den snygga killen som arbetar på caféet där jag brukar fika? Eller var det helheten av allt detta som fick mig att köpa en julskinka, som fick mig att nynna på ”Winter wonderland” och dricka varm glögg vid midnatt.

Fick årets julklapp från arbetet tidigare idag. Innehållet är ingen större överraskning då jag själv fått välja från företagets önskelista. Det har funnits år då jag inte gjort något val eller rentav gett min julklapp vidare till någon annan. Men i år har årets julklapp från min arbetsgivare kommit att få en symboliskt stor betydelse på flera sätt. Mycket större betydelse än jag någonsin kunnat ana när jag gjorde mitt val tidigare i år.
Julklappen som jag får från företaget är nämligen en resväska. När jag gjorde mitt val tänkte jag mest att den skulle kunna vara bra att ha för mina resor, i synnerhet då min resväska gick sönder på hemresan från USA när jag var där på min födelsedag. Och vad kan vara mer positivt än att få en julklapp att använda på mina resor som kommit att påverka mitt liv på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt. Dessutom blir julklappen än mer symbolisk då jag slutat som chef och därigenom lastat av mig bagage som jag burit och tyngts ned av på ett sätt som jag själv inte insett förrän i efterhand. Med årets julklapp kan jag göra nya resor, mina egna resor utifrån mina egna val och med ett lättare bagage på vägen.

Jag knöt knytnävarna och i ren skräck sparkade jag i soffraden framför mig. Försökte att hålla mig men jag ryckte till igen och nu blev jag så rädd av det jag såg att jag skrek till. Andades in djupt, kände hjärtats snabba slag och funderade på varför jag utsatte mig för det här. Tittade åt sidan och såg hur min vän hade ett ansiktsutryck som var en blandning av skräck och skratt. Jag kunde inte se hans ögon bakom 3D-glasögonen men hans skräckslagna leende tycktes gå ända upp till hans glasögon. Trots ljudet från filmen, skriken och skratten från biopubliken och att jag var skräckslagen av de köttätande urtidspirayor som simmade mot mig från filmduken. Ja trots allt detta så kunde jag inte låta bli att känna mig som ett barn som lyckats ta mig in på en barnförbjuden film på den tiden då man var någonstans i åldern mellan oskulden och allvaret.

När jag kommer hem till min lägenhet möts jag dessa dagar i december av en vägg av hyacintdoft, doften är extra markant när jag kommer hem till en mörk lägenhet om kvällarna efter att ha slutat jobbet. Varje gång jag möts av denna vägg av doft aktiveras gamla minnesbilder från jularna hos min morfar och mormor. Jag förstår inte varför dessa minnen aktiveras av hyacintdoften just i år då jag har dessa blommor hemma varje år vid jul men aldrig reflekterat speciellt mycket över att doften tar mig tillbaka till en tid som är sedan länge förlorad. När jag kommer hem till en mörk lägenhet om kvällarna så kan jag genom att andas in hyacintdoften samtidigt som jag står i den mörka hallen nästan se minnesbilder från min uppväxt i formen av inifrån upplysta fönster i min morfar och mormors hus. Ibland tar sig minnesbilderna sig formen av luckor i en adventskalender och det känns nästan magiskt att tänka tillbaka på den gigantiska hall som var det första rummet man kom i när man kom till morfar och mormor. Längs ena väggen i hallen kunde man hänga av sig sina ytterkläder och mitt i rummet stod ett stort massivt bord där det alltid fanns skålar med clementiner, askar med choklad och julgrupper med hyacinter. I en stor skål på bordet låg alla julkort som min morfar och mormor fick från vänner och bekanta och jag brukade alltid läsa korten och fantisera ihop historier om vilka alla dessa människor var som skickade kort från när och fjärran. I andra ändan av hallen var det en stor öppen spis där en sprakande eld spred värme i rummet. Om kvällarna brukade jag sitta i en av de stora trästolarna och lyssna på vinden som ven utanför huset, den sprakande elden och klappa på morfar och mormors hund samtidigt som jag andades in doften av hyacinter.

