Välja, välja bort
Ett gäng killar handlade av mig och killen som handlade sist i gänget köpte förutom godis en skvallertidning vilket framkallade många skratt bland hans kompisar. En av killarna i gänget började reta killen som köpt tidningen och sa att det var bögigt. De andra killarna i gänget skrattade och jag fick sådan lust att säga att jag inte läser skvallertidningar men att jag var bög. Samtidigt så visste jag inte hur de skulle reagera. Och jag jobbade ju. Förhandlade med mig själv. Välja eller välja bort? Säga något eller vara tyst? Tänkte på lektionerna jag ska ha på en skola nästa vecka. Jag har redan fått skrivna frågor från eleverna och en av de vanligaste frågorna är: När kom du ut som homosexuell? Som om man bara kommer ut en gång och sedan är det färdigt, man behöver aldrig göra det igen. Som om man aldrig mer behöver ställas inför valet att säga eller inte säga något. Tittade på killarna. Valde att inte säga något. Valde bort.
Nattens åskådare
Klockan var nästan tolv när vi var tillbaka vid ingången till huset jag bor, det var nästan midnatt och gatan utanför huset jag bor i var öde. När jag letade efter nyckeln till dörren så vände sig hundarna mot gatan och tittade med nyfikna blickar. Eftersom jag inte hörde något som kunde tänkas dra till sig deras uppmärksamhet så vände jag mig om. Och där kom en buss åkande, nästintill ljudlöst gled den fram längs gatan. Förarsätet var mörkt så chauffören gick inte att se till skillnad mot resten som var upplyst. I mitten av bussen satt en ensam man orörlig och eftersom bussen i övrigt såg ut att vara tom då det var släckt i förardelen så fick man intrycket av att bussen var förarlös. Den förarlösa bussen gled ljudlöst fram längs den öde gatan med sin enda passagerare i midnattens timma med mig och hundarna som de enda åskådarna.
Lämna allt bakom sig
Livet behandlar mig bättre än någonsin men jag har ändå gått runt hela dagen och lekt med tanken på hur det skulle kännas att bara lämna allt. Är inte på något sätt nere eller ledsen, är inte ens trött på det liv jag lever. Trivs på jobbet, skrivandet går bra, håller igång träningen, ska vara med i radio på fredag och nästa vecka börjar en serie föreläsningar som jag ska hålla under våren. Ska åka utomlands om några månader, har några idéer på tidningsartiklar liggande, har tagit ledigt för en kommande filmfestival. Livet rullar på men jag har ändå lekt med tanken på hur det skulle kännas att bara lämna allt. Lämna mobiltelefonen. Låsa dörren till lägenheten och släppa ner nyckeln i brevinkastet. Sätta sig på ett tåg bort. Bara börja om på nytt. Inte ta med sig något förutom kläderna på kroppen. Åka någon annanstans och börja om på nytt. Bli en person utan ett förflutet, utan något nu. Bara med en framtid.
Åldersnoja...
De som känner mig vet att jag har lite åldersnoja, mycket skulle en del säga. Själv skulle jag säga att jag har mindre åldersnoja än vad andra säger att jag har, men att den antagligen är större än vad jag själv vill erkänna… Om någon nämner min ålder eller säger att den åldern jag är i är hög så brukar jag med överdrivet minspel skämta bort det samtidigt som det framgår att jag inte vill prata om det. Lever efter den gamla trogna devisen att det vi inte pratar om, det finns inte. Men med folk som inte känner mig så fungerar det uppenbarligen inte. Som idag när jag pratade med en kund om hans jobb och ställde lite frågor. Frågorna rörde handlingen i min bok och han frågade sig när den utspelade sig? Jag svarade att den utspelade sig i när jag var 21-22 år gammal. Och han utbrister ”Det måste ju vara aslänge sedan!” Jag spelar förolämpad av att han just kallat mig för asgammal. Fast jag behöver inte spela speciellt mycket då jag blivit smått förolämpad. Men mina miner var som ett spel för de blinda då han i ren chock frågar vilket år detta utspelade sig. Och när jag svarade 1992-93 så ser han ännu mer chockad ut och utbrast med stora ögon ”Då var jag ju bara ett år gammal!”. Nu behöver jag inte spela längre då jag med mörk blick tittar på honom. Men även min mörka dödande blick gick förlorad på honom då han tacksamt nog fortsatte att prata om sitt jobb. Och när han gick iväg efter en stund och jag tittade mot en arbetskamrat så tittade hon ner i golvet och fortsatte att sopa det rena golvet uppenbart medveten om ämnets känslighet.
