Åke Englund

2008 närmar sig slutet. Ännu ett år i livet har gått. Det har varit ett av de mer händelserika åren. Ett år som varit fyllt av positiva upplevelser men också stora besvikelser. Den senaste tiden har jag summerat året, genomfört ett slags inre avslut. Funderat på allt som hänt under året. När Radio Sjuhärads årskrönika sändes och jag hörde bitar från en intervju med mig och en politiker från kd om könsneutrala äktenskap, så kom jag ihåg hur konstigt det kändes att höra sin egen röst, trots att jag gjort radiointervjuer vid fler tillfällen än vad jag kan komma ihåg. Denna känsla inför mig egen röst har dock kommit att förändras efter att jag var en av Radio Sjuhärads sommarpratare, kanske har det att göra med att jag i detta program fick en möjlighet att visa en annan sida av mig.

Att vinna årets Hbt-pris var en speciell upplevelse. Jag har aldrig arbetat med Hbt-frågor i någon slags syfte att vinna ett pris men kändes som en belöning för mitt engagemang, ett bevis på att mitt arbete med en fråga som jag brinner så mycket för också uppskattas av andra. Att jag fick Hbt-priset har sannolikt öppnat än fler dörrar för mig och kanske har det påverkat att jag fick sommarprata i Radio Sjuhärad och att jag fått börja skriva för Borås Tidning. Mitt skrivande för Borås Tidning om kultur som är homorelaterad har öppnat upp ögonen för mig såväl personligt som kulturellt, samtidigt det utvecklat mitt skrivande och gett mig en större självkänsla som skribent.

Liksom tidigare år så har mina resor haft stor inverkan på mig som person, det känns mäktigt när jag tänker tillbaka på att jag stått under Niagarafallet och att jag kramat ett Redwoodträd i Kalifornien. Jag kan fortfarande drömma om San Fransisco om nätterna och ibland får jag till mig dagdrömmar som ger mig en känsla av San Fransisco. Som alltid har det varit en mängd filmer som påverkat mig djupt, allt från filmerna på San Fransiscos gayfilmfestival till filmerna på Röda Kvarn här i Borås. Djupast intryck bland årets filmer har "The Fall" gjort, den är vacker och får mig att tappa andan, samtidigt som det är tragisk historia om en man som tappat tron på livet. Vackert men också mörkt, precis som året som nu tagit slut.

När jag gick förbi resebyrån efter att ha utfört ett ärende i närheten så passade jag på att gå in och och kolla vad en resa till New York skulle komma att kunna kosta. Jag visste på ett ungefär när jag ville åka men jag var fortfarande osäker på hur länge jag skulle stanna. Tllsammans med personalen kollade vi på lite olika datum, valde flygbolag och favoritflygplats i New York och hittade flyg till New York till ett pris som var oväntat bra. Jag tänkte att det var väl lika bra att slå till, allt i enlighet med min nya svara-Ja!-anda, så några minuter senare gick jag ut från resebyrån med en tur och retur-biljett till New York. Så nu har jag en månad i New York att se fram mot, inget boende fixat ännu men det löser sig, det är bara att vara öppen och svara Ja! när nästa möjlighet uppenbarar sig.

Jag, liksom flera av mina vänner funderar på vad vi vill göra, vad vi vill arbeta med. Vi är alla på det klara med att vi vill arbeta med något som vi brinner för, något som vi kan stå för och något som ger oss mening. Vi tycks också råda brist på modet att helt bryta med vår nuvarande situation och kasta oss ut i det okända. Och det kanske är det som behövs, att bara ta språnget och satsa.
Under kvällen var jag ute och åt med en av de vänner som jag delar denna erfarenhet med och vi diskuterade just vad man kan göra för att våga ta steget. Efter att vi ätit så gick vi på bio. Vi hade tänkt att se Australia men det fanns inga platser kvar på den filmen, så den enda film som jag inte sett, var Yes Man så vi valde att se den filmen. Jag visste inte så mycket om filmen innan men det var en komedi om en kille som konstant sa Nej till allt tills han antar en utmaning att säga Ja till allt istället. Filmen i sig var högst medelmåttig, fyllde tiden men lämnade ingen bestående känsla.
Förutom en sak, den fick mig att inse att jag själv har den där otrevliga förmågan att säga nej till alltför mycket här i livet. Och att säga Ja! lite mer kanske kan vara en början till att ta steget och kasta sig ut i det okända för att följa min inre känsla.

Jag har en medarbetare vars mamma är imponerad av mitt skrivande, mamman läser alla texter jag skriver och så fort jag får något publicerat i Borås Tidning så berättar hon om detta för min medarbetare. Häromdagen berömde hon mitt jul-sms och för varje gång jag får höra att mamman tyckt att jag skrivit något bra så blir jag glad och varm inombords. Generellt känner jag så här inombords när jag får beröm men det känns alltid lite extra när det är en förälder till någon jag känner. Detta beröm och gillande är inget jag är beroende av men det gör mig glad. Jag antar att det är någon slags kompensation för den brist jag lidit i min egen familjesituation. Det känns som något ganska logiskt och naturligt att uppskatta sina föräldrars uppskattning, och om jag inte har kunnat få den från mina egna föräldrar så blir det som en liten kompensation i vuxen ålder att få den från andras föräldrar.

