Åke Englund

Sitter med bokmanuset. Fick tillbaka manuset för en vecka sedan efter att en vän som är lärare läst och kommenterat grammatiken. Sitter nu med ändringarna, tänker på hur positivt och spännande det känns. Hur jag känner mig tacksam för hennes hjälp. Hur annorlunda det känns mot när man fick tillbaka en text i skolan. Gör ändringarna och läser hennes positiva kommentarer som "Fint, spännande, häftigt, fin skildring, guldkorn". Känner mig stolt och ivrig att arbeta vidare. Ivrig att komma i mål och låta fler läsa texten.

Sitter på ett café och läser, ibland skriver jag. Ibland tittar jag på folk. Känner mig mer hemma här, än jag hemma i min egen lägenhet. Här känns livet enkelt. Ibland drömmer jag drömmar om att jobba på ett café i New York. Det är ingen stor dröm i jämförelse med vad andra kanske drömmer om, men för mig är det den stora drömmen jämte att jobba på en biograf. Helst i New York, jag skulle kunna leva resten av mitt liv på Manhattan, jobba på ett café eller en biograf, skriva böcker och umgås med vänner. En enkel dröm om det enkla livet.

Vi var ovanför molnen och solen sken in genom de ovala fönstren. Planet svängde och solens strålar förflyttades över den vita interiören, solljuset förstärkte plastdetaljerna i väggar och tak och jag kom att tänka på ett rymdskepp i någon film från 70-talet. Planet steg fortfarande och illamåendet hade mig i ett fast grepp. Illamåendet förstärktes att planet svängde och inte ens skönheten av solens strålar som vandrade på planets interiör kunde distrahera mina tankar. Trots att jag flyger flera gånger om året så är start och landning ögonblick av skräck och illamående. Det är ingen rädsla för att störta utan känslan i magen när planet stiger eller lyfter som tar mig i sitt grepp. Först när planet var i upprätt läge så släppte illamåendet. Jag var på väg hem igen.

Dagar av ensamhet. Inga mail. Inget Facebook. Inga telefonsamtal. På sin höjd några sms. Inga möten i trapphuset. Lever mitt i stadens centrum men ändå i total avskildhet. Ingen som säger hej när man går på stan. En lång resa över hav, en lång resa till en annan världsdel men ändå en kort resa bara över en helg. Ingen som pratar samma språk. Jag känner hur jag transformerar mina tankar och drömmar till engelska allt snabbare för varje resa jag gör. Läser morgontidningen på engelska och ser engelskspråkig tv. Alla samtal jag har med personal på restauranger, biografer, bussar och på hotellet är på engelska. Jag är så van vid att prata engelska att de inte regerar på mitt uttal längre, de tar mig för en av dem. I den mån jag överhuvudtaget pratar med någon. Njuter av avskildheten, njuter av att försvinna i massan och bli en i mängden. Förutom servicepersonal så är den enda kommunikation jag har med andra människor en lätt nickning när man möts i en hotellkorridor eller ett ”Sorry!” när man kommer mot någon i hissen. Njuter av mina dagar av ensamhet.

Periodvis tar mörkret över och jag sluter mig. Kämpar i mörkret. Tills jag når ytan och åter ser ljuset. Beger mig på en resa över havet till det nya landet för inspiration. Kommer strax åter.