Åke Englund

Jag och en vän brukar träffas och äta ihop. Jag brukar laga maten och han gör sallad och dukar bordet, jag brukar tända ljus och ha lite musik i bakgrunden. När vi sätter vi sätter oss ner för att äta så upplever vi båda en känsla av att vi skulle vilja säga något innan vi börjar äta, det känns som att man skulle vilja börja måltiden med en ritual i någon form. Även om jag är uppväxt med en morfar som var präst så har jag ingen vana av att inleda måltiden med bordsbön eller liknande men jag kan verkligen förstå syftet och funktionen med att inleda måltiden med en ritual. I synnerhet om man delar måltiden med någon. Att dela sin måltid med någon skapar inte bara en känsla av gemenskap utan även en känsla av tacksamhet och jag upplever att det är detta som jag och min vän känner ett behov och en önskan att uttrycka innan vi inleder vår måltid.

"Tacksamhet är en plikt som du bör visa, men som ingen har rätt att förvänta sig"

-Jean-Jacques Rousseau

Under retorikkursen kom jag på mig själv med att sitta med ett stort leende på läpparna i spänd förväntan på vad jag skulle få lära mig under kvällen. Kunde inte bestämma mig för om jag såg mest fram emot att lära mig det teoretiska kring retorik eller om jag var mest nyfiken på att arbeta praktiskt med att stå framför en grupp och prata. Kände att mitt leende var på gränsen till fånigt så jag försökte dämpa mig lite. Tänk om jag hade varit lika intresserad och fylld av förväntan när jag gick i skolan.

"Förmågan att i dag tänka annorlunda än i går skiljer den vise från den envise"

-John Steinbeck

Jobbar med en text sedan en tid tillbaka, bär med mig den i tankarna, vrider och vänder på den. Än så länge har jag bara en ide, en tanke kring vad jag ska skriva. Än så länge är texten som inlåst i en kub utan nyckel, ett lås utan kod. Jag vrider och vänder på kuben utan att hitta lösenordet som öppnar den. Försöker att se den ur olika vinklar i hopp om att hitta de där förlösande orden som leder mig rätt och öppnar kuben med dess innehåll. Jag vet att jag slutligen kommer att hitta vinkeln som kommer att öppna upp kuben, och när det händer så fylls luften framför mig av ord och brottsstycken av text. Då är det upp till mig att plocka ner orden och sätta dem på papper. Men ännu är jag inte där, än så länge är kuben med dess innehåll stängd för mig och det är upp till mig att finna vinkeln som öppnar upp kuben.

"Det som skrevs utan möda läses i regel utan nöje"

-Samuel Johnson

När jag kom hem från arbetet satte jag på en skiva som jag spelar nästan varje dag. Förutom att skivan är en samling av mina favoritlåtar, så har många av låtarna har från början anknytning till en person eller händelse som varit viktig för mig, men då jag spelar skivan så gott som dagligen så innebär det att den händelse eller person som många av låtarna varit förknippade med har suddats ut. Men av någon anledning fick jag en förnimmelse av en känsla som sedan länge varit begravd i det förflutna. Jag slappnade av, lyssnade på låten och lät känslan inom mig väckas till liv igen och känslorna slog mot mig som vågor mot en strand. Från början hade jag förknippat låten med en kille som jag träffade under en period när jag inte ville ha en relation, killen var på mig under en lång tid och till slut gav jag med mig men då hade han tappat ork och intresse. Jag hade varken tänkt på den här killen eller förknippat den här låten med honom på flera år, varför fick jag denna förnimmelse nu och varför var känslan så stark?

Jag är tacksam för:

·         Att jag ska gå på bio med Rebecca på torsdag.

·         Att jag lyckades få en tvättid i morgon.

·         Att jag trivs så bra med mitt arbete.

