Sakna det gamla
Sitter och skriver. Jobbar fram texten. Gör ändringar. Blir irriterad. Skriver om. Kämpar med texten: Blir arg. Vill avreagera mig och kommer att tänka på skrivmaskinen jag ägde som liten. Saknar känslan att kunna slita ur pappret ut skrivmaskinen, knyckla ihop det och kastade i väggen så att det studsar. För att sedan sätta i ett nytt papper och börja om från början. För att återigen slita ur pappret ur maskinen, ilsket knyckla ihop det och kasta iväg det. När man skriver på en laptop är det inte lika enkelt att avreagera sig dessvärre. Som ett dåligt substitut slår jag knytnäven i bordet så att kaffemuggen skakar. Tittar mig omkring och ser hur de andra gästerna tittar på mig. Ett barn börjar gråta och mamman ger mig en ilsken blick, jag rycker på axlarna ursäktande och återvänder till laptopens bildskärm.
Förståelse
En vän till mig som jag börjat umgås med igen efter att vi har gått skilda vägar under några år, berättade häromdagen för mig om hur han tidigare i livet regelbundet blivit hotad om att bli misshandlad för att han var homosexuell. Han berättade det mest i förbigående och sa att tidsandan var sådan. Att det var något man fick räkna med på den tiden. Även om det var hemskt att höra och även om jag kände igen mig i det han berättade så kändes det som att vi fann samhörighet i den utsatthet vi båda varit med om. Det känns som att vi i vår öppenhet om det som vi båda varit med om finner förståelse för varandra.