Åke Englund

Jag mötte en kille som jag föreläst för när han gick i högsadiet eller gymnasiet, kommer inte ihåg vilket. Han kommer dock ihåg mig och han har under åren som gått sedan förleläsningen alltid hälsat på mig när vi träffats i olika sammanhang. Om jag skulle ge mig på en gissning så skulle jag tro att han är lite mer än tjugo år nu. När vi nu möttes igen så kunde jag inte låta bli att reagera på att han var alkoholpåverkad. Jag sa ingenting men började fundera att han var full mitt på dagen. Funderade på ursäkter och förklaringar som om för att ursäkta hans fylla och beteende. Han kanske hade semester, det var ju ändå sommar. Och vem var jag att ha åsikter om hans drickande? Vi skildes åt men möttes senare på dagen. Nu var han med sin flickvän. Som alltid när han är med någon annan så berättar han om vilken cool kille han tycker att jag är. Jag känner mig inte så cool. Känner mig mer obekväm. Kan inte låta bli att fortsätta och lyssna på deras samtal när de går sin väg. Hör hur han blir arg på henne för en småsak som hon gjorde fel. Funderar på hur mycket som ligger spritens påverkan och hur mycket som är hans sätt. Mår instinktivt dåligt. Funderar på om jag ska säga något: Tycker mig se hur flickvänner kryper ihop och anpassar sig efter hans humör, men jag kan inte bestämt avgöra om det är så eller om det är mina minnen och min egen känslighet som gör att jag upplever det som jag tror mig se. Känner mig inte så cool.

Funderar mycket på minnet. Vad jag kommer ihåg och vad jag inte kommer ihåg. Brevväxlar med en vän från grundskolan och jag skräms av hur lite jag kommer ihåg från den tiden. Jag känner igen allt han tar upp på våra promenader längs minnets stig men det är som att min stig är betydligt mer igenvuxen. När jag går igenom vår brevkonversation är det som att minnestrådar som jag trodde var döda åter väcks till liv.För varje minne som väcks till liv är det som att de döda träd och buskar som skymt sikten och gjort det omöjligt för mig att komma fram nu stötvis väcks till liv och reser sig mot skyn för att blotta min stig. Och trots att jag skrivit en hel bok där hälften är tillbakablickar och minnen från min uppväxt så inser jag att det som jag minns huvudsakligen är fragment av en instängd tid. En tid då jag levde i en värld av mörker likt den mörka och döda skog som jag och min vän väcker till liv genom våra brev fyllda av minnen. Men att vandra längs minnets stig är samtidigt smärtsamt och svårt, inte på grund av minnena utan på grund av att jag har så få minnen. Jag sliter och drar i de törnfyllda buskarna som gör att jag inte kommer fram längs min stig i en önskan om att kunna bidra mer till våra brev. Vill kunna öka sikten för min vän när han vandrar längs minnets stig men min egen stig är så igenvuxen att jag knappt tar mig fram utan hans hjälpande hand.

Boken är färdigskriven och jag väntar på besked från bokförlagen som jag skickat manuset till. Nästan två års arbete är till ända. Lever i ett slags vakuum. Under den tid som jag arbetat på boken så har jag arbetat in en rutin som jag trivs med. Tillbringar varje vardagsförmiddag på mitt stamcafé där jag sitter och skriver samtidigt som jag dricker en Latté. Skrivandet har blivit till en vana och rutin. Jag känner en slags rastlöshet i kroppen nu när jag inte har något bestämt projekt att skriva på. Fortsätter att gå till mitt café, dricker min latté. Funderar på vad jag vill skriva om när jag ger mig på nästa projekt. Idéer råder det inte brist på men det gäller att hitta något som håller för en hel bok. Om jag lyckas hitta ett förlag som ger ut boken jag skrivit, kommer de att ha åsikter/önskemål/tankar på vilken min nästa bok kommer att bli. Tankar om att skriva en fortsättning på den första boken har funnits ett tag. Jag är ju uppväxt i en ålder där varje film som går någorlunda bra får en fortsättning, en del två. Och jag har material för en till bok men hur binder jag samman det hela? Samtidigt så vill jag lämna mörkret bakom mig. Vill skriva en roligare berättelse. Kanske beskriva en omöjlig kärlek, Om några månader är det oktober och jag funderar åter på att bege mig till staden där jag började skrivandet på min första bok. Är det dags för mig att återvända dit för att lägga grunden för nästa bok? Fram tills dess lever jag i väntan på svar om min första bok. Väntar på svar om något förlag vill ge ut den. Fortsätter min rutin med att gå till cafét. Sitter och skriver på texter som kanske blir grunden för min nästa bok. Väntar på svar. Väntar på nästa resa, såväl den inre som den yttre.