Under kvällen såg jag en film vars tema var en mans resa mot att överta sin fars roll som ledare. I ett ögonblick av tvivel på sin förmåga får han uppmaningen: Var som din far! Meningen upprepades tre gånger och etsade sig fast i mitt inre. Under den gångna veckan har jag under mina föreläsningar fått frågan om hur jag tror att min pappa skulle reagera på att jag är homosexuell. Frågan har ju varit rent retorisk eftersom som min pappa dog när jag var 10 år men visst har jag funderat på det redan innan jag började med mina föreläsningar. Uppmaningen Var som din far! blir för mig istället en fråga, Hur var min far? Hur min far var vet jag inte så mycket om men jag upptäcker fler och fler likheter mellan honom och mig ju längre tiden går. Han såväl som jag hade tatueringar, vi heter båda Åke och ett av mina tydligaste minnen av min pappa är från när han medverkar i ett tidningsreportage om vad han brinner för. Tidningsreportaget om vad vi brinner för är även det något som jag delar med min far. Men fortfarande finns det mycket med min pappa som jag inte vet något om. Så uppmaningen som etsade sig fast i mitt inre blir istället en fråga som kvarstår, vem var min far?

Jag är tacksam för:

·         Kvällens samtal med Patrik.

·         Att Anna tar min onsdagskväll så att jag kan gå på min retorikkurs.

·         Mina fantastiska hundar, helt oersättliga.

Jag har människor i min omgivning som är berörda av självmord och cancer i olika former, varje gång jag träffar någon av dessa människor slås jag av tanken på hur mycket man tar för givet i livet. Tar jag vara på vad livet erbjuder? Lever jag på ett sätt som gör att jag verkligen lever och inte bara låter dagarna gå. Gör jag vad jag vill med mitt liv eller följer jag bara med strömmen? Bidrar jag med något? Vad vill jag göra? Låter jag rädslorna styra mig? Jag har ju så mycket idéer, tankar och drömmar! Gör jag något av allt detta? Tar jag tag i alla dessa tankar eller jobbar och sover jag bort livet?

Jag är tacksam för:

·         Att jag ska fika med Erik imorgon.

·         Att jag fått klipptid imorgon.

·         Glad Påsk sms:et jag fick av Tobias.

Jag hade två klasser som var diametralt motsatta till sättet under torsdagens föreläsningar. Den första klassen var så tyst och lyssnande att jag nästan blev lite osäker på mig själv. Jag fick ändra upplägget och ha ett mer seriöst upplägg på den föreläsningen. Den andra klassen var mer avslappnad till sättet och jag använde mig mer av humor för att få fram mitt budskap. Jag har alltid försökt känna av klassen och på så sätt nå fram med mitt budskap på bästa sätt. Nu efter de lärdomar jag erhållit under min kurs i retorik har jag ännu mer insett vikten av att känna in lyssnarna, något som jag använde mig av under dagens lektioner. Trots att jag föreläst under nästan 15 år så utvecklas och lär jag mig något under varje föreläsning.

Jag är tacksam för:

·         Att veckans föreläsningar har gått så bra.

·         Gåvan jag fick som tack för föreläsningarna.

·         Att jag ska få sovmorgon för första gången den här veckan,

Jag läste ett reportage i måndagens Göteborgs-Posten som jag ville använda mig av i mitt arbete för homosexuellas rättigheter, men jag glömde kvar tidningen på ett café och jag sökte på nätet efter reportaget men det publicerades inte på nätet. Funderade på hur jag skulle göra för att hitta texten och jag kom ihåg att en stamkund, som handlar hos mig nästan varje kväll, arbetar på Göteborgsposten. Så när han kom in och handlade under kvällen så frågade jag honom om han kunde tipsa mig om hur jag skulle gå tillväga för att få tag på ett exemplar av tidningen. Han berättade att det inte var något problem och att han kunde hjälpa mig att få tag på ett exemplar. En stund senare kom han tillbaka för att handla något han glömt och med sig hade han ett exemplar av tidningen som jag frågat honom om. Hans gest att ordna ett exemplar av tidningen var enkel handling som inte krävde något stort av honom men som betydde mycket för mig. Min tacksamhet och glädje över att få tag på tidningen var ersättning nog för honom. Något så enkelt som att få en gratis tidning, den kontakt som kunden och jag har de kvällar vi möts på mitt arbete och de korta samtal vi har vid dessa möten fyller mig med en glädje och livskvalitet som tycks uppfylla hela min varelse. Små enkla saker som gör så mycket.

Jag är tacksam för:

·         Att jag fått tidningen med reportaget jag sökt efter.

·         De erfarenheter jag fått under dagens föreläsningar på Bodaskolan.

·         Att ett problem som jag haft på arbetet löste sig så smidigt.

