Åke Englund

Jag kom på mig själv med att skratta så mycket att andra vände sig om och tittade roat och nyfiket på mig när jag satt där på caféet och läste min bok. Boken var rolig samtidigt som jag kände mig lyckligt för huvudpersonens skull. Jag läste vidare och efter en stund blev jag så arg på vändningen som handlingen i boken tagit att jag lade ifrån mig boken och tittade mig ilsket omkring. Jag tittade på boken när den låg på bordet framför mig och tänkte tillbaka på när jag köpte boken i en bokhandel i New York. En bokhandel där de till och med hade en egen sektion med ungdomsböcker för homosexuella och boken jag nu läste var en ungdomsbok som riktade sig till ungdomar i nio till trettonårsåldern. En bok där huvudpersonen är tretton år, har föräldrar som ser och accepterar honom för den han är. Tänk om jag hade haft förmånen att få läsa en sådan bok innan jag ens blivit tonåring, så annorlunda allt varit. När jag inser att jag blivit så glad, arg och upprörd över handlingen i en bok som riktar sig till ungdomar i nio till trettonårsåldern tittar jag ut genom caféets fönster, ut i fjärran och skrattar återigen för mig själv.

Kan inte komma ihåg när jag skrev en artikel för Borås Tidning senast. Tiden har inte varit min vän och jag har haft fullt upp att bråka med min ovän Skrivkramp. Alla idéer jag haft till texter har blivit liggande tills deras aktualitet förfallit likt ett övergivet hus som en gång varit någons hem. Oron för att tappa allt som mitt skrivande för Borås Tidning innebär har gnagt i mitt inre och bitmärkena har blivit allt större för varje textidé som jag övergivit. Då jag skrivit mina texter för Borås Tidnings kultursidor har det inneburit att jag blivit inbjuden att närvara vid utdelningen av Borås Tidnings Debutantpris, något som förutom att jag får inspiration och kontakter med andra skribenter kommit att symbolisera drömmen om att själv en dag vara en av det årets debutanter. Men så idag kom brevet med inbjudan prisutdelningen och till minglet efter prisutdelningen och jag fylldes av allt det som debutantpriset kommit att symbolisera för mig i form av inspiration, bekräftelse och förhoppningen om att kanske en dag själv bli publicerad.

Nu stod jag här igen. Varför kunde jag inte lära mig? Varför utsatte jag mig för det här? Jag ville sätta mig ner på toalettstolen men jag var rädd för att jag skulle somna, jag drabbades alltid av trötthet när jag var orolig eller mådde dåligt. Tittade mig i spegeln och skakade på huvudet, tänkte för mig själv att jag är för gammal för det här. Jag hade inte haft en föreläsning på flera månader och drabbades nu, som alltid, av den alltför välbekanta scenskräcken strax innan föreläsningen. Men, jag tog ett djupt andetag och gick mot lektionssalen.
När klassen var samlad insåg jag att det var ett trettital killar och extra nervös tittade jag ut genom salens fönster för att låta tankarna fly en sista gång, en slags sista meditation innan det var dags att ta över från läraren. Ironiskt nog var klassrummet mittemot tågstationen och jag önskade för ett ögonblick att jag satt på ett tåg bort från allt. Men så infann sig ögonblicket då klassen tystnade och alla ögon var på mig. Jag presenterade mig själv och efter ett par minuter in i föreläsningen skrattade de igenkännande åt min berättelse och i det ögonblicket visste jag att jag hade dem. När en kille ställde första frågan visste jag att jag hade deras intresse. Och i det ögonblicket fanns det ingen annanstans som jag ville vara.

När jag slagit ihop boken och lagt ifrån mig den på bordet så drack jag upp kaffet och gick mot utgången. Dörren slog igen bakom mig och jag kände kylan krypa in under jackan, jag drog jag upp dragkedjan hela vägen och kragen kom att skymma större delen av mitt ansikte. En känsla av att vilja gå ut i folkvimlet för att sedan försvinna fyllde mitt inre. Vissa dagar hemsöks jag av en längtan efter något annat, en längtan bort. Fylls som så ofta av drömmen om att flytta till New York, arbeta på ett café och tillbringa fritiden på en biograf eller läsandes en bok i Central Park. Bara försvinna i folkvimlet och bli en i mängden. Tvingade in drömmen som hemsökte mig i ett av hjärtats inre rum och stängde dörren till rummet i en förhoppning om att jag inte skulle höra dess rop på återupprättelse.