Morgonsolens strålar hade långsamt värmt upp den begynnande dagen och vi började närma oss slutet av nästan en timmas promenad. Det var som att jag och hundarna hade synkroniserats och nu gick i samma makliga takt och njöt av den fantastiska morgonen som vid promenadens början känts allt för kylig för den här tiden på året. I mina tankar hade jag pendlat mellan att njuta av den fantastiska morgonen och skriva på en text. När vi  korsade en gräsmatta och gick genom ett parti utan skugga så saktade vi ner allihop och stannade slutligen för att bara stå stilla och njuta av morgone och värmen. Det var som att hundarna och jag stod stilla i en slags samförstånd, i detta här och nu fanns det bara vi och för ett ögonblick var världen så bra som den bara kan bli en sommarmorgon. Och vi njöt till fullo av ögonblicket.

Det färska väcker det gamla, det nya väcker det döda tänker jag för mig själv när jag står och jobbar. Tänker på hur jag alltid tycks leka med orden även när jag inte skriver. Som en filmregissör alltid leker med vinklar och bildsättning även när han inte filmar. För ett ögonblick är det som att jag dras med i en tunnel och ramlar ut på en vägkant i en skog i norrland. Jag blundar under ett fåtal sekunder samtidigt som jag insuper doften från de färska smultronen som ligger i asken som kunden framför mig ska köpa. Jag har ansiktet snett nedåt och bort från kunden när jag stänger mina ögon. Så när jag jag far genom tunneln och ramlar ut på den där grusvägen i norrland sker det obemärkt för kunden som forsätter att plocka sina varor på kassans rullband. Jag kan fysiskt känna smärtan av att ramla på grusvägen då jag halkat ett otal gånger under min uppväxt, i mina försök att komma åt smultronen som växer i diket som löper längs grusvägen. I minnet plockar jag bara de färska smultronen som jag trär på ett grässtrå, låter de omogna smultonen växa sig röda och mogna till en promenad en annan dag. Jag hade kunnat vandrat längs minnets grusväg en lång stund. Hade kunnat känna sommarvärmen bränna på min rygg och höra flåsandet från morfar och mormors hund som ivrigt sprang omkring mig under mitt smultronplockande i hopp om att jag skulle leka med honom istället. Men det fanns ingen tid. Ingen tid för att vandra längs minnets grusvägar under varma sommardagar. Jag drogs tillbaka genom tunneln och manifesterades obemärkt framför kunden som inte märkt något av att jag för ett fåtal sekunder lämnat vardagens tristess tack vare hennes smultron i en plastask.

Jag pratade med en man som handlade av mig och jag gjorde en inte alltför vild gissning av vad han skulle göra med sina matvaror och det visade sig att jag hade rätt. Men det var inte han utan hans fru som skulle sköta tilllagningen svarade han. Jag log och sa att han hade tur som hade en så snäll fru som tog hand om honom. Han log stort och tittade på mig.

-Varför har du ingen man som tar hand om dig Åke? Du om någon förtjänar verkligen det! 

Hans avslappnade men ärligt menade kommentar fick mig att bli svarslös. Jag kan inte se mig själv i en relation, har på något sätt vant mig av med den tanken. Livet känns alltför komplicerat för att jag ska låta någon komma så nära mig, är alltför rädd för att lita på någon. Blev nästan lite chockad av att han verkade mena vad han sa. Han tyckte verkligen att jag förtjänade en man att dela mitt liv med. Knepigt när andra tycker att något är så självklart medan man själv är alltför fylld av självförakt för att ens tänka tanken.

Under ett kvällspass för några dagar sedan kom det fram en alkoholpåverkad kille som berättade att han var bisexuell. I samma ögonblick han sagt det kunde jag se att han ångrade vad han sagt och han vände sig om och gick. Efter några minuter kom han tillbaka och sa att ingen fick veta något men att han bara var tvungen att berätta det för någon. Jag svarade att vi kände ju inte ens varandra, så vem skulle jag berätta det för? Dessutom har jag själv levt i hemlighet om vem jag är, så jag vet hur viktigt det kan vara att ingen vet något. Det var uppenbart att han ville prata mer men jag hade mycket att göra och några vänner till honom kom in i burtiken, så vi återgick till våra respektive roller som kassabiträde och kund. Två personer som inte känner varandra. Två personer som inget har gemensamt för utom utbytet av varor mot kontanter. När han betalt och han gick ut med sina vänner vände han sig om och våra blickar möttes. Hans blick var bedjande som om han bad mig att inget säga. Jag nickade som om för att försäkra honom om hans anonymitet. Ögonblickets mörker mötte kvällens mörker och drunkade i hans vänners oväsen.