Under en rast mellan lektionerna som jag hade under dagen gick jag ensam genom skolans tomma korridorer. Från ett klassrum i korridoren hördes skratt, från ett annat klassrum hördes något som lät som fingerövningar för piano. Korridorerna var långa och tycktes sakna början och slut, korridorer och trapphus gick i betonggrått och tegelstensbrunt. Väggarna kändes som impregnerade av rädsla och förväntningar, skratt och gråt. Dörren till ett klassrum öppnades och det kom en strid ström av elever som snabbt fyllde den tidigare öde korridoren med stoj och stim. Det är en lustig känsla att besöka en högstadieskola som vuxen. Skolans miljöer påminner så starkt om den tiden som jag upplevde som jobbigast under min uppväxt och jag fick en känsla av att om jag lagt min hand på korridorens tegelväggar så skulle jag kunna känna bultande hjärtan från gångna tiders elever.

Jag är tacksam för:

·         Att det gick så bra på dagens lektioner.

·         All uppskattning jag fick från lärare och elever.

·         Nya numret av tidningen Leva

Det vore synd att påstå att jag lever det mest hälsosamma livet. Äter inte allt för regelbundet, frukost är blott en fantasi, den mesta maten äter jag på restaurang eller på jobbet. Inför att jag skulle få besök av en lumparkompis bestämde jag mig för att handla hem så att vi åtminstone kunde äta frukost hemma. För att få rum med det jag handlat hem så fick jag rensa ut bland det som redan fanns i kylskåpet, efter en stunds rensande insåg jag att jag till största delen använder mitt kylskåp som en kyld kompost.

Jag är tacksam för:

·         Thomas besök.

·         Att min guddotter är stolt över mig.

·         Kommande veckas lektioner.

Vissa dagar känns så högljudda. Märker det inte förrän kvällen närmar sig och jag är ute och går med hundarna. Mörkret har lagt sig och stadens ljud börjar lägga sig, dagens ljud och stress börjar domna bort och man blir ensam med sig själv. Det finns dagar då jag tröttnar på att leva i ett konstant kaos, även om de som känner mig bäst säger att jag inte fungerar om jag inte får leva på gränsen till sammanbrott. Och ofta känns det som att jag lever konstant på gränsen till sammanbrott, försöker styra ett skepp, plåstra ihop en skadad kropp. Försöker vara förstående, visa ödmjukhet, vända andra kinden till. Jag är bra på det men ibland så tappar jag orken, tröttnar på alla ljud. Drömmer mig bort till en villa i ett lugnt område, ett vanligt dagjobb och en man att komma hem till och laga mat tillsammans med. Men så väcks jag ur drömmen, söker mig ut till gränsen, dras mot ljuden och njuter av att pressa mig till det yttersta. Hittar gnistan igen.

Jag är tacksam för:

·         Min chef för att han gick mig så väl till mötes när jag rört till det.

·         Tobbes stöd på jobbet när jag tappade orken idag.

·         Att Fredrik tog sig tid att lyssna på mig när jag tappade orken idag.

En tjej som jag hjälpt med hennes skolarbete om homosexualitet berättade för mig idag om hur det går med hennes skolarbete. Bland annat har hon pratat med sin handledare om skolarbetet och denne hade påpekat att mycket i hennes skolarbete och i samhället i allmänhet som rörde homosexuella var problemorienterat. De hade diskuterat varför det ofta är så och hur man kan se möjligheter istället. All fixering vid problemen med att vara homosexuell är något som jag irriterat mig på under en längre tid och jag söker ständigt positiva och uppbyggliga vinklingar på att leva som homosexuell. Att handledaren lyfte upp problematiken med att fixera vid det negativa ger hopp om en positivare framtid.

Jag är tacksam för:

·         Att min gamla vän Carla besökte mig idag.

·         Att jag får vara delaktig i anställningsprocessen på mitt arbete.

·         Butiksbiträdet som skämtsamt bugar varje gång han träffar mig.

Jag deltog nyligen i ett sammanhang där ledaren var synbart påverkad. Det märktes inte först utan jag kände bara en oro i magen över att det var något som inte stämde. Sedan märkte jag att ledaren var påverkad. Kände panik över att någon annan skulle förstå, gamla minnen och känslor gjorde sig påminda, paniken växte inom mig och jag hoppades att det bara var jag som insåg situationen. Kände mig skyldig på något konstigt sätt, kände mig stressad och irriterad. Tittade ner i bordet framför mig och önskade intensivt att jag var någon annanstans. Ju längre mötet pågick desto mer uppenbart blev det för de andra i gruppen. Började känna mig arg och irriterad, arg för att det handlade om tid och pengar för mig, irriterad för att jag ville påpeka det uppenbara men att jag inte kunde förmå mig till att fatta mod. Efter vad som kändes som en evighet bröt någon annan i gruppen isen och tog upp det uppenbara.