– Det här kommer också att gå över.
När jag vaknade så var allt jag kunde komma ihåg av drömmen just de orden. Jag kunde inte komma ihåg något av det jag drömt men det var som alla känslor jag känt i drömmen satt kvar i kroppen. Magen var som en stor knut av oro, hjärtat slog som av rädsla och bröstkorgen höjdes och sänktes av min tunga och häftiga andhämtning som om jag sprungit från något som jagat mig. Jag blundade som om för att se om det fanns rester kvar av drömmen på insidan av ögonlocken men allt jag såg var mitt inre mörker. Meningen ekade inom mig och jag knöt nävarna som låg längs kroppen sidor, jag knöt nävarna som om för att ilsket frammana minnet av vem som sagt till mig att även detta kommer att gå över, och framför allt knöt jag nävarna i ilska över att jag inte kunde komma ihåg vad som jagat mig. Var det något som hade anknytning till mitt vakna liv eller hade det bara varit en dröm, en restprodukt av mitt undermedvetna.

Sedan några veckor tillbaka skriver jag på det som ska komma att bli min första bok. För att göra det så enkelt som möjligt för själv har jag valt att skriva om min uppväxt. Än så länge ser jag det mest som ett projekt, ett sätt att träna på att skriva, men också som en slags terapi. Och jag vet inte om jag kommer att försöka att få boken publicerad då det inte går att skriva personligt och öppet om vad som format mig utan nämna, och framför allt lämna ut saker om människor i min omgivning. För hur jag än väljer att berätta om vad som format mig så kommer jag på något sätt nämna saker som de nära mig kanske skäms för, inte håller med om eller ser på ett annat sätt. Och hur mycket kan man lämna ut andra, hur mycket kan jag lämna ut andra? Oavsett om de är döda eller bara inte finns i mitt liv längre.
Tidigare idag så var jag med om en smått absurd händelse på mitt arbete då jag blev tillfrågad om jag ville ha sex med en kund. Det som kom att utspela sig blev en lustig konversation då jag varken avböjde eller tackade nej, i ett försök att varken skratta eller bli arg, och jag tror inte att någon som var i närheten förstod eller hörde vad som hände. Min första tanke var att skriva ett inlägg här på bloggen om vad som hände då det var en ”intressant” upplevelse som var lätt att återge på ett roligt sätt. Men så uppstod ett dilemma då jag har ett självpåtaget filter som jag låter allt arbetsrelaterat gå genom då jag inser att det finns ett moraliskt dilemma att blogga om arbetet och kunder framför allt. Och samtidigt så fanns det en slags respekt från mannen när han frågade mig och jag känner att hur absurd situationen än var så vill jag respektera mannen. Att skriva självutlämnande är i högsta grad komplicerat.

Rensar i gamla papper, anteckningar och tidningsklipp. Hittar intervjuer med mig under olika tidsperioder i mitt liv, hittar insändare och debattartiklar som jag skrivit och en del av de texter jag skrivit som frilansande skribent. Ju längre ner i högen jag kommer desto tydligare kan jag se ett mönster, jag kan finna min livslinje i texterna, orden och bilderna. Det känns som om jag gör efterforskningar för att finna information om någon annan samtidigt som jag ju vet att det är mig själv som jag finner i allt detta. Jag kan följa hur jag utvecklas i mitt skrivande men även hur jag blivit mildare och mer analyserande med åren, inte lika hård mot min omgivning men samtidigt så är jag lika hård i min bedömning av mig själv och min insats. Inser att min integritet ökat med tiden samtidigt men att jag fortfarande lämnar ut mig själv, blottar mig själv och mina tankar.

man kan inte
slå världen med häpnad
varje dag.

Det råa vinterregnet tycktes gå genom kläder, ben och märg när jag stod där i den kalla vinternatten medans hundarna utförde sina behov mot ett av träden som stod längs gatan. En kvinna gick förbi mig utan att titta mot mig och det kändes som att hon önskade att hon var ensam, nästan som om jag var ett hot mot henne. En av hundarna tittade nyfiket mot kvinnans håll och lade huvudet på sned som om han funderade på vem kvinnan var och varför hon, med sitt sätt att gå, gjorde sitt yttersta för att inte bli sedd. Som om jag vore smittad av en känsla av skam från kvinnan som inte ville bli sedd tittade jag ner i asfalten. Den regnvåta asfalten återspeglade skenet från reklamskyltar och gatlyktor vilket skapade effekten av en svart spegel. Kvinnans sätt att undvika mig, skammen och rädslan jag kände stråla från henne och den allmänna känslan av att livet går mig förbi förstärktes och för ett ögonblick var det som att jag var levande begravd under den svarta spegeln. Genom den regnvåta blänkande asfalten, genom den svarta spegeln som jag låg begravd under, kunde jag iaktta och känna människor gå förbi, kliva på mig och passera mig utan att se mig. Allt de såg var den svarta blänkande spegeln.

