Åke Englund

Ett av kuverten som innehöll min bok har gått sönder på sin färd mot bokförlaget. Jag har fått ett brev från posten som förklarar att de har innehållet men att kuvertet är borta. Jag har skickat mitt bokmanus till ett halvdussin bokförlag och det finns inget sätt för mig att lista ut vem som skulle ha fått just detta kuvert förutom att vänta på att de förlag som fått sitt manus hör av sig. Har jag tur så hör förlagen av sig och berättar att att de fått mitt manus och hur lång tid det tar för dem att läsa manuset och ta ställning till det. Annars får jag vänta de tre månader som det brukar ta för dem att bestämma sig innan de hör av sig och får jag också se vilket förlag som inte fått mitt manus. Fantiserar om att någon på posten har samlat ihop manusets 139 A4-sidor som blåst iväg för vinden från korsdraget från en öppnad dörr och sedan lagt dem i ordning och börjat läsa manuset, kanske lite förstrött i början för att sedan glömma allt och fastna i boken tills att den är utläst.

Det har gått en timma in på det nya dygnet och jag borde ha lagt mig för länge sedan. Men jag känner mig lustigt nog fri, mer fri än jag gjort på länge. Vet inte om det är vinet, pillerna eller åldern. Kanske är det allt eller inget. Kanske är det insikten om att jag inte är rädd längre, eller att jag faktiskt aldrig varit speciellt rädd. Jag låter hunden springa lös på öde gator, ibland försvinner han runt något hörn eller ut i dimman som täcker de tomma gatorna. Men han vänder och kommer tillbaka så fort jag ropar på honom. Vi njuter båda av vår nyfunna frihet på de öde gatorna i den dimmfyllda natten.