Jag är tacksam för:

·         Att Anna hjälpte mig så att jag kunde vara ledig.

·         Det jag lärt mig på kvällens retorikkurs.

·         Att jag genom Madeleine insett hur mycket livet kan förändras.

Jag drömde i natt att jag var jagad av en svart skugga. Skuggan kom ifatt mig och jag slogs för att slita mig ur hans grepp. Under slagmålet slog jag skuggan i ansiktet och hans svarta hud sprack, huden föll tillbaka i en jämn krans runt hans hals och antog formen av klockstycket på en trombon. Den klotrunda svarta skallen lossnade och rullade iväg en bit. Den svarta huvudlösa skuggan släppte greppet om mig och famlade i blindo sökandes efter sin klotrunda skalle som rullade iväg längs gatan. Samtidigt som jag var glad över att ha undkommit den svarta skuggan kände jag medlidande med dess sökande efter sin skalle när jag kröp baklänges för att undkomma honom.

Jag är tacksam för:

·         Att Madde tagit över min gamla dator

·         Att Fredrik ska hälsa på om några veckor.

·         Simons hjälp med att ta kort till min hemsida.

Jag har varit i diskussioner om ett reportage med en journalist kring nöjes- och kulturlivet i Borås för homosexuella, iden har väckts ur RFSL:s kommunundersökning då Borås utsågs till Sveriges HBT-vänligaste kommun. Sedan vi diskuterade iden första gången så jag känt mig kluven då jag å ena sidan tycker att nöjes- och kulturlivet är det område där jag tycker att det finns störst möjligheter att öka acceptansen för homosexuella och samtidigt öka livskvaliteten för homosexuella. Kluven för att å andra sidan så känner jag att nöjes- och kulturlivet för homosexuella i Borås känns ganska obefintligt. Så samtidigt som jag känt mig kluven till att medverka i ett reportage om kultur och nöjeslivet för homosexuella i Borås så har jag varit intresserad av att göra reportaget för att jag så länge irriterats av bristen på nöjes- och kultur av, för och med homosexuella. Så idag mötte jag journalisten och vi bytte några ord i kassan samtidigt som han handlade, och genast kändes det som att vi kan hitta en bra vinkel på iden. Och i synnerhet då jag känner att han har förvaltat våra samtal väl i tidigare intervjuer så känner jag att det kan bli något bra av även detta. Ser med spänning fram mot detta reportage.

Jag är tacksam för:

·         De nya utmaningar jag får genom mitt arbete.

·         Att jag fick en tid på fredag, behöver timmarna för att få ihop pengar till San Fransisco

·         All tid jag får tillbringa med dem jag verkligen tycker om.

Det finns ett engelskt uttryck, to make a difference, som på svenska blir "att göra skillnad". Uttrycket "att göra skillnad" sammanfattar på något sätt den känsla av vad jag vill uppnå när jag gör någonting. För mig innebär uttrycket "att göra skillnad" att man tillför någonting, att något förändras, att man berörs. Jag vill göra skillnad när jag går in i en relation med någon, jag vill göra skillnad när jag arbetar, jag vill göra skillnad när jag föreläser inför en skolklass, jag vill göra skillnad när jag skriver en debattext, jag vill göra skillnad i mitt möte med andra människor. Jag går inte in i en relation eller en uppgift med tanken att jag ska göra skillnad, men jag går in en relation eller uppgift med känslan av att jag vill göra skillnad. Jag söker mig också till personer, uppgifter och relationer som "gör skillnad" i mitt liv. Läser jag en bok så vill jag att den ska påverka mig, utför jag en uppgift så vill jag att den ska tillföra mig något, om jag är i en relation, såväl kärleksrelationer, vänskapsrelationer som arbetsrelationer så vill jag att de om möjligt ska göra skillnad för mig. När jag uppnår en situation, ingår i en relation eller utför en uppgift som gör skillnad för mig eller där jag får utgöra skillnaden så växer och utvecklas jag som människa.