Movierage
Jag har alltid älskat film. I synnerhet på bio. Enda problemet med att se film på bio är de övriga i publiken. Jag kan leva med att man prasslar med godispåsar, att man skrattar eller skriker beroende på om det är komedi eller skräckfilm. Vad jag däremot inte klarar av är när man pratar under filmen. Måste man prata under filmen kan man se filmen hemma och inte störa andra som betalt pengar för att se filmen. Så det finns få saker som gör mig så irriterad och upprörd som när folk pratar under filmen. Jag går endast på bio med noggrant utvalda vänner som är väl bekanta med hur jag känner inför film och att gå på bio.
Ikväll gick jag på bio. Filmen var inget mästerverk men jag älskar att gå på bio. Det var många kända skådespelare i filmen och paret bredvid mig började diskutera vad skådespelarna hette och vilka filmer de varit med i tidigare. De förde sitt samtal i vanlig samtalston utan någon som helst respekt eller hänsyn till de övriga i publiken. Jag kände hur ilskan växte i mig. Jag harklade mig, ingenting hände. Jag hostade, ingenting hände. Jag gav dem en blick som hade dödat barn och små djur, ingenting. Så kom det en skådespelare som de inte kunde komma på vad han hette och de började diskutera namnförslag och filmer han hade varit med i. Och då brast det för mig. Jag lutade mig fram och skrek:
ZAC EFFRON, ZAC EFFRON, ZAC EFFRON FÖR FAN. KAN NI HÅLLA KÄFTEN NU!!!
Alla i publiken vände sig mot oss och jag satte mig tillbaka i stolen. Hela jag skakade och hjärtat kändes som om det skulle hoppa ur bröstkorgen. Efter en stund slutade jag skaka och hjärtat slog i vanlig takt igen.
Djävulens advokat
Är inne på den del av boken som utspelas på en psykiatrisk avdelning. Skriver om hur huvudrollsinnehavaren kämpar med sina egna tvivel. Och för att göra det enklare för mig själv och för att verkligen övertyga läsaren om den inre kamp som pågår i huvudpersonens tankar så föreställer jag mig att jag kliver ur mig själv och att jag är iklädd kostym och vattenkammat hår när jag sätter mig på stolen mittemot. Han som sitter mittemot mig är jag men samtidigt djävulens advokat som kämpar till det yttersta med att få huvudpersonen att tvivla på sig själv, på sina tankar och på sitt liv. Själv sitter jag kvar på min plats likt en iakttagare, en spökskrivare och skriver ner argumenten som djävulens advokat drar fram ur sina skjortärmar. Djävulens advokat är skrämmande bra på att finna argumenten och jag blir nästan lite rädd när han argumenterat färdigt och reser sig upp från stolen och kliver in i mig och åter blir ett med mig.
Naturens krafter
Ligger i nattens mörker och lyssnar på stormens vindar som viner utanför. Lyssnar på stormen som trycker på mot sovrumsfönstret och sliter i balkongmöblerna. Lyssnar på stormens ilskna framfart. Tänker på stormens styrka och naturens krafter. Det finns något mäktigt och respektingivande med naturen när dem visar sin styrka, kraft och makt som den har över våra liv. Somnar till vindens vinande utanför.
Ett magiskt år
Fångad av magin med ett nytt år och en lust att gå längre och uppleva mer tycker jag mig ha funnit bruksanvisningen till hur jag får magin att leva vidare under året.
Hågkomster
Under årets sista dagar gick jag och funderade mycket på vad som hänt under det gångna året, vad jag gjort och vad jag varit med om. Jag fikade med några vänner under årets sista dag och vi pratade om våra respektive tankar och funderingar av det gångna året. Men det släppte liksom inte för mig och det irriterade mig att jag inte hade några minnesvärda ögonblick från året som gått, det mesta kändes grått. Under de sista skälvande minuterna av året så satt jag och gick igenom telefonens bilder för att hitta en bild att skicka i ett nyårs-mms till en vän, och där bland telefonens bilder fanns mina minnen från ett år som gått. Där fanns bilderna som gick mig att minnas fyrverkerierna i Chicago den 4 juli, eldflugorna under varma sommarkvällar, kvällen då jag åkte upp i Empire State Building efter att ha sett en musikal och ätit på favoritrestaurang, alla dagar jag suttit på Espresso House och skrivit på boken.
