Åke Englund

Det tar alltid mot att gå den dagliga kvällspromenaden efter jobbet. Tröttheten drar mina ögonlock och jag skulle ge vad som helst för att gå direkt och lägga mig efter att ha arbetat kvällsskiftet. Men hundarna måste få gå sin promenad och jag kopplar hundarna för att sedan bege mig ut i försommarnatten. Särskilt under helgerna är det mycket liv på gatorna och fredagskvällen var inget undantag, trött navigerade jag min väg fram mellan krossade flaskor och spyor. När vi gått vår promenad och nästan var framme vid porten så mötte vi ett gäng killar som var på väg mot ett uteställe, en av killarna hejade och när jag hejade på honom så kände jag igen honom som en kund från mitt arbete. Han frågade hur det var och jag svarade att det var bra med mig för att sedan fråga hur det var med honom. Han log och svarade att det var bra med honom. När vi gått förbi varandra så började killarna att diskutera mig och hur trevlig jag alltid var när man handlade i min kassa. De pratade högt som man ofta gör när man druckit alkohol och deras samtal om mig ekade mellan husväggarna. Det var en konstig känsla att höra deras samtal om mig och det kändes nästintill overkligt.

Det är mörkt omkring mig. Allt som hörs är ett regelbundet dunkande och efter en stund inser jag att det är ett hjärta som dunkar. Jag andas djupt, häftigt och tungt och mina andetag är allt jag hör förutom det regelbundet dunkande hjärtat. Så plötsligt bländas jag av ett starkt skinande ljus och framför mig på marken ligger en man. Jag kan inte avgöra om det är hans dunkande hjärta som jag hör, eller om det är mitt dunkande hjärta. Men ljudet från det dunkande hjärtat tycks överrösta allt och jag inser att jag andas häftigt för att jag står över mannen och regelbundet trycker ner hans bröstkorg som om för att hålla igång hans hjärtslag. Jag böjer mig ner och lägger huvudet på sidan för att lyssna och se om han andas. Jag hör en svag andning och fortsätter med att rytmiskt trycka ner hans bröstkorg då jag inser att hans liv hänger på min insats. Så plötsligt känner jag hur hans liv glider likt rök genom mina händer och i ett desperat försök att fånga upp hans livskraft lägger jag ännu större tyngd på hans bröstkorg för att hålla igång hans döende hjärta. Men mitt försök med att rädda hans liv tar ett abrupt slut då revbenen i hans bröstkorg brister och smulas sönder till ett damm som fyller luften och får mig att börja hosta. När dammet från den spruckna bröstkorgen lagt sig och jag lyfter upp mina händer mot skyn så ser jag att jag håller hans hjärta i mina händer.  Jag blundar ett ögonblick innan jag tittar ner på manskroppen, det svarta hålet i hans trasiga bröstkorg och slutligen ser jag hans ansikte. Mannen som ligger död på marken framför mig, mannen jag försökt rädda, mannen vars hjärta jag nu håller i mina händer är jag själv.
Jag vaknar med ett ryck och fortfarande kvar i drömmen känner jag med händerna över bröstkorgen letandes efter hålet i den trasiga bröstkorgen och när jag inser att det bara var en dröm så kan jag andas lugnt igen.