Jag är tacksam för:

·         Lördagens fika med Erik.

·         Kvällens middag och bio med Patrik.

·         När jag får tillfällen till att göra skillnad.

Under en stor del av mitt liv har jag levt med ångest över det som varit och med panik över det som komma skall, helt oförmögen att leva i nuet. Att leva på detta sätt med en fot i det förgångna och en fot i framtiden har gjort att jag inte tagit tillvara på livet som jag lever just nu. Men med tiden så har jag släppt greppet om det förflutna, insett att det enda sättet att få en bra framtid är att försöka leva så mycket det går i nutiden. Något jag ofta tänker på är de fem sinnena hörsel, syn, känsel, smak och doft. Sedan jag börjat arbeta i den ICA-butik som jag arbetar i så har jag börjat med en meditativ övning som jag gör när jag arbetar. Jag försöker att vara medveten och verkligen använda mig av mina sinnen, ibland väljer ibland ut ett av de fem sinnena som försöker att fokusera på just det. Dofter till exempel, vissa dofter behövs det ingen större ansträngning för att känna, vissa dofter vill jag helst undvika medan jag vill förstärka andra. En kvinnlig kund har en parfym på sig som jag kan känna innan jag kan se henne i kön. Vad hon inte vet är att jag förknippar den doften med ett medel som morfar och mormor använde i sommarstugans utedass för att få en fräschare doft. Jag kan känna doften av kyckling eller kamben redan när förpackningen ligger på bandet, en doft som får det att vattnas i munnen, särskilt om jag är hungrig. Doften av äldre män som röker mycket får mig att tänka på morfar, i synnerhet om de luktar alkohol i kombination cigarettdoften. När kunder köper färska kryddor fylls luften under några sekunder av basilikans sötaktiga doft, timjans genomträngande doft eller den milda doften av mejram. På en helgkväll kan jag känna en antydan till after shave på uppklädda kunder som ska ut och festa. När det blir korsdrag i butiken under en vårdag och butiken fylls av den friska vårvinden brukar jag blunda några sekunder, ta ett djupt andetag och njuta av fräschheten. Min fokusering och medvetenhet om dofterna omkring mig gör mitt liv rikare.

Jag är tacksam för:

·         Fredriks beröm häromdagen, han strösslar inte beröm omkring sig direkt, så det betyder mycket för mig.

·         Att jag fick besök på jobbet idag av en kurskamrat från kursen Självkänsla nu.

·         Boken "Tisdagarna med Morrie".

Efter att ha föreläst i nästan 15 år har jag idag börjat en kurs i retorik. Det kan tyckas lite paradoxalt att gå en kurs i konsten att tala när jag arbetat praktiskt med det under så många år, förutom en kort kurs i att skolinformera så är jag helt självlärd. Men kunskap är makt och makt är trygghet. Redan under första kursdagen så lärde jag mig saker som jag kan använda mig av för att göra mina föreläsningar bättre. Den största vinsten med kursen är dock att hitta former och sätta ord på det jag redan gör när jag är ute och föreläser. Jag växer i min roll som föreläsare och jag kan använda mig av kunskaperna från kursen såväl under mina föreläsningar som på personalmöten med jobbet. Framför allt ger kursen mig inspiration och jag riktigt längtar efter nästa personalmöte med jobbet.

Jag är tacksam för:

·         Kursen i retorik som jag nu börjat i.

·         Att jag fick kasta snöboll med Tobbe.

·         Att jag ska gå på bio två gånger i helgen.

