Ursäkternas slut
Tror inte att det bara är tankar kring slutet på ett år som gör mig ovanligt fylld av tankar kring livet. Har alltid funderat mycket kring livet och meningen med det hela. Jag tror inte att det finns något bestämt öde utan att det mesta blir vad vi gör det till. Sedan har vi alla olika förutsättningar och det är också olika viktigt för oss att ”göra” något av våra liv, att ”finna” en egen mening eller ”skapa” något. Kanske låter hårt, kallt eller pessimistiskt men det är vad jag känner. För min egen del har jag kommit fram till att det inte är så viktigt att finna meningen med livet, desto viktigare har det varit att finna en mening med det liv jag lever. Finna något som är vikigt för mig, något som jag brinner för och som driver mig framåt. Jag har ingen färdig mall att följa med egna barn, inga krav att leva upp till från familj och föräldrar, inget yrke som jag är född in i. Att inte ha några krav, färdiga mallar eller någon utstakad väg att resa är något som ger frihet men också en stor press då jag har möjligheter att göra något speciellt. Den enda som jag kan tacka eller skylla på är mig själv. Och jag har med tiden fått en ganska klar bild av vad som jag brinner för, vad jag vill skapa. Och sedan någon månad har jag fått det som jag tidigare saknat, det som jag använt som ursäkt, förklaring eller undanflykt för att tygla elden och skapa det som är viktigt för mig. Jag har fått tid, tid som jag tidigare inte haft till mitt förfogande. Ursäkterna till att inte tygla elden blir allt färre och ansvaret blir helt och hållet mitt eget. Mitt eget öde ligger tydligare än någonsin i mina egna händer och tankar.