En av mina favoritböcker handlar om en man som hamnar i koma efter en bilolycka och när han vaknar upp ur så har han förmågan att se in i framtiden när han tar i andra människor eller saker. Han använder sin förmåga till att hjälpa polisen att lösa brott men varje gång han använder sig av sin förmåga så tär det på hans krafter och han blir allt svagare. Till slut orkar han inte längre utan undviker mänsklig kontakt, lämnar allt bakom sig och flyttar.
När jag föreläser om homosexualitet så är jag personlig, öppen och använder mig av min egen historia. Jag använder mig av min förmåga och det tär på mina krafter och om jag inte är i balans så blir jag allt svagare. Dessvärre finns det inte alltid tid för återhämtning efter lektionerna utan jag kanske måste köra en lektion tätt inpå eller arbeta ett pass på mitt ordinarie arbete. Vid tillfällen som dessa försöker jag finna påfyllning och återskapa balans vid ett senare tillfälle. Men ibland så får jag påfyllning direkt vid föreläsningen på oväntade sätt. Innan dagens första föreläsning så fick jag läsa ett brev som en elev hade skrivit efter en föreläsning som jag hade förra veckan, och när jag läste att eleven kallade mig för modig, ärlig och stark så fylldes min själs bägare till bredden igen och balansen återställdes.

Killen framför mig i kassan var som en nordisk gud. Han var lång, muskulös och blond. Han hade stora händer, hans överkropp var formad som ett stort v och trots att jag oftast inte faller för killar med skägg så var han ett av undantagen. Han handlar av mig flera gånger i veckan och med tiden har vi börjat småprata om allt fån dagens inköp till hans träning. Och jag förvandlas till en liten flicka, fnittrig och lycklig, tagen av ett ögonblicks förälskelse som är över så fort objektet för min förälskelse lämnat butiken. Dessvärre så hade varken den nordiska guden eller killen bakom honom lagt en avdelare mellan deras respektive varor så jag fortsatte scanna varor för glatta livet och blandade naturligtvis ihop deras varor. Efter en stund så hade vi lyckats reda ut det hela och jag fortsatte med kunden kom efteråt, han vars varor jag rört ihop med den nordiska gudens varor. Det visade sig att kunden som stått bakom var en kille som jag känner så jag sa som det var:
Med en sådan uppenbarelse i kassan var det ju givet att jag skulle bland ihop deras varor!
Jag menade ju den nordiska guden men min vän tolkade det som att jag menade honom. Han sträckte på sig av stolthet och jag hade inte hjärta att säga att jag egentligen menade den nordiska guden. Man ska tala sanning men man behöver inte alltid säga sanningen...

Dagens resa var den absolut sista jag velat genomföra och jag hade sovit större delen av vägen så när vi var framme så var jag alltför nyvaken och irriterad för att ta in omgivningarna. Så det var inte förrän dagens aktiviteter var färdiga och jag fick en stund av ensamhet som jag väl insåg vilken otroligt vacker plats vi var på. Jag är mer stadsmänniska och finner oftare det vara mer stressande än avkopplande att vara på landet. Men när jag lyfte huvudet och tittade ut över ängarna, skogen och sjön som låg en bit bort så kände jag en frid och inre ro som jag inte känt på länge. Trots att eftermiddagen var på väg att övergå i kväll så var luften fortfarande varm så den lätta vinden svalkade skönt. Jag gick över gräset fram till inhägnaden där hönor och tuppar gick omkring, lutade mig mot en trästolpe och vände mitt ansikte mot solen. Blundade och andades djupa andetag. Hörde fåglar kvittra i bakgrunden samtidigt som en häst som puffade på min arm fick mig att öppna ögonen och jag klappade hästen samtidigt som jag åter slöt ögonen och andades in djupa andetag.  

När jag kommer in i lägenheten så orkar jag inte tända ljuset utan förlitar mig på det dämpade skenet från den nedåtgående vårsolen som skiner sitt sista ljus för dagen. Det är precis i skiljelandet mellan skymning och natt och världen är vackrare och mer lätthanterlig än vad den varit på länge. En vän ringer och vi småpratar en stund och jag lägger tacksamt på då han är för trött för att orka prata och jag slipper berätta att jag är lite berusad efter en affärsmiddag. Jag sätter stereon och tonerna av ett ensamt piano klingar ut i den varma, nästan kvava natten. Jag låter min ena hand ligga på en av hundarna och värmen från hundens kropp fortplantar sig till mig och skänker mig en ro som jag inte kan finna någon annanstans. Hunden tittar på mig med stora sorgsna ögon och han lägger sitt huvud mot min bröstkorg som om för att visa att han förstår att det inte alltid är så lätt att vara människa.