Var ute med hundarna på förmiddagen, solen sken och det kändes som att våren var i ankommande. Gick längs den tomma gatan och kände mig ganska nöjd med livet när en man kommer ut från en kiosk och ut på trottoaren framför mig. Mannen är en alkoholist som jag tagit för snatteri ett flertal gånger, senast i helgen. Jag har vittnat mot honom i en rättegång och han har hotat mig vid ett flertal tillfällen. När han är nykter så har han, ett efter omständigheterna, civiliserat sätt och det går att prata med honom, han har till och med bett om ursäkt i nyktert tillstånd men så fort han blir full så snattar han och blir hotfull när man stoppar honom. Han snattade senast i helgen och denna gång gick jag hela vägen och ringde polisen under tiden som några kunder hjälpte mig att hålla kvar honom i butiken. Och nu klev han ut bara någon meter framför mig. Jag stannade upp strax framför honom och vi tittade på varandra några sekunder. Jag försökte att avgöra om han var full eller nykter utan att lyckas. Jag hörde en bil komma åkandes längs gatan bakom mig och när han såg bilen så vände mannen sig om och gick med brådskande längs gatan. Till skillnad mot i helgen när jag polisanmälde honom, så var jag nu varit helt ensam med honom och jag kände inte tryggheten av att ha människor omkring mig. Jag kände mig mycket nervösare idag och jag väntade en stund tills jag såg honom gå runt hörnet en bit längre fram innan jag fortsatte att gå framåt. När jag kom fram till hörnet såg jag honom stå och titta på mig lite längre fram på den gata han svängt in på. Jag fortsatte gatan framåt tills jag kom till en gata där det var mer människor där jag kände tryggheten av att vara en i mängden. När jag vände mig om så var han borta, för nu i alla fall.

Jag är tacksam för:
·         Att jag hittat den nyckel som jag trodde jag tappat.
·         Känslan att av komma hem till min lägenhet, hälsas välkommen hem av hundarna och bara känna att livet är bra.
·         Dagens bokningar från ännu en skola.

När jag arbetar så står jag som regel i den kassa som ger mig bäst överblick över kassaområdet, det område som jag ansvarar för under mitt skift. När jag står i den kassan så står jag med ryggen mot det stora fönster som är vänt mot gatan utanför och det torg som ligger nedanför. Eftersom jag oftast arbetar kväll så står jag i kassan och arbetar när skymningen inträffar. När denna gräns mellan dag och natt överträds så kan jag på något sätt känna det i kroppen, och jag kommer på mig själv med att varje kväll vända mig och titta på träden och husen vars konturer nästan ser ut att vara satta i brand.
Denna scen känns vacker men samtidigt olycksbådande. Vacker för att för att det är under en så kort tid och för att det på något sätt påminner om de små enkla sakerna i livet som naturens skönhet. Olycksbådande för att jag varje dag får en känsla av dagens värme som lämnar kroppen och nattens kyla som tar över. Mina tankar vid skymningen går alltid till den där scenen i Frankensteins monster när byborna är på väg mot Frankensteins slott för att döda monstret.
När jag var liten så kände jag så stor samhörighet med monstret. Monstret som överges och ensamt får ta sig fram i världen, monstret lär sig att på egen hand klara av livets grundläggande behov som hunger och törst men längtar samtidigt efter samvaro med en annan människa. Alla monstrets försök att närma sig människor misslyckas då de skräms av hans yttre och i slutändan försvinner monstret ut i mörkret. Dessa tankar vid skymningen avbryts som regel av något vardagsnära som en trasig pantmaskin eller en kund som vill ha hjälp med att ringa efter taxi. Och jag inser att min känsla av samhörighet med Frankensteins monster i vuxen ålder är blott en känsla, en fantasi som väcks till liv under några få minuter vid gränsen mellan dag och natt i skymningens land.

Jag är tacksam för:

·         Naturens skönhet, till exempel en vacker skymning.

·         Mina hundar, jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket de betyder för mig.

·         Att våren snart är här.

En man som handlade av mig under dagen sa att ha tyckte att jag borde få skriva en krönika regelbundet i Borås Tidning för att jag skriver så bra. En äldre dam som jag hjälpte med varor som gått in fel i kassan sa att hon läste allt jag skrev i Borås Tidning och att hon beundrade mitt sätt att skriva. En ung kille tackade för den föreläsning jag hållit inför han klass i höstas. En kvinna gratulerade mig till att ha vunnit årets HBT pris och sa att jag verkligen förtjänat det. Alla reaktioner och uppmuntrande kommentarer som jag får dagligen fyller med ödmjukhet, respekt och tacksamhet. Men det gör mig också kluven. Känner mig nästan överväldigad av deras uppskattning, känner mig nästintill förundrad över den situation jag är i.

Jag är tacksam för:

·         Mannen, den äldre damen, den unga killen och kvinnan som alla under en dag gett mig så mycket uppskattning och feedback.

·         Dustin Ohallorans skiva Piano Solos vol. 2 som är så vacker.

·         Att det finns ett preliminärt datum för fortsättningskursen Självkänsla nu, ser verkligen fram mot den.