Åke Englund

När jag såg en film på bio häromdagen var det en mening som greppade tag i mig, och en bit in i filmen förstod jag varför. Meningen hade samma innebörd som en mening från en låt som påverkade mig mycket när jag flyttade tillbaka till Borås för snart nio år sedan. Båda meningarna handlade om svårigheten i att göra ett val som känns omöjligt. Samtidigt så insåg jag hur rädd jag var den gången för nio år sedan, när jag lämnade något som betytt mycket för mig men som var över för något som var okänt för mig. Jag såg det inte så när jag tog steget men i så här i efterhand inser jag hur rädd och osäker jag egentligen var. Och när jag ser på det så här i efterhand så inser jag att jag inte är lika rädd längre. Jag är inte orädd men jag är heller inte lika rädd för livet som tidigare. Det var som att mina andetag lättade när jag satt där i biosalongen och insåg vilken resa jag gjort under dessa år. En resa som började med att åka tillbaka. Lustigt nog så sägs det att man inte kan åka tillbaka men det var just resan tillbaka som gjorde det möjligt för mig att kunna resa vidare i livet, en resa tillbaka som gjorde det möjligt för mig att åka framåt. Och nu står jag på livets perrong och ska ut på ännu en resa. Även denna resa gör jag själv. Denna resa blir kortare tidsmässigt men längre geografisk. Det som fick mig att välja destination denna gång var en filmfestival då jag gjort några av mina längsta och viktigaste resor i biosalongens mörker. Med mig på resan har jag pennan och kameran för att dokumentera mina erfarenheter, lärdomar och insikter.

Under lektionen jag hade häromdagen fick jag Frågan. Samma fråga som jag fått så många gånger förr. ”Var fann du modet, var fann du kraft?”. Jag som inte upplever mig som varken modig eller kraftfull. Fick ge samma svar som alltid, att jag inte vet. Skulle vilja kunna ge ett svar, skulle vilja kunna hjälpa andra att hitta källan till mod och kraft. Problemet är bara att jag själv inte är medveten om var källan ligger. Vet bara att den finns någonstans inom mig. Och att jag inte kan hitta den medvetet. Jag har inte förmågan att finna källan, att finna kraften och modet när jag är i behov av den.
För tro mig, det finns ändlösa ögonblick då jag är i behov av kraft och mod. Men när jag är medveten om att jag behöver kraften och modet som finns inom mig, då finns den ingenstans att finna. Jag kan bara se att källan till kraft och mod finns någonstans inom mig när jag ser tillbaka på händelser jag varit med om. Men jag lyckas aldrig lokalisera källan. Om jag visste var den var att finna så skulle jag kunna använda mig av den i stunder av nöd. Om jag visste var den var att hitta så skulle jag sprida kunskapen till alla som behövde den. Jag skulle med glädje svara på frågan under mina föreläsningar. Jag skulle så gärna ge andra som är i behov av mod och kraft svaret på var de kan finna källan. Men jag hittar inte vägen till min egen källa.

Sitter och skriver en text för en tidning och texten som tycks växa fram genom mina fingrar känns inte som den text jag hade en tanke om när jag fick idén. Texten blir personlig men jag har svårt för att lita på mig själv och det som växer fram på skärmen framför mig. Funderar på om jag gått vilse men det kanske är vad jag måste göra för att hitta rätt. Skriver vidare, försvinner in tangenternas värld.

Jag lutade mig bakåt mot tegelstensväggen, tittade upp i taket och andades djupa andetag. Utanför den gråmålade toadörren kunde jag höra några killar prata om lektionen de kom från men samtalet överröstades av fotsteg och skåpsdörrar som öppnades och stängdes. Jag böjde ner huvudet och tittade på mig själv i den dåligt upplysta toaspegeln. Det kändes som när jag fortfarande gick i skolan och gömde mig på toan under rasterna. Hade känt paniken stiga inom mig redan när jag gått in i skolbyggnaden och gått längs öde korridorer fyllda med skåp. Funderade på hur jag frivilligt kunde gå in skräckens högborg för att ställa mig framför en skolklass och plocka fram mitt hjärta för klassen att beskåda, beundra eller kanske bespotta. Andades tungt och det kändes som att toaletten krympte och väggarna kom närmare mig. Jag svepte händerna över ansiktet som om för att torka bort ångestens spindelnät som täckte mitt ansikte. Tog ett fast grepp om handfatet samtidigt som jag tittade mig i spegeln och skakade på huvudet. Sa till mig själv att det inte var någon fara. Jag har ju föreläst hundratals gånger inför tusentals elever under de senaste 10-15 åren. Jag vet ju att jag fixar det här! Det här är bara samma rampfeber som jag alltid får innan en föreläsning och jag fick inte blanda ihop rampfebern med skräcken som ruvar i skolans väggar. Vred igång vattnet och tvättade händerna och efter att ha torkat händerna slängde jag pappret i soptunnan och log och blinkade mot mig själv i spegeln. Jag var tillbaka och nu var det dags att ta min plats på scenen.