När jag kommit in i lokalen gick jag mot den stora scenen för att möta killen som bokat min föreläsning. Väl framme vid scenen där vi kommit överens om att mötas så insåg jag hur stor scenen var. Och ironiskt nog så kom jag i samma ögonblick ihåg att sist jag såg någon på scenen som jag idag skulle stå på idag så var det ”After Dark” som uppträdde där. Och nu skulle jag fylla scenen med enbart mig själv och min föreläsning. En kille tog hand om min jacka samtidigt som jag tog på mig mikrofonmyggan och gick mot scenen. Jag hörde hur någon presenterade mig i samma ögonblick som jag tog de första stegen in på scenen. När jag stod där så kände jag mig liten på den stora scenen och jag uppskattade att det satt 60-70 personer i publiken, inte riktigt den vanliga storleken på grupper runt 30 personer som jag brukar föreläsa för då min föreläsning vinner på lite mer intimitet. Men det såg det som att jag blev en erfarenhet rikare och min föreläsning tog sin början.
Efteråt kände jag mig nöjd på det hela även om jag föredrar mitt vanliga format . Arrangörerna gav mig beröm och gott betyg men det var inte förrän på kvällen som jag verkligen fick ett betyg som jag kunde ta åt mig av. Det var en kille som handlade av mig i kassan under mitt kvällspass som tackade mig för föreläsningen och sa att min historia varit fängslande och bra. Att han tog sig tid (och mod) att berätta för mig i kassan att han upplevt min föreläsning som fängslande och bra gjorde att jag verkligen tog till mig av hans beröm.

När jag gick över gården mot skolan tänkte jag på året som gått sedan jag var här senast. Tänkte på de erfarenheter jag erhållit, de resor jag gjort och de årstider som gått. Tänkte på att jag fortfarande kände ett sting i själen från senast jag var här, att det fortfarande smärtade från lektionen jag hade här senast. När jag nästan var framme vid dörren så mötte jag tre tjejer som var på väg ut och de hejade glatt på mig och jag förvånades över att de kom ihåg mitt namn. De frågade glatt hur jag mådde och undrade om jag träffat någon. Jag svarade att jag inte träffat någon och fick till svar att jag snart kommer att träffa någon så trevlig och söt som jag är. Även om jag varken känner lust eller behov av att träffa någon så värmde deras kommentar och jag kände mig fylld av förtröstan inför dagens lektioner.

Boken närmade sig sitt slut och den var både spännande och pinsam så jag fick lägga ifrån mig den i några minuter då det kändes som att jag skämdes så mycket att alla i bussen kunde se på mig vad jag läste. Jag tittade mig omkring i den mörka bussen som slingrade sig fram längs kurviga vägar i kvällsmörkret, de flesta läslamporna i bussen var släckta och de många av passagerarna verkade sova. Och ingen verkade lägga märke till mig så jag fortsatte läsa och efter några minuter var boken slut. Slutet kom så abrupt och det var ett öppet slut som gjorde mig så nyfiken på hur det gick att jag kom på mig själv med att vrida och vända på boken som om det på något magiskt sätt skulle finnas en fortsättning om jag bara trodde och sökte tillräckligt.

