Åke Englund

Till skillnad från mitt dagjobb (som mestadels äger rum under kvällstid) så har jag valt några av de mest solitära konstnärliga uttrycksmedlen. Att skriva är ett ensamarbete som kräver lika mycket disciplin som inspiration. Det finns ingen som står bredvid och ger en gensvar och feedback på det man skrivit. Den typ av bilder som jag tar kräver mycket förarbete som slutligen leder fram till att jag slutligen tar bilden. Idag har jag suttit och mailat om utställningslokaler, texträttigheter, fyllt i ansökningar och jobbat på affischen för nästa utställning tills att jag var den sista kunden på mitt lokala coffehouse. Att sitta där och göra mitt arbete ger en känsla av att jag gör mitt ensamarbete lite mindre ensamt. 

Har mailat med en kontakt om lokaler att hänga mina bilder i. Vi har bokat en tid om två veckor då jag ska presentera mina bilder och efter det får vi se vad som händer. Inget är bestämt, inget är bokat. Jag törs inte ens nämna vilken lokal vi diskuterar för det känns så orealistiskt, så stort. Jag förstår inte att jag vågar, förstår inte att jag försöker. Lilla jag, obetydliga jag. Men jag gör det ändå.  

Som av en händelse mötte jag mannen som varit min kontakt på Borås Fria Kulturakademi där jag hade min första fotoutställning. Efter att tidigare i veckan ha börjat skriva på ett manus för nästa utställning så var det perfekt att få både en påminnelse och en påstötning om att boka tid för nästa utställning. Med största sannolikhet blir nästa utställning någon gång i mars eller april och arbetsnamnet för denna utställning är "Starkare". 

Har skrivit de första raderna på nästa fotoutställning. Precis som förra fotoutställningen börjar allt med en idé som jag noggrant beskriver och skriver ner. Varje bild börjar med en tanke som jag beskriver med ord för sedan skapa en bild. En cirkel som skapas och sluts.