Killen som handlade av mig i kassan hälsade på mig genom att säga ”Hej då!” Jag kisade med ögonen när jag tittade på honom som om det skulle hjälpa mig att läsa hans tankar och förstå varför han sa så? När jag gav honom hans växel svarade han ”Hej!” och det kändes som att världen gick baklänges. När jag gick genom butiken mötte jag en stamkund som ställde frågor om butikens stamkort. Mitt under vårt samtal frågade hon mig om jag visste att de finns ibland oss? Jag funderade på vad hon kunde mena och för mitt inre spelades det upp en mängd förslag som sminkade mimare, tomtar och människor i kycklingkostymer. Men jag tog inte upp mina förslag utan svarade bara att jag inte visste. Hennes svar blev utomjordingar. Jag försökte agera som om det var ett givet och väntat svar och som tur var så blev vi avbrutna av en kund som ville ha hjälp att hitta en vara och jag slapp fortsätta prata om utomjordingar. Under tiden som jag hjälpte räddaren i nöden att hitta varan hon sökte efter så tänkte jag för mig själv att trots min livliga fantasi så är jag ganska normal i alla fall.

Redan innan det var släckt i salongen och filmen hade börjat så visste jag att jag kände ett hat mot kvinnan bredvid mig. Hon tog inte av sig jackan utan satt istället med jackan på sig som om det vore vinter i biosalongen och för varje rörelse hon gjorde så prasslade det om dunjackan. När jag inte hörde jackan prassla så satt jag bara och väntade på att den skulle prassla. Redan här kunde jag känna hur hon förstörde min bioupplevelse. När filmen väl börjat så kommenterade hon allt som hände i filmen, och då menar jag allt.
”Oj nu gick han in i rummet”, ”Nu springer han”, ”Nu ramlade han”…
För varje kommentar bet jag ihop käkarna allt hårdare för att inte döda henne med min blick eller få ett utbrott och be henne hålla käften. Men så såg jag en ljusning i den mörka biosalongen. Hon hittade sitt godis och jag hoppades att hon skulle hålla tyst när hon var upptagen med att äta sitt godis. Men, hon toppar hela sin uppenbarelse med att smaska så högt när hon tuggade godiset att det till och med hördes över actionsekvenserna i filmen. Under resten av filmen återberättade hon den kompletta handlingen, smaskade på sitt godis och prasslade med sin jacka. Det var ett mirakel att jag inte skällde ut henne och gick därifrån. För som tjuren Ferdinands mamma är jag en förstående ko, och jag förstod att den här kvinnan inte var värd att få ett utbrott på. Men ibland önskar jag att jag inte var en så förstående ko. Återigen förstod jag varför jag går på bio själv och varför jag slutat gå på bio med eventuella pojkvänner. Film ska avnjutas i ensamhet.

Regnet öser ner och jag springer till tåget. Det hela känns bekant men jag har inte tid att försöka komma ihåg varför det känns bekant. Jag springer längs en perrong som tycks fortsätta i all oändlighet. Känslan av det är något bekant med situationen förtas av rädslan för att halka i regnet. Efter att ha sprungit i vad som känns som en evighet så kommer jag till en trappa gjord i metall. Jag vet att jag måste ner en våning för att hitta tåget som jag försöker hinna med, så trots att trappan är hal och jag rädd för att halka så tar jag ett fast grepp om den kalla ledstången och beger mig ner för den hala trappan in i mörkret med regnet forsande kring mina fötter. När jag kommit ner en våning så möts jag av ytterligare en perrong och efter att ha sprungit i vad som känns som en evighet så kommer jag fram till en ännu en trappa som leder nedåt i mörkret.
Trots att jag är nästintill förlamad av en rädsla för att halka och för vad som kan finnas i trappans slut, i mörkret, så vet jag att jag måste ta mig ned för även denna trappa för att komma till tåget som jag ska åka med. När jag kommit ned för trappan så hamnar jag på ytterligare en perrong. Längs perrongens vänstra sida ser jag en vägg i metall, väggen har runda fönster och jag får känslan av att vara på en båt. Jag fortsätter springa längs perrongen samtidigt som jag tittar åt höger och jag ser ett vidsträckt hav med en horisont som möter himlen i fjärran. Jag inser att jag är på en båt springandes längs perronger i regnet sökandes efter ett tåg som jag är sen till. För mitt inre spelas allt upp på nytt, hur jag springer, hur jag är rädd för att halka, regnet som vräker ner och de mörka trapperna som jag gång på gång tvingas gå ned för. När allt detta spelas upp för mitt inre halkar jag i det hala regnet och med ett ryck väcks jag ur min sömn. Jag väcks ur samma dröm jag drömt de senaste nätterna. Lägger mig ner och väntar på att andningen ska bli normal igen och somnar slutligen om.