Jag har en återkommande dröm. Ibland tar den sig till och med in i mina dagdrömmar och fantasier. Det börjar alltid med att jag går i en skog, en skog utan stigar. I drömmen söker jag efter en stig, en väg ut från skogen. Och när jag går planlöst sökandes efter en väg ut så möter jag en vän från mitt verkliga liv som spelar gitarr, men i drömmen spelar han inte utan han säger till mig att jag måste skapa min egen musik för att hitta en väg ut från skogen. Jag andas, blundar och försöker att hitta musiken inom mig. Och när jag öppnar ögonen kan jag urskilja en öppning i skogen, en antydan till stig. Jag går mot öppningen men ser att det inte är någon upptrampad stig och fylls av besvikelse. På nytt möter jag ännu en vän från mitt verkliga liv. I mitt verkliga liv sjunger han men inte i min dröm, utan han uppmanar mig istället att finna min egen röst som jag har inom mig. På nytt blundar jag och försöker denna gång att hitta min egen röst som jag har inom mig. När jag öppnar ögonen är öppningen i skogen större och det som tidigare endast var en antydan till stig är nu verkligen en stig. Men skogen är fortfarande mörk och när jag går mot stigen försvinner stigen in växtligheten och återigen känner jag mig vilsen. Och när jag tappat bort mig ännu en gång möter jag återigen en vän från mitt verkliga liv. I mitt verkliga är hon en dansare men i min dröm dansar hon inte utan hon uppmanar mig att finna min egen rytm som jag bär inom mig. Jag blundar och lyssnar på mina egna andetag samtidigt som jag försöker att hitta min egen rytm. När jag öppnar ögonen så kan jag återigen se öppningen i skogen och stigen är nu tydligare och mer upptrampad än tidigare. Jag beger mig snabbt mot stigen men återigen blir skogen mörk och jag tappar bort stigen. Återigen möter jag en vän från mitt verkliga liv i ett ögonblick av vilsenhet. I verkliga livet fotograferar min vän mycket men i drömmen tar han inga bilder utan uppmanar mig att finna mina egna bilder. Jag stänger ögonen och söker mina egna bilder och när jag åter öppnar ögonen är öppningen i skogen större och ljusare än tidigare och stigen är nu tydligt upptrampad så jag beger mig framåt med bestämda steg. Men i samma ögonblick som jag beträder stigen så blir skogen åter mörk och stigen är åter överväxt av skogens grönska. Vilsen tittar jag upp mot himlen för att finna något ljus i den mörka skogen och när jag vänder ner blicken står ännu en vän från mitt verkliga liv framför mig. I mitt verkliga liv är vi goda vänner och i hans sällskap har jag lärt mig att finna mönster där andra inget ser. Han log mot mig och säger:
-Du finner inte stigen som leder till din egen väg förrän du använder dig av alla dina vänners råd.
Han gjorde en svepande rörelse med armen och när jag vände mig om stod de vänner jag mött i skogen och då såg jag helheten i deras råd. Skapa min musik, finn min röst, hitta min egen rytm, skapa mina egna bilder. Och skapa mitt egna mönster av allt detta. När jag såg helheten i deras råd förvandlades de till skogens varelser, växter och väsen och framför mig låg inte längre en mörk skog. Istället trädde solens strålar igenom växtligheten och framför mig låg en stig som övergick i en väg ut ur skogen.

Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa alla kunder och som så ofta när jag jobbar så har jag inte bara en kö. Jag hade en vanlig kö, bakom min rygg hade jag en kö med kunder som scannar sina varor själv och enbart genomför betalningen hos mig. Jag ger ut biljetter till butikens parkering. Jag hjälper en annan i personalen med en varukod. Jag håller koll på köerna trots att jag vet om att det inte finns mer personal att tillgå. Ger en vänlig nick åt en kund längre bak i min kö. Kastar en blick mot tobaksmaskinen för att försöka avgöra om kunden som ska lösa ut sina cigaretter behöver hjälp med att förstå maskinen. Känner hur blodet pulserar i öronen och funderar på om jag kommer att dö av en hjärtattack på jobbet. Samtidigt så älskar jag just detta, pulsen och tempot när man ligger precis på gränsen.
Mitt i detta, på något sätt, organiserade kaos är det en kvinna som halvt om halvt lägger sig på kassadisken bakom mig. Hon viskar något som jag omöjligt kan höra och det är med viss irritation som jag böjer mig fram för att höra vad hon säger. Det visar sig att hon sett en man snatta och jag får en beskrivning av mannen. Jag känner direkt att jag inte orkar med att ta en snattare mitt i all röra, dessutom kämpar vi med köer som aldrig verkar ta slut. Men jag hinner inte fundera många sekunder förrän jag ser mannen försöka gå ut bakom ryggen på mig. samtidigt som jag ber alla som är i vägen om ursäkt så lyckas jag instinktivt ta mig fram till mannen och det först när jag försöker få honom att stanna som jag blir rädd. Försöker att få mannen att stanna utan att instinktivt ta tag i honom och han stannar förvånansvärt lätt. Jag säger åt honom att lämna ifrån sig det han tagit och efter att han lagt varor för över 400 kronor på disken säger jag åt honom att gå och att han inte är välkommen, skammen i att få ha lämnat från sig stöldgods inför 40-50 personer fick vara straff nog. Men bara för att jag hade tagit en snattare så försvann inte köerna som genom ett trollslag utan jag fortsatte med arbetet som om inget hänt trots att det kändes som att hjärtat skulle slå ut revbenen och explodera inför alla.