Annadag jul är över och det känns som om julen också är det. När jag var liten så var mellandagarna som ett slags lugn efter stormen. Det fanns kvar av julmat och julgodis i mängder och familjen tycktes alltid dela upp sig i olika delar av det hus som morfar och mormor bodde i. Det var som att vi alla tröttnat på varandra samtidigt som den spänning som byggts upp inför julen slutligen nått sitt crescendo och som oftast hade det briserat småbomber i form av någon familjemedlem som blivit för full på julafton eller att något gammalt groll mellan någon i familjen hade flammat upp likt en eld som man hade trott och hoppats på att den hade slocknat sedan länge. Så likt sårade och lättade djur låg flocken utspridd i det stora huset under mellandagarna och det kändes som att man levde på Maroc-clementiner och Aladdin-praliner mellan måltiderna då flocken lite motvilligt samlades för att äta under mer ordnade former. Nuförtiden så utgår min upplevelse av julen utifrån den butik jag arbetar i, och där kör man på för fullt till julafton och därefter börjar varorna raskt ta slut och julen anses vara över vare sig man anser att julen sträcker sig till annandagen eller intill påsken som det heter i sången.

Sedan jag blev singel har jag tillbringat mina jular med såväl vänner och arbetskamrater som på egen hand med hundarna. Jag har även en stående inbjudan att fira jul med min bästa vän och hans familj i Östersund. Så jag har alltid haft ett val och även om jag har valt att fira jul på egen hand en del jular så har det varit just ett val, mitt eget val och jag ser och känner det mer som att jag firar min jul för mig själv och inte firar julen ensam.

I år valde jag att fira min jul för mig själv med, mina hundar som sällskap. Och eftersom jag firar min jul själv så byter jag heller inte julklappar med någon. Oftast så köper jag något till mig själv, i år blev det symboliskt nog en bok om symboler. Men i år så fick jag även två julklappar. En julklapp från mina vänner Fredrik och Johan och en julklapp från mina vänner Lina, Linda, Tobias och Simon. Dessa två julklappar var helt oväntade och jag väntade med att öppna dem till sent på julaftonens kväll. Njöt av känslan som jag kände bara utifrån att de valt att ge mig presenter. En känsla som var svår att beskriva men som var en blandning av glädje, tacksamhet och livslust. Så oväntat, så värdefullt. Gåvor i julens sanna anda. Att jag senare under julaftonen fick veta att en vän från vad som känns som en annan tid, ett annat liv, läser min blogg, gjorde min jul än mer värdefull.

Julafton närmar sig och hur man ska tillbringa julen är ett vanligt samtalsämne i möten med såväl arbetskamrater som kunder på arbetet. Idag var det en kund som jag pratade med om vad hon skulle göra under julen och när vi pratade om julen och julfirande så började hon att gråta. Hon ursäktade sig och gick in i butiken igen. Julen väcker känslor i både positiv och negativ bemärkelse.

När jag flyttade tillbaka till Borås och började arbeta på City Centrum så tog jag på mig att arbeta julafton då jag inte har någon egen familj, dessutom är det en rolig dag att arbeta då de flesta som handlar är glada för att vi har öppet och de flesta känner någon slags julstämning. Så har åren gått och nu kommer jag att arbeta för åttonde året. Något som också kommit att en tradition är att jag på julaftonsmorgonen skickar ett jul-sms där jag skriver lite stämningsfullt om julaftonsmorgonen och de känslor jag upplever. Med åren har listan på vänner som jag skickar mitt jul-sms till vuxit och mina vänner har även börjat se detta som en tradition. Detta i sin tur har inneburit att när jag bytt telefon och inte fått med mig alla telefonnummer till den nya telefonen och därför missat att skicka till en del, så har dett skapat stor besvikelse och i år är det ovanligt många som har försäkrat sig om att de ska få detta sms. Detta i sin tur har gett mig lite prestationsångest inför årets sms. Jag vill ju gärna skapa något stämningsfyllt och traditionellt men ändå nytt och samtidigt personligt.