Under mitt arbete med bokmanuset har jag försökt att få även små detaljer rätt som de klädesplagg min morfar hade på sig när han predikade.  Och för att vara helt säker tog jag hjälp av en vän som arbetar inom Svenska kyrkan och han visade mig runt i kyrkan, vi pratade om plaggens betydelse och vilka plagg min morfar kan tänkas ha använt. Och nu när jag är färdig med manuset så bad jag honom läsa kapitlet som utspelar sig i en kyrka. Jag var lite nervös då kapitlet handlar om hur jag hittar ett av de mest kända bibelcitaten som används för att fördöma homosexualitet och hur jag distanserar mig från morfar i rädsla för hur han skulle komma att reagera på min homosexualitet. Men när vi träffades häromdagen så berömde han mig tvärtom för hur jag i manuset använde de kläder morfar hade på sig under sina predikningar som en metafor för den rädsla jag kände, hur jag kopplade ihop klädesplaggens betydelse med mina egna prövningar. Gång på gång kommer mina rädslor för andras tankar om mitt manus på skam och jag bli rnästan själv förvånad över vad jag skrivit.

 

Onsdag morgon. Förmiddag skulle andra kanske säga då klockan var kvart i tio men för mig var det fortfarande morgon. För mig är morgonen ingen bra tid på dygnet: Det har aldrig varit någon bra tid på dygnet för mig. De flesta som känner mig någorlunda vet att hålla sig undan och inte inleda onödiga samtal. Det blir bättre när jag fått duscha och äta frukost, när jag fått vara vaken några timmar så brukar jag bli mänsklig igen. Jag kämpar inombords med att inte vara så här och jag tycker själv att jag håller tillbaka, men jag får ofta kommentarer om mitt sätt och får till och med höra att jag skrämt folk med min blick. Och nu var det morgon. Trots att jag duschat och varit vaken någon timma så förbannande jag livet och solen som sken som om den var uppe för första gången. Jag gick med raska steg mot simhallen och tittade ner i marken samtidigt som jag hade iphonens hörlurar i öronen med musik på hög volym för att avskärma mig från yttervärlden. Men någonstans i bakgrunden för jag hur någon ropar mitt namn och en kvinna går över gatan mot mig för att prata med mig. Hon vill uppenbarligen något och jag känner hur ilskans flammor växer sig höga inom mig och jag gör mitt bästa för att dämpa irritationen. Hon börjar prata om en bok som fått av mig. Jag brukar ge henne mina gamla böcker då jag inte vill ha så mycket saker hemma och när hon läst dem så brukar hon ge dem till någon välgörenhetsorganisation. Men en av de senaste böckerna hon fått av mig har tydligen en personlig hälsning till mig så hon ville lämna tillbaka den. När hon ska lämna över boken så frågar hon mig vem Piff och Puff är? Inom mig så slickar ilskans flammor den tunna väggen mellan mig och yttervärlden och med rasande kraft vrålar de:

-Vem fan är Piff och Puff, jag har inte en aning och helt ärligt så skiter jag i det.

Men till det yttre visar jag ingenting och svarar att jag inte vet samtidigt som jag tar emot boken. Jag ursäktar mig och säger att jag har lite bråttom. Vänder mig om och går med bestämda steg mot simhallen, bort från kvinnan. Öppnar boken samtidigt som jag går och försöker lista ut vad hon menade. Och där på insidan av boken ser jag en hälsning till mig från några som uppenbarligen har gett mig boken. Jag känner igen boken men jag kan inte komma ihåg vem som gett mig den och vilka Piff och puff är.

 

4th of july, den fjärde juli. Ett år har gått sedan jag var med en vän i Chicago. Ett år har gått sedan vi satt på stranden till Lake Michigan och tittade på fyrverkerierna. Ett år har gått sedan vi gick mot hotellet i den varma sommarnatten. Ett år sedan vi följde eldflugornas dans i den sena kvällens mörker. Så mycket som hänt sedan dess men samtidigt lever minnena kvar och lyser upp min tillvaros mörker likt de där eldflugorna gjorde den kvällen. Ibland lyser tillvaron upp likt fyrverkerierna gjorde den kvällen. Den kvällen när vi satt på stranden till Lake Michigan och tittade på fyrverkerierna som lyste upp kvällshimlen.

 

Film är min tro.Film är min religion. Film är min trygghet. Det finns inget bättre än ögonblicket innan filmen då reklamen är slut och filmen börjar, ögonblicket då jag kliver in i en annan värld för en stund. Samtidigt som ögonblicket efteråt då filmen slutat, när mörkret sänker sig över salongen är ett tungt ögonblick. Ögonblicket då magin är över, när verklighetens mörka moln drar in. Jag har ingen längtan eller önskan om att ha mycket pengar, men om jag hade mycket pengar så skulle jag köpa mig ett hus med en biosalong där jag skulle se film efter film. Låta ett ögonblick av magi övergå i nästa ögonblick av magi. Även om jag vet att allt är en illusion, magi skapat med speglar och rök. Men film är min tro, min religion och min trygghet.