Jag har aldrig varit särskilt spontan av mig men jag känner stor beundran för de som är spontana och därigenom, i mitt tycke, modiga. Jag är gärna spontan bara jag vet om innan och kan planera det spontana…
Gång på gång säger jag nej till spontana saker men så för några dagar sedan så hände något. Jag vet inte vad det var som hände men det kändes som att vädret slog om, det var som att världen blev lättare att bära och det gick lättare att andas. Och jag riktigt kände av hela mitt väsen att jag väntade på ett ögonblick av galenskap, ett ögonblick då jag kunde få var lite galet spontan och göra något oväntat. Och så kom det, ögonblicket. På väg ut från jobbet efter kvällens pass pratade mina arbetskompisar om att det var en tatuerare som under kvällen gjorde tatueringar på ett uteställe i stan. Och på några minuter hade jag hittat rätt motiv och tog mig iväg i den kyliga kvällen för att göra en tatuering. Dessvärre stoppades jag i min spontanitet då tatueraren var fullbokad. Men jag hade funnit styrkan att vara spontan, jag hade funnit modet att våga vara lite galen.

På väg ut från att ha hälsat på hos en vän mötte jag en stamkund i trapphuset. Vi stannade upp och pratade en stund och mannen berättade gång på gång hur viktiga vi på ICA är for honom och att höjdpunkten på hans dagar är när han handlar hos oss. Under vårt samtal bjöd han in mig i sin lägenhet och berättade om sina nu vuxna barn och visade bilder på dem samtidigt som han berättade om hur han tillbringar sina dagar. På något kände jag mig tacksam över att ha fått ta del av hans liv samtidigt som jag blev förundrad över hur viktiga de korta ögonblicken i kassan kan vara för människor.

Jag skötte två kassor samtidigt som jag svarade i telefon och hyrde ut en film när en kund kom med en hög med papper som han ville få hjälp med. Vid en första anblick förstod jag inte vad det var för papper han vill ha hjälp med och dessutom kunde han ingen svenska så min irritation växte inom mig likt ett ondskefullt troll som fick sin näring av stress. Mannen verkade varken se eller ta hänsyn till att jag var upptagen vilket gjorde att det började växa elakartade vårtor på trollet som bodde inom mig. Men jag tryckte tillbaka trollet och ansträngde mig så att stressen inte skulle ge trollet kraft nog att få övertaget. Efter en stunds samtal insåg jag att mannen behövde hjälp med att skicka iväg pappren men vart de skulle framgick inte så jag fick gå igenom handlingarna och försöka att hitta en adress att skicka pappren. Då jag fick göra detta samtidigt som jag skötte två kassor och en telefon som ringde konstant så började trollet växa inom mig igen.
Trollet åt min stress och drack min irritation som om det vore första gången han fick något att äta efter en lång vandring genom min själs mörka skog där han bor i vanliga fall. Egentligen ville jag bara ge tillbaka handlingarna och säga att han fick klara sig själv men det vore att ge efter för trollet inom mig. Och när jag stod där i full dragkamp med mitt inneboende troll så såg jag vad det var för handlingar som mannen skulle skicka iväg, vad han skulle svara på, vad som var så viktig för honom att han inte kunde se att jag var upptagen och stressad. Världen omkring mig tycktes stanna upp för några sekunder och trollet inom tappade omedelbart all kraft och sprack i tusen bitar av sorg. På pappret i min hand kunde jag läsa att mannens ansökan om flyktingasyl hade blivit avslagen.

Sedan jag kom hem från New York har jag genomgått ett stålbad, en process där jag rannsakat mig själv och vad jag vill med mitt liv och framför allt om jag vill vara chef. Det har varit smärtsamt men också renande att genomgå denna process. Jag har pratat med vänner, vägt för och mot men framför allt har jag sovit. Laddat batterierna och försökt finna svaret inom mig. Lustigt nog så kan jag så här i efterhand inse att jag fann svaret direkt inom mig, men att jag inte hade mod nog att följa känslan jag hade inom mig. Men efter att tagit några omvägar så följde jag mitt inre och uppbringade också modet att följa mitt inre. Så sedan några dagar har jag stigit tillbaka från att ha varit områdeschef. Jag jobbar inte mindre men det känns som att jag fått mer tid till vad jag verkligen vill göra. Än så länge känns det mest som att jag tagit av mig en ryggsäck full med stenar och försöker att finna balans i livet utan tyngden på min rygg. Men jag känner mig fylld av pirr i kroppen och bär på en slags förväntan inför livet på ett sätt som jag inte känt på länge.