När jag tittade på kunderna längre bak i kön så såg jag att en kille som såg på tok för ung ut hade för avsikt att köpa cigaretter. Med spänning i kroppen tänkte jag för mig själv att han kanske skulle göra ett testköp av cigaretter för att se om jag skulle kolla legitimation. Det var visserligen bara några dagar sedan det var testköpare inne i butiken för att se om vi sköter legitimationskontrollen men man kan aldrig veta. Och han såg verkligen på tok för ung ut för att få köpa ut cigaretter. Som ett mörkt moln på en solig himmel kom jag ihåg resultatet av det senaste testköpet, vilket jag förvisso hade klarat galant. Men, beskrivningen av mig som kontrollanten hade gett sved fortfarande då han hade beskrivit mig som mörkhårig, mycket kortare än vad jag är och dessutom hade han gissat att jag var 40 år gammal. Det skiljer visserligen bara ett år men jag hade uppskattat att få leva i tron att jag såg yngre ut ett tag till. Men nu fanns det svart på vitt, till allmän beskådan på anslagstavlan på vårt personalrum.
Men nu stod han där i kön och jag skulle kanske få en till chans att bli bedömd, inte bara utifrån om jag sköter legitimationskontrollen utan också få ett tillfälle till att bli beskriven med min riktiga ålder eller förhoppningsvis som yngre. Med viss irritation över att de inte bara kan skriva upp mitt namn tittade jag på min väst och insåg att jag inte hade någon namnskylt på västen och när det gick upp för mig att det var därför man beskrivit mig istället för att bara skriva mitt namn så tog jag av mig västen så att han skulle se namnskylten som jag hade på min skjorta. Då det fortfarande var några kunder kvar innan det var kontrollantens tur så passade jag på att kolla frisyren i spegeln som vi har för att kunna upptäcka snatterier. Och så kom då ögonblicket då det var hans tur och samtidigt som jag fyrade av mitt största leende bad jag att få se hans legitimation. Och han tog då fram sitt körkort och visade mig att han var gammal nog att köpa cigaretter. Förläget tackade jag honom för att han visat körkortet och samtidigt som jag tog betalt skrattade jag inombords åt mig själv och min åldersnoja.

Jag förstod först inte vad som lät. Under några sekunder var jag förvirrad och kunde inte komma på vart jag var. Sedan insåg jag att jag satt på bussen på väg hem och att det var min egen snarkning som väckt mig. När jag insåg att jag vaknat av min egen snarkning så tittade jag mig generat omkring för att se om någon hört eller reagerat på mina snarkningar samtidigt som jag drog handryggen över munnen ifall jag dreglat. Det verkade inte som att någon reagerat på mina snarkningar och i samma ögonblick stannade bussen på stationen och jag kunde kliva av. Under hela promenaden hem var jag sur och irriterad, hade känt mig arg och irriterad hela dagen och resan till Göteborg hade inte gjort någon förändring i mitt humör. När jag väl var hemma så kände jag bara för att lägga mig för att sova och förhoppningsvis vakna upp på bättre humör. Och då ringer det plötsligt på min dörr. Signalen var hög och gäll, då jag jag bor i ett hus med portkod är det ytterst sällan jag hör signalen och det är lika stressande varje gång. Irriterad och misstänksam öppnar jag dörren och utanför står grannen som bor mittemot mig. Hon har nybakade bullar som hon vill ge till mig. Ibland får man det behöver mest när förtjänat det minst.