När jag växte upp så läste jag mycket, i mångt och mycket sökte jag efter homosexuella skildringar men dessa var få. Under alla år som jag har föreläst för ungdomar så jag har vävt in som exempel att jag sökte böcker med homosexuella rollfigurer. Dels för att det var så och dels för att ge de jag föreläser för verktyg att själva hitta förebilder, samtidigt som jag gör det på ett inte alltför uppenbart sätt. På ett inte kanske alltid medvetet plan så har jag använt böcker som identifikation, identitetssökande och terapi. Och detta är alltså något som jag gjort och lärt ut i decennier. Och det var lite av detta som min senaste artikel på Borås Tidnings kultursidor handlade om.
Så häromdagen kom en kund och ville prata med mig, jag antog naturligtvis att det gällde något som hade med mitt arbete att göra men det visade sig att det gällde min artikel. Han arbetade på något sätt med Högskolan i Borås och de hade nyligen haft en föreläsning och biblioterapi, ett nytt sätt att arbeta med böcker och identifikation Och han tycket att min artikel belyste detta på ett bra sätt och vi hade ett både långt och djupt samtal mellan hyllorna på ICA.

Häromdagen var jag inne i en filmbutik för att se om det kommit några nya filmer. Och till min stora förvåning så hade de fått in komedin "Another Gay Movie". Jag blev så otroligt förvånad över att den överhuvudtaget kommit ut på hyr-dvd och att den sedan fanns i ett 20-tal kopior i en filmbutik i Borås var helt oväntat. Både ivrig och glad går jag fram till hyllan för att ta ett exemplar. Framför hyllan står det en tjej som läser på baksidan av den film som hon funderar på att hyra och hon står precis i vägen för mig då jag ska ta en film från hyllan framför henne. Och i min iver över att en film med gaytema finns att hyra glömmer jag bort att ursäkta mig då jag kastar mig mot ett exemplar av "Another Gay Movie". Så när jag greppar "mitt" exemplar så ramlar ytterligare fem eller sex stycken filmer ner i golvet med dunder och brak och om någon hade tvivlat på vilken film jag var ute efter så var nu alla tvivel undanröjda med dunder och brak. Lite skamset bad jag tjejen om ursäkt och plockade upp filmerna som jag rivit ner. Med min klumpighet och oförmåga att dölja såväl iver som beundran för killar så är det ingen större ide att ens fundera på att smyga med min homosexualitet.

Jag tycker att det är lite lustigt, att när jag överlag är lyckligare än vad jag varit i större delen av mitt liv, så tycks en del i min omgivning se det som att jag "måste" träffa en kille. Och när jag berättar om allt jag gör och allt jag planerar och allt mitt liv är fyllt av så ser de på mig och uppför sig som att jag "måste" väl ändå inse att jag kan, och borde, göra allt detta med en pojkvän. Och när jag gör ett försök till att förklara att jag trivs bra som det är och att jag inte känner för att ge mig ut och söka efter någon att dela allt med så möts jag av en attityd som att jag inte vet mitt bästa. Jag orkar och vill inte förklara mer eller djupare för dem, för då tolkar de allt jag gör och allt jag planerar som något jag gör för att fylla tiden som jag annars skulle ha fyllt med en pojkvän. Irriterande, träffar jag någon så träffar jag någon.

"I nattens tystnad har jag ofta bara önskat mig några kärleksfulla ord från en enda man,
snarare än tusentals människors applåder"

Judy Garland

På väg hem från arbetet idag så var det en kund som blev hotfull mot en i personalen. Även om jag inte jobbade så kände jag instinktivt att jag ville hjälpa min arbetskamrat och framför allt så kände jag ett ansvar att få mannen att lämna lokalen. Jag gick fram till mannen och bad honom lämna butiken. Han gick fram mot mig och det var bara någon centimeter mellan oss när han svor åt mig och hotade mig. Jag stod på mig och mannen vände och gick någon meter mot utgången för att återigen vända sig om mot mig och svära och hota mig ytterligare. Vi gjorde denna procedur ett antal gånger och när vi väl var framme vid ytterdörren så kände jag att jag fick förstärkning av någon som ställde sig bredvid mig. I ögonvrån kunde jag se att det var en kille i personalen och stärkt av stödet stod jag på mig mot mannen och behöll lugnet trots mannens hotelser och allt han kallade mig för. Efter att ha stått en stund i butikens entré bestämde sig mannen slutligen för att ropa ett par sista svordomar och hot innan han försvann ut i den mörka och kalla vinterkvällen.

Jag är en av naturen, eller erfarenhet, skeptisk person. Jag tror inte på änglavakt eller ödet. Ibland har man tur, ibland har man otur. Två av mina bästa och närmsta vänner är samtidigt vänner med stor tur. Båda har de senaste veckorna varit med om bilolyckor där de klarat sig nästan oskadda men bilarna har blivit till skrot. De har hanterat vad de råkat ut för på helt skilda sätt. Jag hanterar det som de har råkat ut för med att se mig som en person med stor tur, en person med tacksamhet och jag tar tillvara än mer på deras närvaro i mitt liv. Jag vet att jag är en person med stor tur för de finns kvar i mitt liv. Jag är en person som är fylld med tacksamhet för att de finns i mitt liv på bonustid och jag försöker ta tillvara på vår vänskap än mer. Och jag ser mig som en person med tur som får deras närvaro i mitt liv.