I de ögonblick som jag inte orkar med, när det blir för tungt så drömmer jag om att bara lämna allt och åka någonstans. Kanske flytta till USA, bara ta med lite kläder och bo i ett litet rum utan några ägodelar förutom en säng och en tv. Byta namn och ta ett jobb som diskare eller något där man inte behöver vara alltför social. Läsa böcker i caféer och parker och gå på bio, ta med mat hem från restaurangen där jag jobbar och äta framför tv:n. Oftast när jag har dessa tunga stunder så avbryts jag av en hund som puffar på mig eller en telefon som ringer och jag lyckas ta mig upp till ytan igen.
Men så idag när jag lyckats simma upp till ytan efter att ha dragits ner under ytan under ett tungt ögonblick, så insåg jag att på mina semestrar gör just detta. Jag åker till USA, jag kallar mig för mitt andranamn James, jag byter språk och blir en i mängden. Jag går på bio och läser böcker på caféer, tar med mig take-away-mat till hotellrummet och tittar på tv. På mina semestrar lever jag drömmen som ger mig och kraft att orka med.

Alla definierar manlighet på olika sätt. Jag är säkerligen inte den mest manliga person man kan träffa, men jag tror inte heller att jag är den fjolligaste varelsen som gått i ett par skor. Men jag är nöjd med den jag är och jag ser mig som relativt trygg i min egen manlighet. Men jag ska samtidigt erkänna att jag kan känna mig otroligt fjollig i jämförelse med en del män. Som idag när jag stod i kassan och det kom en man och handlade av mig. Han var typ 1,70 lång och vägde säkerligen 120 kilo. Han var orakad och kepsen han hade på sig var sliten och en tydlig svettrand skilde skärmen från resten av kepsen. Hans håriga mage vällde ut under den slitna t-shirten som hade en skämttext. I ett försök att låta bli att titta på svettranden på kepsen, resterna av ketchup som var kvar i mungipan eller den håriga och likbleka magen så försökte jag tyda vad det stod på hans t-shirt. Och efter en stund kunde jag läsa texten: I norrland är myggen så stora att det är skönt när de suger… Instinktiv höjde jag min högra hand i en fjollig gest fylld av avsmak och chock. Men han noterade inte min fjollighet då han var fullt fokuserad på att slicka bort ketchupen som var kvar i mungipan samtidigt som han väntade spänt på att se om hans köp gick igenom.

Jag har en bitterljuv minnesbild som en slags avslutsmeditation när jag lägger mg om kvällen. Jag brukar visualisera flygfärden hem från Philadelphia. Vi hade flugit någon timma och ett lugn hade lagt sig bland passagerarna, många hade somnat och bara enstaka läslampor var tända. En del tittade på tv men eftersom de hade hörlurar på sig så låg tystnaden likt en dimma i flygplanet. Jag började känna mig trött och tittade förbi Fredrik som satt i fönstersätet och läste. Jag tittade ut genom det lilla flygplansfönstret och solens strålar bildade som ett eldfärgat band längs horisonten . Det var vackert samtidigt som det var lite vemodigt att åka hem igen. Jag lade min bok i famnen samtidigt som jag vilade huvudet på ena axeln och tittade återigen ut genom fönstret och det ständigt krympande bandet av eld som delade den annars svarta horisonten, det dämpade ljudet av flygplansmotorerna är det sista jag hör innan jag flyter in en rofylld sömn.

När jag var ute med hundarna på vår dagliga morgonpromenad så såg jag en kille komma ut från butiken som jag jobbar i. Kvällen innan hade han varit inne och jag hade misstänkt att han snattat något, men då han erbjöd sig att visa sin väska så tackade jag nej då jag tänkte att han inte skulle erbjuda sig att visa väskan om han tagit något. Men när han lämnat butiken så kom det fram en kund som berättade att han snattat och lagt varorna i väskan. Och nu såg honom komma ut ur butiken igen, bärandes på samma väska och han hade säkerligen snattat igen. Jag kände hur ilskan steg inom mig och jag har inte det bästa morgonhumöret, i synnerhet innan jag fått en dusch och lite frukost. När han närmade sig och jag försökte lägga på minnet hur han såg ut så jag kunde ge mina arbetskompisar en så bra beskrivning som möjligt så kom jag på att jag hade mobilen på mig. Jag tog upp mobilen och aktiverade kamerafunktionen, riktade kameran mot mannen och tog ett kort. Men han hann precis gå förbi mig så allt jag fick var ett kort på en grådaskig betongvägg. Och en hel del blickar från folk omkring mig men jag var så morgonilsken och irriterad att jag inte orkade bry mig så jag gick hem och tog mig en dusch