Oftast när jag sätter mig ned och skriver mina blogginlägg så vet jag väldigt lite om vad jag ska skriva och vad jag vill få fram. Oftast så utgår jag bara från en tanke eller en känsla. Ibland blir jag inte nöjd och ibland känns det för privat och då får jag börja om från början. Vid dessa tillfällen kan jag sakna känslan av att knyckla ihop pappret och slänga det i en soptunna för att avreagera mig. Men så fungerar det ju inte när man skriver i Word. Ibland vet jag om på förhand att ämnet jag skulle vilja skriva om är för privat men då skriver jag ett blogginlägg som jag sparar och publicerar ett annat. På något sätt är det som att själva skrivandeprocessen hjälper mig att få ordning på mina tankar och känslor.
Idag ville jag skriva om ett samtal jag hade med en vän om hans relation och min avsaknad på drömmar kring en relation. Jag har inga problem med att bli förälskad, det blir jag flera gånger varje dag, men jag kan inte se mig själv i ett förhållande. Och under samtalet med min vän så blev det så tydligt att jag inte känner någon längtan eller önskan att vara tillsammans med någon. Och det känns inte ens tomt. Men när jag satte mig ner för att skriva ett inlägg om samtalet så kändes det för privat, för svårt och jag kände mig nästan tvungen att försvara varför jag inte känner någon lust eller längtan av att vara tillsammans med någon. Men så nu när jag skrivit ner mina tankar och känslor så kände jag att det är ju verkligen det här jag känner. Här och nu, allt kan ändras men det är vad jag känner här och nu. En författare lär ha sagt att skriva är för henne att ta reda på vad hon tänker. Och det är nog så med mig också, jag skriver för att ta reda på vad jag tänker, för att ta reda på vad jag känner och vem jag är.

Jag såg honom aldrig då jag var djupt inne i boken jag läste så han fick knacka mig på axeln för att få min uppmärksamhet. Vi pratade om kaffet, han är mer av en kännare medans jag bara vet om vad för kaffe jag tycker om. Som alltid när vi träffas nuförtiden så känns det som vi båda två kan känna att något hänt mellan oss och att det var annorlunda tidigare men vi pratar aldrig om det. Jag kan komma tiden då han var en av mina närmsta vänner, tiden innan allt ändrades. Tiden innan flickvännen kom emellan oss. Baristan ropade att hans kaffe var färdigt och han tog sitt kaffe och gick mot utgången och när han försvann ut genom caféets dörrar vidare ut i den kyliga vinterdagen så fylldes mitt hjärta av en saknad, en saknad av den vänskap som vi hade.

Fick beröm av en vän i ett sammanhang under dagen och hon sa att hon var stolt över mig. Förläget tackade jag henne. Naturligtvis kände jag mig glad och tacksam för att hon var stolt över mig. Men, inombords kände jag mig orolig. Gamla känslor av att inte vara värdig sipprade upp genom lager av minnen som med tiden förvandlats till reaktioner på minnen som gjutits in i kroppen snarare än reaktioner på sådant som händer i ögonblicket. Senare under dagen fick jag beröm av en kund på jobbet, inte bara en kommentar i förbigående utan en lång utläggning om hur mycket hon uppskattade mig och min betydelse för uppfattningen av butiken som jag arbetar i. Dessutom berättade hon att hon diskuterat mig med flera vänner och att de alla var överens om att de alla tyckte likadant. Generad tackade jag för berömmet men återigen väcktes mina känslor av att inte vara värdig och jag kände nästan skam över berömmet som jag fick. Tvärtom så skämdes jag och tittade mig omkring för att se till att ingen hade hört vad hon sagt. När jag försäkrat mig om att ingen hört vad hon sagt kände jag inte lika orolig men jag kunde inte släppa tanken på varifrån mina känslor av oro, skuld och skam iför att få beröm kommer ifrån.

Vintern har aldrig varit min årstid, avskyr kylan och snön. Men mest av allt avskyr jag att det blir halt ute. Och sedan jag brutit handleden när jag halkade för några år sedan är jag fortfarande rädd för att halka och bryta något igen. Då jag är konstant rädd för att halka går jag därefter vilket ger upphov till retsamma kommentarer från vänner och bekanta. Jag inser själv att det ser lustigt ut och min rädsla för att halka gör mig arg och irriterad, så häromdagen när jag nästan halkade skulle jag ilsket säga att jag känner mig som Bambi på hal is. Men en Freudiansk felsägning fick mig att säga att jag kände mig som Bimbo på hal is…

Nyårsfyrverkerierna lyste upp det mörka sovrummet i kaskader av regnbågens alla färger. Samtidigt som jag och den större av mina hundar tittade med fascination på skådespelet låg den mindre hunden under täcket och darrade av skräck. Jag klappade hunden mjukt men samtidigt som jag pratade lugnande med den var jag fylld av vanmakt över att inte kunna hjälpa den att må bättre. När jag låg där i mörkret fylldes jag av en slags bitterljuv känsla då jag delade det vackra med en hund och stöttade den andra under vad som måste kännas som en krigszon.