Under tiden jag var i USA så ringde det en kille som skulle måla min lägenhet. Han ringde på förmiddagen svensk tid vilket innebar att han ringde mitt i natten i USA så det tog ett tag innan jag förstod att han undrade om det var ok att han gick in i min lägenhet när jag inte var hemma. Jag sa att det inte var några problem med att han gick in i lägenheten när jag inte var där men han ringde ändå varje gång han skulle in i lägenheten under veckan bara för att jag skulle veta om att han gick in igen. För mig känns det nästan lättare om målare och reparatörer går in i lägenheten när jag inte är hemma så för mig var det inget problem. Men så när jag kom hem så kände jag att det kanske ändå hade varit lite roligt att vara hemma och se minen på honom när han såg tavlan med en naken mansrygg, när han såg dvd:n ”Adam & Steve” som låg framme på tv-bänken eller när han var tvungen att flytta på statyn av en manstorso som stod i fönstret där han skulle måla. Han kanske inte reagerade alls, han kanske blev stressad eller så kanske han blev nyfiken.

Jag fick ett sms på morgonen där jag önskades grattis på namnsdagen. Jag hade varken kommit ihåg eller tänkt på att jag hade namnsdag. Det har aldrig varit något jag firat eller uppmärksammat men jag kommer med glädje och värme ihåg att min mormor alltid uppmärksammade min namnsdag när jag var liten. Själv har jag aldrig riktigt trivs med mitt namn och när jag växte upp fantiserade jag alltid om att heta någonting annat, något som jag kände att det passade mig, den jag var. Åke kändes aldrig som ”jag” utan mer ett namn jag fått för att man i min familj lät barnen få samma namn som släktingar. Dessutom fanns det ingen i min ålder som hette Åke och under hela mitt liv så har man antagit att jag varit äldre än vad jag är på grund av mitt namn. Att Åke dessutom betyder ”lillefar” har varit en smärtsam påminnelse om att jag fick växa upp för snabbt och bli vuxen som 10-åring när min pappa dog. Men så idag fick jag veta att Åke även sägs betyda ”den som plöjer”, något som jag tolkar som att vara handlingskraftig och att ta för sig av livet. En betydelse som jag hoppas och tycker att jag lever upp till idag som vuxen. Idag när jag gjort namnet Åke till mitt.

Mitt intresse för allt som rör homosexuellas situation och homosexuell kultur var en av anledningarna till att jag valde att åka till Philadelphia och konferensen ”Equality Forum”. Jag såg konferensen som en välbehövlig vitamininjektion då jag som frilansande aktivist, debattör och kulturskribent inte har någon fast ”uppdragsgivare” och inte har någon utarbetad struktur för mitt engagemang till skillnad mot tidigare då jag arbetade för RFSL.
Men då resan blev en vecka kortare på grund av askmolnet och jag valde att göra annat under den vecka som vi tillbringade i USA så blev en blick i konferensens program det närmaste jag kom att närvara vid konferensen. Ironiskt nog så har mitt engagemang i homofrågor ökat drastiskt sedan hemkomsten från det som var tänkt att bli en inspirationsresa och i stället mer blev en rekreationsresa. Efter att ha varit hemma mindre än trettio timmar så har jag redan blivit intervjuad om relationen homosexualitet och kristendom, på lördag ska jag åka till Alingsås för att skriva en artikel för Borås Tidning om en HBT-dag och jag har blivit kontaktad av två skolor angående föreläsningar om homosexualitet. Det är säkerligen sammanträffanden att det händer inom en så snäv tidsperiod men likaväl inspirerande och motiverande.